emmasfibromyalgi.blogg.se

 

Egentligen är det inte så konstigt att jag mår som jag gör just nu. Men trots att jag vet anledningarna så gör det mig ändå så fruktansvärt frustrerad. Jag hatar att må dåligt, jag hatar att känna mig svag, ömklig, ynklig. Det är verkligen det värsta jag vet och jag tycker jag redan fyllt kvoten i livet för att må dåligt. Jag slängs fram och tillbaka i tankarna när det kommer till fibron och mitt mående. Och självklart baserar sig detta flängande på dagsmåendet, fast ändå inte. De dagar då jag mår bra, då jag inte har en påträngande smärta i kroppen, så är jag så glad och lycklig, jag är då tacksam för vad fibron gett och ger mig. De dagar jag känner en pockande smärta i kroppen som gör sig redo för att bryta ut så håller jag mig fast vid den där positiva känslan jag har kring sjukdomen, trots allt. Men dagar som denna, då ensamheten, svagheten och orkeslösheten bara lyser likt strålkastare med sin närvaro, då orkar jag inte hålla upp den postiva skölden som jag normaltsett orkar hålla upp mot det negativa, den där skölden som jag nästan varje dag gömmer mig bakom och håller ett väldigt hårt tag vid, den där skölden som faktiskt håller mig vid liv och som jag sakta men säkert lär mig att leva med. Nej, en dag som denna så orkar jag inte hålla i skölden, en dag som denna så orkar inte armen hålla den framför mig utan jag tappar den och ser den falla mot marken. Där får den ligga tills den påträngande smärtan sakta men säkert lämnar min kropp, tills jag orkar böja mig ner mot handtaget, tills jag orkar ta kraft att bära upp den och försätta den i positionen som mitt livsgarde. Men trots detta mående som jag bär på denna dag, så kan jag ändå se ner på den där skölden och känna lättnad, för jag vet att en dag, snart, så kommer jag just orka böja mig ner och ta upp skölden, för jag vet att snart så mår jag som jag brukar. Jag ska bra genomlida smärtan ett tag först, och vet ni. Jag klarar det. ♥