emmasfibromyalgi.blogg.se

 

Önskar jag kände mig lika pigg och fräsch nu som jag gjorde när jag tog den här bilden för 2 dagar sedan. Står nu med det smutsiga håret i knut, stora bylsiga kläder, osminkad och värken från helvetet på jobbet. Ibland blir jag så ledsen och känner mig så uppgiven när det kommer till fibron. Varför ska inte jag kunna vara och shoppa i centrum med mina vänner i någon timme utan att må som ett jävla kolli efteråt? (ursäkta språket). Jag är förtusan 20 år och ska hoppa omkring på den ena tillställningen efter den andra och må som en lärka, klara av allting som kommer i min väg. Men icke. Igårkväll så värkte mina ben så jag knappt kände dem, jag var på snudden att be Erik bära mig från soffan till toaletten så jag kunde borsta tänderna, men min jävla envishet gjorde att jag istället tryckte mig upp efter några om och men från soffan och stapplade in på toan själv. Varför? Varför kan jag inte svälja envisheten och bara be om hjälp för? Varför måste jag vara mig själv oumbärlig? Jag gick och la mig och somnade efter lite om och men, orolig och stressad inför framtiden. Om jag mår så här som 20 åring hur mår jag då som 25, 30, 40, 50 åring? Det är en fråga som jag knappt orkar tänka på men som gnager där inne oavsett vad jag tycker eller vill. Jag tänkte först ringa till pappa igår och säga att jag inte kommer till jobbet som idag, men ja, envisheten återigen. Så nu står jag här och känner mig nära till gråts och allmänt orkeslös och nere. Ibland skulle det bara vara så skönt att kapa av benen, lägga de på laddning och sedan koppla loss dem och sätta på sig de igen, för just nu känns det som att någon har hoppat på dem hela natten och totalt massakerat de. Men jag ser inga köttsår och jag ser inga brutna ben som sticker ut. Jag ser bara mina vanliga ben. Tur i oturen eller vad säger man.

 

Jag tänker så mycket på framtiden med fibron i min kropp. Jag är så orolig för hur jag kommer bli som mamma, hur jag kommer orka och inte. Jag är orolig om jag någonsin kommer kunna jobba heltid utan att vara sängbunden varje helg. Jag undrar, jag tänker, jag frågar och gråter. Gråter över ovissheten, gråter över att en sjukdom kan lamslå en så fruktansvärt att ingen förstår. Ibland känner jag mig så uppgiven när folk i ens närhet inte förstår, uppgiven över att jag inte kan få dem att förstå, uppgiven över att det inte ens är deras skyldighet att förstå, för det är det inte. Men allt vore så mycket enklare. Eller nej vänta, allt vore så mycket enklare om jag inte ens hade fibron i min kropp. För då skulle jag inte behöva oroa mig för moderskapet, då skulle jag inte behöva oroa mig över hur mina vänner ska ta det när jag säger att jag inte orkar fika med dem, då behöver jag inte oroa mig över framtiden som mig själv. Det enda jag skulle kunna behöva oroa mig för är vad för middag vi ska äta ikväll, och just nu så känns det jävligt irrelevant.