Utdrag från gamla bloggen

"2190 dagar utan dig" - 2012-08-31:
 
Idag är det ofattbara 6 år som gått sedan min älskade mormor gick bort. Jag kommer ihåg den dagen som att det vore igår. Allt är kristallklart i huvudet på mig, varje steg och tanke från den dagen.
 
Jag tänker på min mormor varje dag, att jag saknar henne och längtar efter henne. Jag tänker på alla busiga upptåg vi hade, hur vi skrattade ihop men även hugget i magen när jag såg henne må dåligt. Nu vet jag hur hon kände sig, nu vet jag hur hennes värsta dagar med fibromyalgi kändes, för jag har nu haft mina värsta dagar med det. Gårdagen var förfärlig. Jag kämpade mig till jobbet men pappa fick köra hem mig efter en kortstund. Efter det låg jag i soffan, ögonen svullna, persiennerna neddragna och stirrandes ut mot ingenting. Huvudet bultade och varje muskel skrek. Jag måste säga att jag aldrig mått så dåligt av fibron som jag gjorde igår. Så nu förstår jag varför mormor inte alltid var glad och pigg. Till fullo.
 
Mamma sa häromdagen när jag nämnde att jag inte är sugen på någon mat överhuvudtaget att jag var väldigt lik mormor i det. Hon var inte heller sugen på mat när hon var dålig. Detta gör mig glad på ett sätt för än en gång så kommer jag närmre min älskade mormor i beteende.
 
Igår bröt jag ihop totalt, jag grät som jag inte gjort på evigheter, hulkade och tjöt. Det var hemskt men ändå skönt. Jag grät så hejdlöst för jag kände bara orättvisan, orättvisan över att jag inte har mormor att rådfråga, orättvisan över att jag måste dras med den här sjukdomen. Att jag måste ligga i soffan i princip paralyserad. Jag tänkte igår också att meningen: "tänk på att det finns dem som har det värre" bara gör saken värre för mig. Ja visst, det finns dem som har det värre men den tanken hjälper inte mig just nu för just nu är det jag som mår dåligt också och låt mig få göra det.
 
Jag saknar min mormor för varje dag som går men det som gör det lite lättare är att jag har min inskription att titta på varje dag, och påminns om att mormor aldrig gav upp. Det ger mig styrka just idag.
 
6 år har det gått och för varje dag som pågått under dessa 6 år så har jag saknat dig mer och mer, ingenting kan ta dig tillbaka till mig, men jag vet att du alltid finns här, närvarande vid mig. För varför hade jag annars mått så dåligt denna vecka? Det är du som gör dig påmind mormor och vet du, det är helt okej.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0