tre år sedan inskrivningen.

 
Jag vaknar väldigt tidigt om morgnarna nu för tiden, jag vaknar pigg men är oftast otroligt trött på dagarna, men det är ju så det är, med fibron. Musiken är min räddning nu, jag lyssnar så fort jag får tillfälle, försvinner in i den världen och tar texten i låtarna till mig, vissa djupt in i hjärtat, vissa bara till hjärnan. Låtarna som tar sig till hjärtat etsar sig fast, låtarna som tar sig till hjärnan är de jag sedan går och nynnar på. Jag skriver även väldigt mycket nu, det mesta för hand. Jag älskar att skriva för hand, jag älskar att känna pennan bara svepa över pappret och skapa det vackraste som finns, det skrivna ordet. Ofta får jag ont när jag skriver, min handled och mina fingrar tryter och stretar emot, men jag ger mig inte, för det ska bli ord. Det skrivna ordet som finns i min hjärna ska ut på pappret, det ska få bli skrivet. Att ge upp är ingenting jag gör vanligtvis. Så varför då?
 
Det är min årsdag för när jag blev inlagd idag. Det är tre hela år sedan och det är så ofattbart. Det har gått tre år sedan jag var nere i hålet. Nere i det avgrundslösa hålet där jag föll allt djupare och djupare ner i för var dag. Men den första april tvåtusentio så hittade jag en liten avsats, en liten utbuktning i hålet där jag äntligen fick vila mig på. Jag hade blivit mottagen på avdelningen, jag hade fått tid för att andas och komma underfund med mig själv. Det är alltså den första april och jag har inte dragit ett första aprilskämt sedan den dagen. För det var inget skämt, och det är det fortfarande inte. Visst kan jag känna ironin i det, absolut, men det var på det fullaste allvar. Idag är jag så tacksam över det, idag är jag så tacksam gentemot mig själv som gjorde att jag hamnade där, på avdelningen. Annars hade jag inte varit där jag är idag, vart det nu är, jag hade aldrig varit den Emma jag är nu, om jag inte tagit steget själv och tagit tag i det. Så även om jag är så fruktansvärt förvirrad nu, så även om jag har tusentals tankar i huvudet nu om allt och ingenting, så även om jag inte kan föra resonabla tankar om jag inte har musik i öronen, så även om jag skriver, skriver och skriver och handen värker och värker, så även om jag försöker sätta ord på mina känlsor, så vet jag att allting löser sig till slut. För det gör ju det. Jag är ett levande exempel på det, så det är bara att hänga i och lyssna på än lite mer musik och känna smärtan i handen än lite mer. För svaren kommer, förr eller senare.
 
Idag fick jag äntligen sova, jag sov längre än jag brukar göra och det var så välbehövligt. Jag är fortfarande väldigt trött och matt, ont i kroppen och det värker men jag är bättre till mods än jag var igår. Och det är skönt att jag kan vara det en sådan här dag. Tre hela år sedan jag blev inskriven idag, det känns som en enda lång evighet sen, samtidigt som det känns så nära. För tre år sedan var jag på väg till försoningen, försoningen med mig själv.
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0