att hålla i det som guppar...

 
Har sprungit runt som en toka här i lägenheten nu på morgonen på jakt efter min kameraväska, röjde runt bland flyttkartonger och annat som möjligen kunde ha gömt den. Som tur var så hittade jag den till slut. Annars hade jag blivit rätt... stressad med tanke på att batteriet på kameran var totalt kaputt och vi ska på julbord ikväll, och självklart så vill jag ju ta bilder till bloggen. Men ja, nu kan jag pusta ut för helt plötsligt så uppenbarade den ju sig för mig på golvet under alla kläder och väskor som vi än inte hittat garderober till (suck). Så nu ligger batteriet snällt och laddar. Och med tanke på det så la jag istället upp en instagrambild på mina och mammas lussekatter som blev till igår. Tror det är tredje gången denna vinter jag bakar lussebullar, det har varit strykande åtgång med andra ord och det måste ju finnas lussebullar på julafton och framförallt imorgon då vi har ordnat med lite julfika på jobbet. Vi är två företag i samma hus och pappas företag som jag jobbar för satt med det andra företaget innan vi renoverade övervåningen och flyttade upp på grund av platsbrist, men vi går ner till dem ibland och äter lunch och ibland kommer dem upp på fika. Så imorgon är det julfika på jobbet med lussebullar, pepparkakor, glögg och lite julklappsutdelning, en mysig avslutning innan julledigheten.
 
Nu ska jag snart klä på mig och förbereda mig för att gå ut i det snöiga vinterland vi nu har här (tyvärr är det lite grått idag) för att ta roslagsbanan till stan. Ska få fina naglar inför jul och det är mycket, mycket välbehövligt nu efter flytt och allt. Ska visa er det perfeka julnagellacket senare också!
 
Dagens mående är oförändrat kroppsligt. Det brinner vad jag än gör och igår när jag och Erik jagande varandra här i lägenheten (så roligt nu när vi kan springa runt, runt, runt och gömma oss bakom hörn, haha) så gjorde det riktigt ont i lår och rumpa eftersom det guppar lite när en springer om vi säger så, så jag sprang och höll i rumpan så den inte skulle guppa och därmed inte göra ont, haha. Knasmajja... men vad gör man inte. Humöret är bättre i varje fall och det är väldigt skönt. Nej, nu ska jag klä på mig och fortsätta lyssna på Sarah Dawn Finers fantastiska röst och sjunga med i den mån jag klarar av. ♥
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0