emmasfibromyalgi.blogg.se

Jag har så mycket i huvudet just nu. Tankarna rör sig fram och tillbaka, upp och ner och de är bara överallt. Jag hinner inte med att tänka på livet utanför min kroppsram för jag orkar inte. Jag hinner inte höra av mig till vänner för jag har ingen ork på kvällen att göra detta på. Hela mitt liv just nu kretsar kring allt och ingenting känns det som. Min hjärna upptas dagligen av tankar på att jag måste till min husläkare för att få svar (förhoppningsvis) på en massa saker som jag grubblar över, samsjukdomar till fibron (Läs mer HÄR om det) som jag inte kan släppa tankarna på och det är flertalet av dessa som jag är rädd för att jag kan ha. Det har kommit upp saker som jag mår väldigt dåligt över men som jag försöker mota bort och tänka på det roliga som händer just nu istället (flytten) och jag försöker även mota bort dessa jobbiga tankar med att baka (därav massproduktion av bakning just nu). Jag försöker ivrigt hitta på saker att göra för att slippa tänka och grubbla över det jobbiga. Man skulle kunna säga att jag förtränger det, jag vill inte veta men samtidigt vill jag veta mer ändå. Kommer jag orka med en till diagnos? Kommer jag orka med vetskapen att ytterligare någonting åker omkring inuti mig som orsakar en massa hopplöshet?

 

Jag skriver ofta att jag är en positiv person och att jag vänder det negativa till det positiva och det gör jag i det här fallet också för det är klart jag kommer klara av det, det är klart att jag kommer kunna tampas med det för jag gör det ju redan, jag har bara inte fått det "på papper". Men även jag måste få må dåligt ibland och låta det negativa skölja över mig för att sedan kunna mota bort dem med det positiva som finns.

 

Mitt liv just nu är rätt avskalat och intetsägande eftersom all min tid går åt att grubbla på detta och att planera inför flytten. Vänner åker åt sidan och ärligttalat så orkar jag inte. Jag mår så fruktansvärt bra med mina underbara vänner men jag orkar inte just nu, jag orkar inte ta tag i att träffas, jag orkar inte känslan av att jag borde ringa och vill ringa. Jag orkar inte för kroppen orkar inte, sinnet vill men kroppen motarbetar. Nu kanske ni som inte har fibro tycker det här låter helt sjukt, att jag inte orkar prata i telefon men ni med fibro förstår vad jag menar. Och just nu orkar jag inte förklara för er som inte har fibro varför det är jobbigt, för det är för jobbigt att förklara.

 

Just nu så känns allting helt fantastiskt och underbart, samtidigt som det är krig inombords.

 

Jag önskar att allting bara kunde ordna sig på en dag, att jag får veta vad det är som händer inuti mig, för just nu går även mycket ork åt att vara förtvivlad över att min glädje och lycka som jag ska känna över lägenheten är åsidosatt.

 

Jag har så mycket i huvudet just nu men samtidigt ingenting. Och det gör mig frustrerad.