Att göra så gott man kan.
Oj, så längesedan det var jag skrev här. Jag återkommer i omgångar hela tiden, men det är en del av min sjukdomsbild, antar jag. Ibland har jag orken och ibland inte. Det senaste året, 2015, har varit ett år som enklast kan beskrivas som en enda berg och dalbana. Att bli mamma för första gången, med fibromyalgi och sömnbrist har inte varit enkelt att tackla kan jag säga. Det har varit allt annat än en dans på rosor och det har funnits stunder då jag bara har velat försvinna, lägga mig under täcket och aldrig ta mig därifrån. Fy vilka perioder vi haft. Men, de senaste månaderna, sedan Lucas lärde sig gå, så har det blivit bättre. Han har blivit mer självständig och han verkligen älskar att han är det, det märks. Han springer runt som en tok och upptäcker allt som går att upptäcka och det är så häftigt att se. Visst får man vara på sin vakt hela tiden och det blir mycket springande fram och tillbaka i huset men jag tar det, för de stunder då vi sitter och läser böcker, eller bygger torn av klossor eller försvinner in i någon annan lek så tar jag igen den energin som går åt till att jaga honom och det är så himla underbart att bara få sitta och lära honom allt han vill lära sig. Min lilla gosse.
På sjukdomsplanet så har det hänt väldigt mycket. Jag har haft utmattningssyndrom sen i april och det har inte varit lätt att hantera. Och nu är den ytterligare saker som kommit upp, men som jag inte vill gå in på än, och jag får se om jag ens gör det senare, men det är lite saker som håller på att hända och ja, det är väl med skräckblandad förtjusning.
Nu har Lucas börjar förskolan och det går upp och ner såklart, men han verkar ändå tycka det är roligt och han har inte alls samma energi hemma på eftermiddagarna som han hade innan och det känns bra, för då vet jag att han springer runt där borta och får utlopp för all den energi han har. Och jag får mer möjlighet till att ta hand om mig själv och försöka vila, men det är inte lätt. Men jag gör så gott jag kan.
