Tillåt smärtan att bo i din kropp

 
Någonting jag har tänkt på väldigt länge men som jag inte riktigt utvecklat varken i huvudet eller här i skrift är tillåtelsens och acceptansens läkande. Jag har ju skrivit i min "bio" här till vänster om acceptansen men enbart kort. 
 
Jag har, sedan dag ett, sedan diagnosens fastställande, aldrig varit rädd för fibron. Aldrig känt att livet har varit över, eller att mitt liv är utsatt, präglat utav det. Jag har aldrig känt att tillståndet har varit livsförödande för mig, jag har aldrig givit upp eller lagt mig ner för att bli slagen av det, tagen av det och låtit mig övervinnas.
 
Varför? Bland annat för jag har den finaste förebilden. Min mormor. 
 
Min mormor klagade aldrig och hon gav aldrig upp. Detta har satt sina spår och jag kommer ihåg den dagen då jag gick hem från tåget på kvällen och tårarna rann nerför mina kinder, den dagen då jag fått min diagnos. Allting släppte, all anspänning, all stress jakten efter diagnosen skapat, allting som hänt mig det året bara rann nerför mina kinder och jag var så lättad. Äntligen hade jag den där diagnosen, äntligen hade jag det på papper att mitt mående inte var påhittat, det var inte för att jag åren innan gått igenom en utmattningsdepression och det var inte ett vanligt trötthetsbeteende, jag hade fibromyalgi och så var det bara. 
 
Jag är så glad över min diagnos, jag är glad för att jag fick den fastställd och att jag fått sådan hjälp av min älskade mamma, stöd och hjälp när jag behövde det. Men jag var också glad för jag hade sett att man kunde vara glad, stark och en kämpe, med ett kroniskt tillstånd. 
 
Jag var inte ensam och jag hade sett det förut och det har verkligen hjälpt mig.
 
Men någonting som också gjort att jag inte låtit mig övervinnas av den är just den lärdom jag kommit att ta till mig, att tillåta sjukdomen ha sin gång och att acceptera att det är så.
 
Varje gång jag strider, varje gång jag sätter mig mot smärtan och fokuserar på den, sätter mig och tänker på att den krossar mina knän eller att min hud brinner så pass att jag inte vet om jag ska sitta, stå eller ligga ner, så blir det bara värre. Varje gång jag fokuserar på det stället som värker, varje gång jag tillåter smärtan äta upp mig innefrån så kommer jag aldrig ifrån och jag tillåter mig själv att ätas upp. 
 
Det är därför jag sällan gör just det. Fokuserar och tillåter den att göra det värre. 
 
Att acceptera smärtan, tillåta att den finns där är en del av min läkning, rent psykiskt. Fysiskt kommer jag aldrig vara hel eller frisk. Det har jag accepterat till den grad jag kan (Man kan ju aldrig acceptera någonting ont, helt fullt ut) och jag tillåter smärtan bo i min kropp, för vad har jag för val? Jag kan inte skaka av mig den, jag kan inte be den snällt att lämna mig och jag kan definitivt inte skrika på den. För tro mig, jag har försökt, men trott eller ej så lyssnar den inte. 
 
Men, vad den lyssnar på är just Din acceptans och Din tillåtelse. Tänk dig själv, hur bra hade det gått om hamsterhjulet snurrade åt ett håll och du sprang åt det andra? Du skulle hamna där längst ner i hjulet, kravlandes upp, bestämd att du ska springa åt det andra hållet men vafasen att hjulet inte tillåter dig, att det fortsätter snurra åt motsatt håll. Hur länge hade du stått ut? Hur länge hade du orkat ligga där och kravla?
 
Det jag försöker säga är att, lägg dig där längst ner i hjulet, låt det sluta snurra, ställ dig upp och börja gå åt samma håll som hjulet vill snurra. Tillåt smärtan finnas i din kropp och acceptera att den kommer att vara där och lär känna dig och din kropp, hur ni fungerar tillsammans på bästa sätt och jag lovar dig att du kommer att må bättre. 
 
Jag har, sedan dag ett, sedan diagnosens fastställande, aldrig varit rädd för fibron. Aldrig känt att livet har varit över, eller att mitt liv är utsatt, präglat utav det. Jag har aldrig känt att tillståndet har varit livsförödande för mig, jag har aldrig givit upp eller lagt mig ner för att bli slagen av det, tagen av det och låtit mig övervinnas.
 
Jag har lärt mig att leva med mitt kroniska tillstånd och vill ni veta en sak? Jag älskar det, för det har lett mig till underbara människor, kärlek och lärdomen om mig själv. Det har lett mig hit, där jag är idag och jag älskar mitt liv och allting som det innebär och det jag själv bär på. Fibromyalgin.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0