ett år sedan diagnosen fastställdes

Jag och min älskade mormor
 
Idag är det ett år sedan jag fick min fibrodiagnos och under den här tiden så hade jag en annan blogg. Samma dag som jag var hos reumatologen så skulle jag slutföra en baristautbildning. Efter besöket på Danderyd på morgonen så åkte jag hem, satte mig framför datorn, lättad men i chock, jag började söka på nätet och hittade fibroförbundetshemsida och den hjälpte mig något otroligt. Ju mer jag läste ju mer föll på plats och jag tvekade inte en sekund till på att jag hade haft rätt hela tiden. Nu var jag glad över att reumatologen insåg det också, jag hade äntligen fått diagnosen jag kämpat och sökt efter så länge, lättnaden var total, men chocken kom ju självklart med den och funderingarna bara hopade sig. Framtiden, hur ser den ut?
 
Så här skrev jag i min förra blogg tre dagar efteråt: 9/3-2012
 
"Kanske i övermorgon"
"Jag trodde att det skulle vara lätt att få diagnosen. Jag har väntat så länge. Men jag har fallit. Jag är fortfarande i chock och kommer nog vara det några dagar till. Jag har inte förstått innebörden. Det är en livslång sjukdom. Kronisk. Jag kommer ha den. Alltid. För alltid. Evigheten är ordet jag letar efter och det är sanningen. Face the truth.

Jag tog det med lätthet i tisdags, men när jag gick hem från tåget på kvällen efter kursen så grät jag. Tårarna rann nerför kinderna och det var av lycka, det var av sorg, förtvivlan och orättvisa. Jag var lycklig för jag hade klarat utbildningen, trots beskedet på morgonen. Jag hade orkat och jag stod i. Orättvisan är lätt, det är för att jag inte har någon i min närhet att dela detta med. Fullt ut. Jag har inte min mormor kvar, hon skulle varit den enda jag hade kunnat prata med. Hon skulle ha varit den jag hade kunnat gråta med, få 100 % förståelse, kunna gå igenom krämporna tillsammans, hon och jag. Jag hade kunnat ringa henne, fråga om råd, fråga hur hon gör för att inte få ont när hon sitter ner. Vad gör hon när hon inte kan bära upp det nydiskade till skåpen? Vad gör hon när hon sitter lamslagen i fotöljen och inte orkar? Vad gör hon? Vad ska jag göra?

Jag är stark. Jag är svag. Jag klarar allt. Jag klarar ingenting.

Vid middagen slog det mig. Framtiden. Hur är den? Hur ser den ut för mig? Hur ser den ut för mig som mamma?

Vid middagen slog det mig att jag kanske inte kommer kunna leka med mina barn på golvet. Jag kommer inte kunna leka "rida häst", jag kommer inte kunna krypa runt och jaga mina barn. Jag och mina krämpor.

Jag kommer stå emot. Jag kommer inte kuva mig under smärtan. Jag kommer inte bli lamslagen. Inte varje dag.

Jag trodde det skulle vara lätt att få diagnosen. Jag trodde att det skulle få mig att må bättre. Det kommer det att göra, men inte idag och inte i morgon. Men kanske i övermorgon."
 
På ett år har en del förändrats i mitt tankesätt. Visst är jag fortfarande orolig inför framtiden och att tänka på just den kan få mig att bli totalt nollställd. Men jag vet att det finns en morgondag, och om jag lever då så ska jag göra den till den bästa, så är det bara. Livet fortsätter ju, det måste det göra. Problemen får man ta på vägen, och varför ska man gå och förbereda sig på att det kommer bli jobbigt? Tänk på allt fint som kommer med det. Jag har exemplevis fått så många fina nya vänner tack vare fibron och det skulle jag inte byta för en sekund. Jag har växt ytterligare som person och jag uppskattar livet och de ljusa stunderna så mycket mer. Så är det bara. Ett år med en fastställd diagnos har gått och jag är redo för fler, keep'em coming!
 
 
 

Kommentarer
Postat av: A

Bra skrivet, och jag tror det kommer bli precis så för mig också. Även om man är övertygad om att det ÄR Fibromyalgi man har och att diagnosen i sig själv bara kommer sätta punkten på det man redan vet. Men jag tror också det är lätt att det ändå blir en liten chock när diagnosen väl står på papper.

Du är en kämpe!

2013-03-06 @ 10:35:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0