ibland känns det bara så här
word(s).
"att leva med fibromyalgi"
En film som jag publicerat förut men som verkligen tåls att titta på igen.
Kärlek till er alla där ute ♥
artikel om låg kroppstemp vid fibro.
Har väldigt ont i handlederna idag så orkar inte skriva så mycket, men kom över denna artikel på twitter, väldigt intressant faktiskt. Klicka HÄR så kommer ni direkt till den!
Annars får jag önska er en trevlig fredag ♥
torsdag med ompyssling och omtalad artikel.
Hej på er! Har haft lite jobbiga dagar bakom mig, då fibron har levt en rövare och min trötthet har börjat tära otroligt. Men idag är jag vid bättre mod, ska nämligen iväg och bli lite ompysslad snart, både färga fransar och bryn och i eftermiddag ska jag klippa mig, ska göra en liten förändring, får se hur storartad den blir, men lite händer det nog ändå. Gissar att ingen av oss fibrosar missat den här artikeln som bilden visar? Riktigt intressant och känns bra att forskningen går framåt! Jag tycker det är dags för oss att bli mer uppmärksammade och framförallt(!) tagna på allvar inom sjukvården. HÄR hittar ni artikeln. Nu ska jag göra mig i ordning och hitta något att klä på mig, det är ju jättefint väder, lycka!
För övrigt så trodde jag ända från att jag vaknade igår att det var torsdag och idag tror jag att det är onsdag. Jah.
Med i tidningen "FibromyalgiNytt"
I Januari fick jag förfrågan om jag ville skriva för spalten "Ung med fibromyalgi" i tidningen FibromyalgiNytt. Jag som älskar att skriva tvekade inte för en sekund, självklart ville jag göra det! Jag fick även den underbara möjligheten att synas med min bok på "Bokrecensioner", så fruktansvärt glad för det. Tidningen kom i förra veckan och om ni är medlemmar i fibromyalgiförbundet så får ni hem den i brevlådan, annars tycker jag att ni blir medlemmar så får ni ta del utav denna innehållsrikatidning med massa bra tips och råd! Tack till förbundet för att jag fick vara med på ett hörn ♥ Hoppas ni alla får en jättefin fredag, det ska jag ha!
Om ni är intresserade av att köpa boken (som jag ska skriva mer om i ett senare inlägg) så kan ni kontakta antingen mig eller förbundet!
ett år sedan diagnosen fastställdes
Jag och min älskade mormor
Idag är det ett år sedan jag fick min fibrodiagnos och under den här tiden så hade jag en annan blogg. Samma dag som jag var hos reumatologen så skulle jag slutföra en baristautbildning. Efter besöket på Danderyd på morgonen så åkte jag hem, satte mig framför datorn, lättad men i chock, jag började söka på nätet och hittade fibroförbundetshemsida och den hjälpte mig något otroligt. Ju mer jag läste ju mer föll på plats och jag tvekade inte en sekund till på att jag hade haft rätt hela tiden. Nu var jag glad över att reumatologen insåg det också, jag hade äntligen fått diagnosen jag kämpat och sökt efter så länge, lättnaden var total, men chocken kom ju självklart med den och funderingarna bara hopade sig. Framtiden, hur ser den ut?
Så här skrev jag i min förra blogg tre dagar efteråt: 9/3-2012
"Kanske i övermorgon"
"Jag trodde att det skulle vara lätt att få diagnosen. Jag har väntat så länge. Men jag har fallit. Jag är fortfarande i chock och kommer nog vara det några dagar till. Jag har inte förstått innebörden. Det är en livslång sjukdom. Kronisk. Jag kommer ha den. Alltid. För alltid. Evigheten är ordet jag letar efter och det är sanningen. Face the truth.
Jag tog det med lätthet i tisdags, men när jag gick hem från tåget på kvällen efter kursen så grät jag. Tårarna rann nerför kinderna och det var av lycka, det var av sorg, förtvivlan och orättvisa. Jag var lycklig för jag hade klarat utbildningen, trots beskedet på morgonen. Jag hade orkat och jag stod i. Orättvisan är lätt, det är för att jag inte har någon i min närhet att dela detta med. Fullt ut. Jag har inte min mormor kvar, hon skulle varit den enda jag hade kunnat prata med. Hon skulle ha varit den jag hade kunnat gråta med, få 100 % förståelse, kunna gå igenom krämporna tillsammans, hon och jag. Jag hade kunnat ringa henne, fråga om råd, fråga hur hon gör för att inte få ont när hon sitter ner. Vad gör hon när hon inte kan bära upp det nydiskade till skåpen? Vad gör hon när hon sitter lamslagen i fotöljen och inte orkar? Vad gör hon? Vad ska jag göra?
Jag är stark. Jag är svag. Jag klarar allt. Jag klarar ingenting.
Vid middagen slog det mig. Framtiden. Hur är den? Hur ser den ut för mig? Hur ser den ut för mig som mamma?
Vid middagen slog det mig att jag kanske inte kommer kunna leka med mina barn på golvet. Jag kommer inte kunna leka "rida häst", jag kommer inte kunna krypa runt och jaga mina barn. Jag och mina krämpor.
Jag kommer stå emot. Jag kommer inte kuva mig under smärtan. Jag kommer inte bli lamslagen. Inte varje dag.
Jag trodde det skulle vara lätt att få diagnosen. Jag trodde att det skulle få mig att må bättre. Det kommer det att göra, men inte idag och inte i morgon. Men kanske i övermorgon."
Jag tog det med lätthet i tisdags, men när jag gick hem från tåget på kvällen efter kursen så grät jag. Tårarna rann nerför kinderna och det var av lycka, det var av sorg, förtvivlan och orättvisa. Jag var lycklig för jag hade klarat utbildningen, trots beskedet på morgonen. Jag hade orkat och jag stod i. Orättvisan är lätt, det är för att jag inte har någon i min närhet att dela detta med. Fullt ut. Jag har inte min mormor kvar, hon skulle varit den enda jag hade kunnat prata med. Hon skulle ha varit den jag hade kunnat gråta med, få 100 % förståelse, kunna gå igenom krämporna tillsammans, hon och jag. Jag hade kunnat ringa henne, fråga om råd, fråga hur hon gör för att inte få ont när hon sitter ner. Vad gör hon när hon inte kan bära upp det nydiskade till skåpen? Vad gör hon när hon sitter lamslagen i fotöljen och inte orkar? Vad gör hon? Vad ska jag göra?
Jag är stark. Jag är svag. Jag klarar allt. Jag klarar ingenting.
Vid middagen slog det mig. Framtiden. Hur är den? Hur ser den ut för mig? Hur ser den ut för mig som mamma?
Vid middagen slog det mig att jag kanske inte kommer kunna leka med mina barn på golvet. Jag kommer inte kunna leka "rida häst", jag kommer inte kunna krypa runt och jaga mina barn. Jag och mina krämpor.
Jag kommer stå emot. Jag kommer inte kuva mig under smärtan. Jag kommer inte bli lamslagen. Inte varje dag.
Jag trodde det skulle vara lätt att få diagnosen. Jag trodde att det skulle få mig att må bättre. Det kommer det att göra, men inte idag och inte i morgon. Men kanske i övermorgon."
På ett år har en del förändrats i mitt tankesätt. Visst är jag fortfarande orolig inför framtiden och att tänka på just den kan få mig att bli totalt nollställd. Men jag vet att det finns en morgondag, och om jag lever då så ska jag göra den till den bästa, så är det bara. Livet fortsätter ju, det måste det göra. Problemen får man ta på vägen, och varför ska man gå och förbereda sig på att det kommer bli jobbigt? Tänk på allt fint som kommer med det. Jag har exemplevis fått så många fina nya vänner tack vare fibron och det skulle jag inte byta för en sekund. Jag har växt ytterligare som person och jag uppskattar livet och de ljusa stunderna så mycket mer. Så är det bara. Ett år med en fastställd diagnos har gått och jag är redo för fler, keep'em coming!
Hur skulle du beskriva fm?
Nu när jag själv inte är så talbar så tänkte jag tipsa om en sida där SFF förklarar väldigt bra hur det är att leva med fibromyalgi. Jag själv tycker att det är en svår sjukdom/tillstånd att beskriva, så den här sidan är jättebra. Klicka på länken nedanför.
första besöket hos sjukgymnasten.
Vilket väder! Kom precis hem från sjukgymnasten. Det var riktigt spännande och hon var riktigt duktig. Har lärt mig en del nytt men jag vill läsa på lite mer innan jag berättar mer om det. Men jag fick 10 min akupunktur och ska dit 2 gånger i veckan i 3 veckors tid nu. Hon sa att med fibropatienter så behandlar man på ett helt annat sätt, hennes andra patienter får akupunktur i 30-40 min men det ska man absolut inte göra med fibrosar då hjärnan på fibrosar har ett överstimuli som gör att vi reagerar så mycket starkare på behandling och därför börjar man sakta sakta och att man använder kortare och smalare nålar. Det kommer ta ett tag det här, men man märker resultat över tid och jag är beredd att vänta, jag känner redan nu en liten huvudvärk, så någonting gör det ju! Men, nu ska jag fortsätta kalka av kaffebryggaren (kaffet smakade piss imorse...) och dricka en massa vatten och läsa på.
Men hörrni, jag har märkt en förändring på besökarstatistiken och det blir jag så själaglad för! Ni är hjärtligt välkomna och jag hoppas att ni trivs här, om ni inte gör det så säg till vad jag kan förbättra, jag känner ett driv nu med bloggen och framförallt får jag ju ännu mer driv när jag märker skilllnader, så var inte rädda för att skriva en liten rad ♥ Kram på er.
-
First session at the physiotherapist:
The weather here in Sweden aren't that satisfying, snowing like crazy and windy.. Not the best of combinations. I just came back home from my first visit at the physiotherapist. It was a really interesting meeting and we decided that I'll come back 2 times a week for a 3 week period and then we'll see how we're gonna proceed. I'm gonna get acupuncture for 10 minutes during the sessions. She told me that when she treats fibropatients she use shorter and thinner needles cause' the thing with fibro is that the brain is "over stimulated" and because of that you can only treat us for a shorter period (to begin with 10 minutes) and with this kind of needle, or we'll get more pain and difficulties. Now I'm gonna drink a lot of water cause' I got a bit of a headache now after the first acupunture session.
I've noticed a little change in my visitor statistic and that makes me soo happy! You are so welcome to my little blog and I hope that you find it interesting. If you have any suggestions or such, don't hesitate to comment and tell me! I'm so motivated now and this makes it all so much better. Big hug to you all ♥
Vart kan jag hitta framtiden?
Många frågar mig vad fibromyalgi är. Jag brukar svara: "Om jag bara visste det själv". Det är en bred sjukdom/tillstånd eller vad man nu vill kalla det. Jag brukar sedan säga: "Det är en kronisk smärtsjukdom". Det är enkelt att säga, tillräckligt hemskt för att folk ska förstå en del utav det vi går igenom, tillräckligt många ord för att ta in, det är tillräckligt för att beskriva den värsta delen. Kroniskt. Alltid. Föralltid.
Min hjärna går på högvarv. Vad ska jag göra med livet? Det är mycket som jag vill göra, det är mycket jag vill, men det är inget som fibron vill. Ni må tänka att jag är pessimistisk, men då får ni tycka det. Livet med fibromyalgi är inte lätt. Det är inte lätt att slängas mellan vad man själv vill och vad fibron vill. Jag vill bli make up artist men det kan jag lova att min fibro inte vill. Vart ska vi mötas på mitten och komma överrens om någonting? Det är evig kamp och den har bara börjat.
Allting känns hopplöst, jag kan drömma, absolut. Jag drömmer stort och brett. Jag drömmer. Det kan ni ge er på. Vad ska jag annars göra hela dagarna?
Jag drömmer om att kunna göra saker utan att bli dålig efteråt. Ni kanske kan jämföra det med att ni vill ut på krogen och dricka alla drinkar ni älskar men att ni inte vill bli bakis dagen efter. Välkommen till mitt liv att önska sig en dag på stan utan att ligga nerbäddad efter med en smärta från helvetet.
Jag vet egentligen inte vad jag vill få ut av med det här inlägget. Vi diskuterade min framtid vid middagen igår och jag blir bara frustrerad. Som jag sa till mamma och pappa: "Om ni bara visste hur mycket tid jag ägnar åt dagarna till att tänka på min framtid". Det kanske verkar som att jag bara ligger här i soffan och njuter av att titta på One tree hill, men ni som känner mig vet att det är som att sätta på mig en tvångströja. Jag är inte gjord för att ligga och göra ingenting om dagarna. Det är inte jag.
Det finns många motton om livet, man kan drömma om saker men det är inte samma sak som att få det att hända.
Jag letar febrilt efter en framtid. En framtid som gör att vi har tillräckligt med pengar för att kunna ge vår framtidafamilj en bra och värdig framtid. En framtid till mig och Erik, där vi kan ut och resa, göra saker som vi vill. En framtid. En värdig framtid. Vet någon vart jag kan hitta den?
Fortsätter fly - det är ju ändå så kroniskt det kan bli.
Jag är en sådan som flyr. Jag flyr när jag mår dåligt, jag tänker inte på det, kör på och gömmer det onda, tar inte fram det utan packar ner det där det gör bäst i att stanna. Alltid när jag mår så dåligt att jag ska stanna hemma, det är då jag istället gör någonting helt annat och sådant som kräver mer energi. Jag hatar att må dåligt och jag hatar att vara svag. Jag hatar att vara instängd i min sjuka kropp, jag hatar att jag inte får bestämma när jag ska må dåligt. Jag hatar att fibron äger mig. Ibland tänker jag att det iallafall inte är en dödlig sjukdom, så det kanske inte gör någonting om jag inte lyssnar? Jag blir ju inte sämre. Det kroniska kan ju inte bli mer kroniskt. Det finns inget botemedel så varför sitta och vänta?
Men sen får jag smällen, sen får jag den där: "du-skulle-stannat-hemma-och-vila"smällen, den som gör så jävla ont och är så fruktansvärt bedövande. Men uppenbarligen så lär jag mig inte. Uppenbarligen vill jag inte lära mig. Jag vill inte lära mig att inte leva ett liv. Jag vill inte lära mig att kroppen styr mig, jag vill inte kuva mig under fibron. Jag vill ju för fan bara ha ett liv. Jag är ju för fan 20 år. Jag ska leva. Ett liv som är värdigt. Därför skiter jag i vilandet. Jag fortsätter att fly, jag fortsätter fly för jag mår så inåthelvete dåligt. Jag tar min höga smärttröskel och går ut i livet. Vi ses.
att säga någonting och mena någonting helt annat.
när jag säger att jag mår bra är då jag för en gång skull får drömma mig bort och känna hur det skulle kännas att verkligen mena det.
"jag ser här att du är deprimerad Emma"
Jag tror att många människor med fibro känner hopplöshet, uppgivenhet och nedstämdhet. Det sårar mig. Det gör mig ledsen och jag tänker mycket på hur livet med fibro verkligen är. Jag undrar om jag kan ha satt upp en sköld för mig själv där jag stöter bort allt sådant, eller rent ut sagt inte vågar ta ner skölden för att upptäcka det. Jag tänker på försäkringskassan, hur man blir bemött där. Jag vet bara själv hur jag blev bemött av dem och arbetsförmedlningen när jag var på väg ur min utmattningsdepression och det mottagandet var under all kritik. Jag tänker på hur alla slåss med och mot dessa myndigheter för att få ut någon slags ersättning. All ork, all kraft och all tid man lägger ner på att fylla i blanketter, skicka in, få tillbaka med nedslag, hur man får veta att man enbart kan få en viss peng i månaden. Är man som kronisksjuk inte värd mer än det?
Jag och mamma hittade gamla papper från mormors tid, när hon höll på och stred med detta, pappren på hennes förtidspensionering. Papper med siffror, "så här mycket har du varit värd i arbetslivet, så här mycket får du nu ut". Som ett slag i ansiktet. Varför?
Jag tänker ofta på hur mitt liv hade sett ut om min pappa inte var egenföretagare med möjligheten att anställa mig. Vart hade jag varit annars? Hade jag suttit på Ica och slagits med smärtan, som min mormor gjorde? Jag vet att jag på något sätt hade hamnat där, för jag är envis och ger inte upp och framförallt inte mot mina smärtor. Men hur mycket ska man stå ut med?
Hur hade det sett ut om jag inte kunde sitta här nu i kontorsstolen med pappa i rummet bredvid som har överseende och förståelse för mitt tillstånd?
Det är så osynligt. Så osynligt och därav orättvist. Varför ska man behöva fläka ut sig för alla, för alla starka myndigheter som har massvis med styrkor bakom sig, och varför ska man behöva stå där ensam? Flera myndigheter mot en ensam kronisksjuk? Det är skamligt och rent ut sagt skrattretande. När man knappt orkar med sina egna smärtor och krämpor så ska man slåss mot dessa arméer?
Jag tänker väldigt ofta på hur min framtid kommer se ut. Kommer jag jobba till pensionsålder? Kommer jag förtidspensioneras för mitt tillstånd? Och isåfall när?
Det är mycket frågor, mycket frustration kring dessa tankar och frustration gentemot detta orättvisa samhälle. Varför ska en sjuk människa behöva kämpa för att få ut en peng i månaden så en kan äta, bara för att en inte kan jobba?
Vi alla med fibro som läser det här vet själva att det är en väldigt diffus sjukdom och en diagnostisering är fruktansvärt svår att få, man får kämpa, slåss med näbbar och klor för att få reda på någonting som man själv kämpar med dagligen. Man ifrågasätter sig själv efter alla motgångar. "Jag kanske har fel, jag kanske bara har lite små krämpor, obetydliga sådana". Ni är inte obetydliga, era krämpor desto mindre! Det är en diffus sjukdom och det är skamligt att läkare inte vet mer om det, det är skamligt och orättvist att man inte har mer vetskap kring detta.
Jag kommer knappt ihåg hur många läkarbesök jag, mamma och pappa sprungit på för att få reda på alla symptom jag har, vad det kunde bero på. Jag fick många nedlåtande blickar, många nedlåtande uttalanden. "Nejmen du är bara lite yr, det är väl hormonellt", Eller det värsta och mest nedlåtande: "Du är ju deprimerad, det är därför du mår så här".
Jag har aldrig känt mig så liten och betydelselös som jag gjorde den morgonen då jag, mamma och Erik suttit på akuten från 22.30 till 05.30 på morgonen och jag varit i princip medvetslös större delen av natten och haft kraftiga ryckningar. Jag fick, vid 05.30 på morgonen ett rum på neurologavdelningen på Danderydssjukhus och vid 07.15 vaknar jag av att någon sticker mig i armen. Jag vaknar upp till ett rum som var stökigt, illaluktande och var helt ensam. Mamma och Erik hade jag "skickat hem" med tanke på jobben och de hade ställt upp tillräckligt tyckte jag, vakandes vid min sida hela natten. Jag behövde gå på toa och envis som jag är ville jag inte ringa på någon sköterska, "de hade andra att ta hand om". Jag sätter mig lugnt på sjukhusbädden och allting bara gungar. Jag tar mig till toaletten... Möts av en stank och ett nedkissat badrum.
Någon timme senare kommer ett helt läkarteam in till mig, 5 gloende människor på en utmattad 18 åring. "Vi är neurologteamet här på Danderyd och vi ska nu undersöka dig här, om det går bra?" Överläkaren kommer fram till mig, lutar sig över mig och säger: "Jag har läst här i dina journaler Emma att du är deprimerad och äter antidepressiva." Och där satte han sin ribba. Efter undersökningen tittade han på mig med sina nedlåtande ögon och sa: "Vi hittar ingenting som tyder på någonting neurologiskt, så vet du vad du ska göra nu? Nu ska du åka och köpa dig lite avslappningsband, du behöver lägga dig ner 2 minuter om dagen och slappna av Emma så ska du se att det blir bra. Jag har hört att cdon.com har några bra".
Den förnedringen.
Den förnedringen ska fanemig ingen behöva utstå! Jag började störtgråta, kände mig förlöjligad och kände att jag låg där och tog upp en annan sjuk människas bädd.
Det jag försöker säga är att ingen människa, sjuk, kroniskt, oavsett tillstånd, ska behöva utstå ett sådant motstånd. Det enda man vill ha är svar. Svar på sina oändliga frågor. Svar, som kan göra att man inte behöver vara nedstämd, ifrågasätta sig själv och ställa sin egen självkänsla på sin spets.
Jag tror att många människor med fibro känner hopplöshet, uppgivenhet och nedstämdhet. Det sårar mig. Det gör mig ledsen och jag tänker mycket på hur livet med fibro verkligen är. Och det ska inte vara ett liv med nedlåtande blickar på en. I slutändan är vi alla värdefulla och älskvärda människor. Glöm aldrig det ♥
en enkät för hjälp världen över med FM
Ni med fibromyalgi, klicka er in på denna länk och svara på enkäten för 2012. Det är ett specialiserat team i USA som behöver hjälp från fibromyalgiker för att kunna skapa en världsomspännande hemsida där man ska kunna få hjälp av läkare och andra i sjukvården, dock för en peng men vad skulle man inte betala för att kunna få hjälp och svar på sina frågor med bara några knapptryckningar på datorn? Man behöver inte ha fått diagnosen för att "få" svara på frågorna, bara du misstänker att du har den.
Läsvärd artikel
En mycket läsvärd artikel om en kronisk smärtsjukmänniskas liv och hur vi mottages av sjukvården bland annat.
Samsjukdomar eller inte?
Jag har så mycket i huvudet just nu. Tankarna rör sig fram och tillbaka, upp och ner och de är bara överallt. Jag hinner inte med att tänka på livet utanför min kroppsram för jag orkar inte. Jag hinner inte höra av mig till vänner för jag har ingen ork på kvällen att göra detta på. Hela mitt liv just nu kretsar kring allt och ingenting känns det som. Min hjärna upptas dagligen av tankar på att jag måste till min husläkare för att få svar (förhoppningsvis) på en massa saker som jag grubblar över, samsjukdomar till fibron (Läs mer HÄR om det) som jag inte kan släppa tankarna på och det är flertalet av dessa som jag är rädd för att jag kan ha. Det har kommit upp saker som jag mår väldigt dåligt över men som jag försöker mota bort och tänka på det roliga som händer just nu istället (flytten) och jag försöker även mota bort dessa jobbiga tankar med att baka (därav massproduktion av bakning just nu). Jag försöker ivrigt hitta på saker att göra för att slippa tänka och grubbla över det jobbiga. Man skulle kunna säga att jag förtränger det, jag vill inte veta men samtidigt vill jag veta mer ändå. Kommer jag orka med en till diagnos? Kommer jag orka med vetskapen att ytterligare någonting åker omkring inuti mig som orsakar en massa hopplöshet?
Jag skriver ofta att jag är en positiv person och att jag vänder det negativa till det positiva och det gör jag i det här fallet också för det är klart jag kommer klara av det, det är klart att jag kommer kunna tampas med det för jag gör det ju redan, jag har bara inte fått det "på papper". Men även jag måste få må dåligt ibland och låta det negativa skölja över mig för att sedan kunna mota bort dem med det positiva som finns.
Mitt liv just nu är rätt avskalat och intetsägande eftersom all min tid går åt att grubbla på detta och att planera inför flytten. Vänner åker åt sidan och ärligttalat så orkar jag inte. Jag mår så fruktansvärt bra med mina underbara vänner men jag orkar inte just nu, jag orkar inte ta tag i att träffas, jag orkar inte känslan av att jag borde ringa och vill ringa. Jag orkar inte för kroppen orkar inte, sinnet vill men kroppen motarbetar. Nu kanske ni som inte har fibro tycker det här låter helt sjukt, att jag inte orkar prata i telefon men ni med fibro förstår vad jag menar. Och just nu orkar jag inte förklara för er som inte har fibro varför det är jobbigt, för det är för jobbigt att förklara.
Just nu så känns allting helt fantastiskt och underbart, samtidigt som det är krig inombords.
Jag önskar att allting bara kunde ordna sig på en dag, att jag får veta vad det är som händer inuti mig, för just nu går även mycket ork åt att vara förtvivlad över att min glädje och lycka som jag ska känna över lägenheten är åsidosatt.
Jag har så mycket i huvudet just nu men samtidigt ingenting. Och det gör mig frustrerad.
120917 - Alla dessa symptom
Har otroligt ont i axlar och nackpartiet idag, känner mig trött och stel i kroppen och skulle helst bara vilja ligga i sängen och vila. Fryser som en toka också och mina fingrar är väldigt stela. Ser framemot träningspasset sen så jag får mjukna upp lite och även få upp värmen i kroppen. Med detta sagt tänkte jag lägga upp symptom och problem man har som fibromänniska, det är inte bara kronisk värk kan man ju säga iallafall, här kommer dem:
Symptom |
|
Huvudsymptomen vid fibromyalgi är en ständig smärta i vila - kronisk smärta - samt en onormal trötthet. Intensiv och långvarig smärta är en stressfaktor och stressrelaterade symptom som t.ex. huvudvärk och magbesvär är därför vanliga hos patienter med fibromyalgi. Smärtan påverkar även sömnen och dålig sömn leder till ännu mer smärta och ännu mer stress, vilket i sin tur ger ytterligare försämrad sömn. Slutresultatet blir en onormal trötthet.
Muskelsmärtan påverkar motoriken och gör det svårt att röra kroppen obehindrat. Ofta klarar man inte längre av att uträtta vissa saker, som t.ex. att springa, gå i trapport eller lyfta tunga saker. Många med fibromyalgi lider även av stela muskler (framför allt på morgonen). Domningar och stickningar förekommer hos mer än hälften av patienterna, utan att de har någon nervskada.
Personer med fibromyalgi kan även uppvisa alla kombinationer & svårighetsgrader av följande symptom:
GENERELLA SYMPTOM
MUSKEL- OCH VÄVNADSRELATERADE SYMPTOM
BIHÅLE- OCH ALLERGIRELATERADE SYMPTOM
SÖMNRELATERADE SYMPTOM
FORTPLANTNINGSSYMPTOM
MAG- OCH MATSMÄLTNINGSRELATERADE SYMPTOM
KOGNITIVA SYMPTOM (FIRBRODIMMA)
SENSORISKA SYMPTOM
NEUROLOGISKA SYMPTOM
KÄNSLOMÄSSIGA SYMPTOM
HJÄRTRELATERADE SYMPTOM
HUD-, HÅR OCH NAGELRELATERADE SYMPTOM
ÖVRIGA SYMPTOM
|
Information tagen från: fibromyalgi.se
Video - "Att leva med fibromyalgi"
Hittade en väldigt bra video om fibron, mitt i prick helt enkelt.
Video: Skapad av Fibromyalgiförbundet
Vad är fibromyalgi?
Fibromyalgi är en sjukdom/diagnos som är svår att förklara.. Så därför hänvisar jag till den grymma sidan fibromyalgi.se som har hjälpt mig otroligt mycket sedan jag fick min diagnos i mars. Här är ett utdrag från sidans beskrivning av sjukdomen:
"Fibromyalgi, (FM), är ett kroniskt smärtsyndrom vars huvudsakliga symptom är utbredd kronisk smärtaoch trötthet/utmattning.
Man kan spåra förekomsten av fibromyalgi tillbaka till 1800-talet, men det är inte förrän i nutid som den medicinska världen har börjat förstå fibromyalgi och erkänna den som ett självständigt tillstånd. Till en början trodde man att fibromyalgi handlade om en slags inflammation i musklerna och sjukdomen blev då klassificerad som reumatisk. Forskning har dock visat att fibromyalgi inte är en reumatisk sjukdom, snarare handlar det om en störning i centrala nervsystemet - att det har blivit överkänsligt och skickar förstärkta, och för många, smärtimpulser till hjärnan. Fibromyalgi utlöses vanligen av smärta, infektion, trauma eller kris. FM som startar med lokal smärta eller psykisk kris har vanligen ett långsamt utdraget tidsförlopp, medan fibromyalgi som föregås av infektion eller trauma vanligen kommer plötsligt.
Sjukdomen är långvarig, vanligen livslång, även om den ibland lindras i högre ålder."
Och här en liten beskrivning av symptomen:
"Huvudsymptomen vid fibromyalgi är en ständig smärta i vila - kronisk smärta - samt en onormal trötthet. Intensiv och långvarig smärta är en stressfaktor och stressrelaterade symptom som t.ex. huvudvärk och magbesvär är därför vanliga hos patienter med fibromyalgi. Smärtan påverkar även sömnen och dålig sömn leder till ännu mer smärta och ännu mer stress, vilket i sin tur ger ytterligare försämrad sömn. Slutresultatet blir en onormal trötthet. Muskelsmärtan påverkar motoriken och gör det svårt att röra kroppen obehindrat. Ofta klarar man inte av att uträtta vissa saker längre, som t.ex. att springa, gå i trapport eller lyfta tunga saker. Många med fibromyalgi lider även av stela muskler (framför allt på morgonen) och domningar och stickningar förekommer hos mer än hälften av patienterna, utan att de har någon nervskada."
För att läsa mer om min resa så klicka er in på kategorin: "Vem är Emma?"
Källa: Fibromyalgi.se
