"jag ser här att du är deprimerad Emma"

 
Jag tror att många människor med fibro känner hopplöshet, uppgivenhet och nedstämdhet. Det sårar mig. Det gör mig ledsen och jag tänker mycket på hur livet med fibro verkligen är. Jag undrar om jag kan ha satt upp en sköld för mig själv där jag stöter bort allt sådant, eller rent ut sagt inte vågar ta ner skölden för att upptäcka det. Jag tänker på försäkringskassan, hur man blir bemött där. Jag vet bara själv hur jag blev bemött av dem och arbetsförmedlningen när jag var på väg ur min utmattningsdepression och det mottagandet var under all kritik. Jag tänker på hur alla slåss med och mot dessa myndigheter för att få ut någon slags ersättning. All ork, all kraft och all tid man lägger ner på att fylla i blanketter, skicka in, få tillbaka med nedslag, hur man får veta att man enbart kan få en viss peng i månaden. Är man som kronisksjuk inte värd mer än det?
 
Jag och mamma hittade gamla papper från mormors tid, när hon höll på och stred med detta, pappren på hennes förtidspensionering. Papper med siffror, "så här mycket har du varit värd i arbetslivet, så här mycket får du nu ut". Som ett slag i ansiktet. Varför?
 
Jag tänker ofta på hur mitt liv hade sett ut om min pappa inte var egenföretagare med möjligheten att anställa mig. Vart hade jag varit annars? Hade jag suttit på Ica och slagits med smärtan, som min mormor gjorde? Jag vet att jag på något sätt hade hamnat där, för jag är envis och ger inte upp och framförallt inte mot mina smärtor. Men hur mycket ska man stå ut med?
 
Hur hade det sett ut om jag inte kunde sitta här nu i kontorsstolen med pappa i rummet bredvid som har överseende och förståelse för mitt tillstånd?
 
Det är så osynligt. Så osynligt och därav orättvist. Varför ska man behöva fläka ut sig för alla, för alla starka myndigheter som har massvis med styrkor bakom sig, och varför ska man behöva stå där ensam? Flera myndigheter mot en ensam kronisksjuk? Det är skamligt och rent ut sagt skrattretande. När man knappt orkar med sina egna smärtor och krämpor så ska man slåss mot dessa arméer?
 
Jag tänker väldigt ofta på hur min framtid kommer se ut. Kommer jag jobba till pensionsålder? Kommer jag förtidspensioneras för mitt tillstånd? Och isåfall när?
 
Det är mycket frågor, mycket frustration kring dessa tankar och frustration gentemot detta orättvisa samhälle. Varför ska en sjuk människa behöva kämpa för att få ut en peng i månaden så en kan äta, bara för att en inte kan jobba?
 
Vi alla med fibro som läser det här vet själva att det är en väldigt diffus sjukdom och en diagnostisering är fruktansvärt svår att få, man får kämpa, slåss med näbbar och klor för att få reda på någonting som man själv kämpar med dagligen. Man ifrågasätter sig själv efter alla motgångar. "Jag kanske har fel, jag kanske bara har lite små krämpor, obetydliga sådana". Ni är inte obetydliga, era krämpor desto mindre! Det är en diffus sjukdom och det är skamligt att läkare inte vet mer om det, det är skamligt och orättvist att man inte har mer vetskap kring detta.
 
Jag kommer knappt ihåg hur många läkarbesök jag, mamma och pappa sprungit på för att få reda på alla symptom jag har, vad det kunde bero på. Jag fick många nedlåtande blickar, många nedlåtande uttalanden. "Nejmen du är bara lite yr, det är väl hormonellt", Eller det värsta och mest nedlåtande: "Du är ju deprimerad, det är därför du mår så här".
 
Jag har aldrig känt mig så liten och betydelselös som jag gjorde den morgonen då jag, mamma och Erik suttit på akuten från 22.30 till 05.30 på morgonen och jag varit i princip medvetslös större delen av natten och haft kraftiga ryckningar. Jag fick, vid 05.30 på morgonen ett rum på neurologavdelningen på Danderydssjukhus och vid 07.15 vaknar jag av att någon sticker mig i armen. Jag vaknar upp till ett rum som var stökigt, illaluktande och var helt ensam. Mamma och Erik hade jag "skickat hem" med tanke på jobben och de hade ställt upp tillräckligt tyckte jag, vakandes vid min sida hela natten. Jag behövde gå på toa och envis som jag är ville jag inte ringa på någon sköterska, "de hade andra att ta hand om". Jag sätter mig lugnt på sjukhusbädden och allting bara gungar. Jag tar mig till toaletten... Möts av en stank och ett nedkissat badrum.
 
Någon timme senare kommer ett helt läkarteam in till mig, 5 gloende människor på en utmattad 18 åring. "Vi är neurologteamet här på Danderyd och vi ska nu undersöka dig här, om det går bra?" Överläkaren kommer fram till mig, lutar sig över mig och säger: "Jag har läst här i dina journaler Emma att du är deprimerad och äter antidepressiva." Och där satte han sin ribba. Efter undersökningen tittade han på mig med sina nedlåtande ögon och sa: "Vi hittar ingenting som tyder på någonting neurologiskt, så vet du vad du ska göra nu? Nu ska du åka och köpa dig lite avslappningsband, du behöver lägga dig ner 2 minuter om dagen och slappna av Emma så ska du se att det blir bra. Jag har hört att cdon.com har några bra".
 
Den förnedringen.
 
Den förnedringen ska fanemig ingen behöva utstå! Jag började störtgråta, kände mig förlöjligad och kände att jag låg där och tog upp en annan sjuk människas bädd.
 
Det jag försöker säga är att ingen människa, sjuk, kroniskt, oavsett tillstånd, ska behöva utstå ett sådant motstånd. Det enda man vill ha är svar. Svar på sina oändliga frågor. Svar, som kan göra att man inte behöver vara nedstämd, ifrågasätta sig själv och ställa sin egen självkänsla på sin spets.
 
Jag tror att många människor med fibro känner hopplöshet, uppgivenhet och nedstämdhet. Det sårar mig. Det gör mig ledsen och jag tänker mycket på hur livet med fibro verkligen är. Och det ska inte vara ett liv med nedlåtande blickar på en. I slutändan är vi alla värdefulla och älskvärda människor. Glöm aldrig det ♥
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0