emmasfibromyalgi.blogg.se

 

Någonting som jag ofta har problem med när det kommer till fibron är andningen. På något sätt är det som att när jag mår som sämst, så är det andningen som tar stryk. Jag har sällan ont i kroppen, men jag är ofta orkeslös och uttömd på energi. Denna tomhet på energi och ork sätter sig på lungorna och jag blir andfådd för ingenting och då menar jag ingenting. Helt plötsligt kan jag få en andningsrubbning och andningen går upp i hundranittio, hjärtat slår snabbare, kallsvettningarna kommer och så sitter man där och känner hur kroppen springer marathonloppet, utan att röra sig en tum. Det är ofta Tonny frågar mig varför jag suckar, eller om jag är täppt i näsan när vi ska sova, för andningen är så tung och ansträngd. Jag suckar inte, jag letar efter luft och visst, jag har bihålleproblem men jag är opererad för det och det är för att jag la mig ner i sängen som jag har ansträngd andning. Jag trodde aldrig att det skulle bli ett sådant handikapp, andningen. Och jag har egentligen inte lagt så mycket energi på att tänka på det, som jag skrivit innan, jag låter det inte ta över hjärnan, smärtan, diagnosen, handikappet. Men nu denna kväll så har måendet bara skiftat och jag har känt mig distanserad. Jag gick in på fibrohemsidan för jag tänkte för en sekund att det kanske inte står med på symptomlistan, men jo, lika svart på vitt som det alltid är när jag tittar och letar efter någonting nytt. Andfåddhet och andningsrubbningar. 

 

Så om vi talar i telefon någongång, eller om vi sitter och har en fika och jag andas som aldrig förr, är det inte för att jag är uppe i varv, det är för att mitt handikapp letar sig ut genom min kropp och just då så är det andningen som får vara huvudrollsinnehavaren.