emmasfibromyalgi.blogg.se

 

Igår hade jag en riktigt downdag. Eller ja, jag är mer så att jag mår dåligt stundtals om dagarna, aldrig att jag är nere och ledsen en hel dag. Men som igår, då var jag lite halvnere på förmiddagen, hade ont i kroppen och var stressad inombords för plugget, framtiden, pengar osv med fibron i livet och sen på eftermiddagen kom svärfar och hjälpte oss att hämta massa paket (datorn blandannat) och även sätta upp en tavellist. Då skringrades mina tankar och vi hade det skoj. Sen på kvällen kom det igen, när vi skulle sova. Det här med framtiden är någonting som verkligen kan få mig att bli stressad, vad jag ska komma att jobba med, hur jag ska orka.. När jag mår så där dåligt så behöver jag oftast alltid vara ensam en stund, gråta tills jag knappt kan producera mer tårar och bara sjunka riktigt riktigt lågt, för det är som att alla mina beskymmer, alla mina tankar och all smärta jag gått omkring och lagrat då ett tag (för jag misstänker att det är därför jag får sånadär "attacker") bara rinner ur mig genom tårarna. På ett sätt skulle man kunna säga att jag är som en struts för det mesta, jag stoppar huvudet i sanden, lever för dagen och tänker inte på vad som komma skall, men ibland så måste ju även den där strutsen ta upp huvudet och se sig omkring ovanför sandytan och det är då som käftsmällen kommer. Förut var gråt någonting som kapslade in mig i en sorgevärld, nu för tiden verkar det vara min läkestund från allt som jag går omkring och bär på.