emmasfibromyalgi.blogg.se

 

Jag är en sådan som flyr. Jag flyr när jag mår dåligt, jag tänker inte på det, kör på och gömmer det onda, tar inte fram det utan packar ner det där det gör bäst i att stanna. Alltid när jag mår så dåligt att jag ska stanna hemma, det är då jag istället gör någonting helt annat och sådant som kräver mer energi. Jag hatar att må dåligt och jag hatar att vara svag. Jag hatar att vara instängd i min sjuka kropp, jag hatar att jag inte får bestämma när jag ska må dåligt. Jag hatar att fibron äger mig. Ibland tänker jag att det iallafall inte är en dödlig sjukdom, så det kanske inte gör någonting om jag inte lyssnar? Jag blir ju inte sämre. Det kroniska kan ju inte bli mer kroniskt. Det finns inget botemedel så varför sitta och vänta?

 

Men sen får jag smällen, sen får jag den där: "du-skulle-stannat-hemma-och-vila"smällen, den som gör så jävla ont och är så fruktansvärt bedövande. Men uppenbarligen så lär jag mig inte. Uppenbarligen vill jag inte lära mig. Jag vill inte lära mig att inte leva ett liv. Jag vill inte lära mig att kroppen styr mig, jag vill inte kuva mig under fibron. Jag vill ju för fan bara ha ett liv. Jag är ju för fan 20 år. Jag ska leva. Ett liv som är värdigt. Därför skiter jag i vilandet. Jag fortsätter att fly, jag fortsätter fly för jag mår så inåthelvete dåligt. Jag tar min höga smärttröskel och går ut i livet. Vi ses.