emmasfibromyalgi.blogg.se

Jag har haft en otrolig resa. Ni som känner mig sedan flera år tillbaka och som läst min bok vet vad för resa jag talar om. Men den resa jag haft har verkligen inte varit förgäves, jag har inte upplevt allt jag gjort för ingenting. Allt som jag varit med om, alla krig jag utkämpat och alla stunder då jag önskade att inte finnas mer har jag kämpat mig ur, jag har fightats och jag har kommit ut som en helt ny människa. Idag är jag en person jag aldrig hade trott att jag kunde vara, en stark individ som står med båda fötterna på jorden och älskar livet, som aldrig förr. 

 

På resans gång, faktiskt under det skeedet då jag precis blivit friskförklarad från min djupa utmattningsdepression så började jag kämpa för att få min fibromyalgidiagnos. Precis när jag sett ljuset i tunneln ett tag så började ett till krig som jag skulle utkämpa.  Trots min friskförklaring så fick jag otaliga besked om att det bara var min depression som ställde till det. Det hade jag fått höra i nästan ett och ett halvt år vid det tillfället och jag kunde lika gärna ge upp. Men det jag lärt mig under min resa är att ingen kan utkämpa en inre strid med sig själv, förutom den personen som har den inre striden, du själv. Ett år senare så fick jag beskedet jag väntat och kämpat för så länge, jag fick min diagnos. Jag fick otaligt med hjälp av min mamma och av min familj och alla vänner runt omkring, men i slutändan var det Jag som bestämde, som kämpade och orkade, för det kan faktiskt ingen annan göra åt en. Men allt stöd hjälpte mig en otrolig bit på vägen.

 

När jag fick min diagnos så höll jag på med min baristautbildning och på vägen hem från den sent på kvällen så grät jag. Jag grät av lycka, utmattning och frid. Äntligen hade jag fått det jag kämpat för och förmodligen det som varit en bov i hela dramat sedan väldigt länge, utan min vetskap. 

 

Från och med den dagen så ingick jag en pakt med mig själv, att aldrig ge upp. Den veckan min älskade mormor gick bort så var det ett ordspråk i min kalender som löd: "Det är alltid för tidigt att ge upp" och det ordspråket kom att följa efter mig på flera olika sätt. Några veckor efter jag fått min diagnos beslöt jag mig för att tatuera in det ordspråket och med min mormors signatur under, "kram mormor". Mormor är min förebild, för hon gav aldrig upp och hon kämpade in i det sista och det är det jag ser framför mig och tänker de dagar då jag inte mår bra och jag känner för att bara lägga mig i sängen och aldrig kliva upp. Som tur är så är dessa dagar väldigt få, just för jag har min inre styrka. Men den har inte kommit över en dag. 

 

Jag kan säga att jag är väldigt stolt över mig själv, att jag orkar, att jag kämpar och att jag inte ger upp. 

 

De senaste månaderna har jag tänkt väldigt mycket på min inre styrka, på min vilja och min motivation. Jag har velat lägga upp fler bilder på mig själv där jag står redo för min morgonpowerwalk, eller när jag står och tränar mitt i vardagsrummet, men med rädsla för att verka "för mer" så har jag inte gjort det alla gånger jag önskat. Allt för att jag är rädd för vad andra ska tänka och tycka. Kanske till och med att folk ska tänka att jag inte har fibro, med tanke på hur mycket jag är ute och går och står i. En mycket löjlig och farlig tanke, för med den tanken så förminskar jag mig själv och alla oss andra som verkligen orkar. 

 

Jag är så stolt över alla som orkar igenom dagarna. Alla som går upp och går till jobbet men också alla som orkar vakna om morgnarna. Alla som är vid medvetande varje morgon, alla som vaknar upp och tar sig genom dagen på sitt sätt. 

 

Igår så kom jag på en sak när jag var ute och gick och jag har nu bestämt mig för att slå slag i saken. Jag tänker börja använda två nya "hashtaggar" på Instagram, där jag märkt att jag fått mer respons när jag börjat använda sådana taggar som #fibrofighter och #fitwithfibro. Den jag tänkt börja använda och sprida är: #starkmedfibro och #strongwithfibro. 

 

Detta har ingenting med träning att göra, men det kan också göra det. Det jag vill med dessa taggar är att de ska spridas, man ska lägga upp bilder där man visar att man är just Stark Med Fibro. Att vi alla vaknar och tar oss igenom dagarna är så beundransvärt och jag vill bara krama om er alla som gör detta! Jag vet att vi alla utkämpar våra egna krig och att vi alla har våra egna sorters krämpor, men vi är alla så starka som tar oss igenom dagen på vårt egna sätt. Tänk att vi faktiskt vaknar upp och sedan somnar på kvällen och har levt en till dag, med allt vad det innebär med vårt kroniska tillstånd. 

 

Jag tycker heller inte att det bara är fibrosar som kan använda den här taggen, utan folk som känner någon med fibro, som visar att man faktiskt förstår att det här tillståndet existerar och att det är på riktigt. Man kanske lägger upp en bild på sin kära vän, eller en familjemedlem som har detta och taggar just att den personen är #starkmedfibro. 

 

Jag hoppas att ni alla orkat läsa igenom inlägget och att det här tas emot på ett bra sätt. Tillsammans ska vi sprida inspiration och motivation, glädje och styrka. Tillsammans är vi starka! ♥