När man tappar lusten till något man förr älskat

 
 
Jag har nu bestämt mig. Jag har sedan en tid tillbaka haft en privat instagram, där jag måste acceptera nya följare. Detta tycker jag dock inte har gått jättebra, utan bara skapat ännu mer tvivel inom mig. Vissa skriver inte ut om de har fibro på sina biografier, vilket gör det jättesvårt för mig att veta om de vill följa mig för att få inspiration eller bara följa för att följa. Sedan har det också blivit så att när jag accepterat så har dessa personer inte skrivit något eller gillat något eller så, vilket gör mig ännu mer konfunderad, "varför följer dom mig då?". Men idag så bestämde jag mig. Nu har jag gjort min instagram helt privat och har enbart folk där som jag bryr mig om och som jag skapat en viss internetrelation med, och självklart kära vänner och familj. Det känns helträtt och framförallt nu när vi även väntar tillökning så känner jag att jag vill vara mer privat. Alltså så kommer mitt kontaktpersonsarbete enbart skötas härigenom och genom min speciella mailadress som jag skrev ut igår.
 
Det blev för mycket helt enkelt när folk blev irriterade på att jag inte svarade snabbt nog och jag blev överöst av kommentarer och mail från alla håll och kanter där de ifrågasatte varför jag inte svarat. Detta för mig är inte okej. Då detta är helt ideellt arbete och jag får ingen ersättning för det, så har jag använt min fritid till detta och den fritiden går oftast åt till att vila och vara med min man och familj, och när jag då får påtryckningar från alla möjliga håll så tappar jag lusten. Den lusten vill jag inte tappa och förlora, för jag älskar att inspirera och ge folk bevis på att det går att må bra med fibro, därför har jag valt att göra detta, för att få lite avlastning. 
 
Nu ska jag sätta igång med mitt heltidsarbete, skolan, som ska vara klar nästa vecka, så hörs vi snart igen. Kram på er ♥
 
 
 

Fibromyalgiförbundets informationsfilm

 
 
Nu kunde jag äntligen lägga upp den här filmen som Fibromyalgiförbundet gjort, det är deras nya informationsfilm och jag tycker den är väldigt bra gjord! Mycket informativ och perfekt att visa för folk i sin närhet och dela på facebook och på bloggar för att öka förståelsen. Nu ska jag ner i tvättstugan igen, tjing! 
 
 
 
 
 

Avslöjandet - Fibroförbundet kommer skriva...

en glaad Emma!
 
Och nu till den lilla överraskningen! Jag har fått veta att Fibromyalgi förbundet kommer att skriva om min idé #starkmedfibro #strongwithfibro både i nästa FibromyalgiNytt, som kommer i juni, på hemsidan och på deras facebook-sida! Det känns såklart så himla roligt och jag tror inte jag smält det än. De frågade även om jag ville skriva för "Ung med Fibromyalgi" i det numret för att berätta lite mer om min tanke kring det. Jag har ju skrivit för den sidan två gånger tidigare men det här känns ju lite roligare. Det är redan flera stycken som använder taggen på instagram och det gör mig så himlahimla glad. Jag önskar att vi alla med fibro känner oss starka och tackar oss själva för att vi tar oss igenom varje dag. Vi är så jäkla starka tillsammans! Kram på er, nu kallar middagen! ♥
 
 
 
 
 

deadline-press och andningsrubbningar

precis nu.
  
Ooh, sitter och är lite burrig efter vår morgonpromenad. Jag hinner dock inte in i duschen (fresh-points, I know) för ens jag är klar med min uppgift som det är deadline på vid tolv, alltså om några timmar. Igår hade jag en sådan otrolig seg-dag. Jag brukar inte ha några problem med att sätta mig och bita i plugget när jag vet om att jag inte har så värst mycket tid, men igår så gick det bara inte. Jag läste en del på dagen men jag hade verkligen ingen lust eller ork att sätta mig ordentligt och köra. Däremot läste jag lite på kvällen efter vi ätit, innan ögonen stod i kors och jag typ däckade på Bobbos arm här bredvid, inte en helt ovanlig syn om kvällarna måste jag säga. Men nu så! 
 
Någonting jag inte skrivit så mycket om här är min otroligt okvalitativa sömn nu sen några veckor tillbaka. Det är någonting som jag är oerhört känslig med, då jag har en historia med ångestladdad sömn som var en del i min utmattningsdepression, så jag är lite halvnojjig med just den delen. Men den här gången så handlar det om min andning. Jag har ju andningsrubbningar, som har med fibron att göra, och detta relaterar jag främst till stress. Men de senaste veckorna så har Tonny väckt mig flertalet gånger om nätterna för att det låter som att jag knappt får luft. Det är inte att jag snarkar eller så, utan att det låter otroligt ansträngt när jag andas. Jag har lite småproblem med mina bihålor som vägrar ge med sig, men jag har inga problem på dagarna att andas genom näsan, bara när jag ligger ner och ska sova. Det är ju oerhört frustrerande både för mig och för Tonny och det blir ju en stress för mig att jag väcker honom när han ska upp tidigt till jobbet och så vidare. Jag sover med dubbla kuddar och allting, men vi tror att vi har hittat ett samband och det är att det blir så när jag ligger på sidan (vilket jag älskar att göra när jag sover). Det känns liksom som att mina lungor pressas ihop... Jag ska ringa doktorn nu när jag får tid, för jag hade astma som liten så jag vill kolla upp det ordentligt + att det är otroligt påfrestande, framförallt när vi fibrosar redan har en okvalitativ sömn till att börja med. 
 
Nej, nu kan jag inte babbla mer, nu måste jag sätta igång och plugga. Vi hörs mer senare och wish me luck! Kram ♥
 
 
 
 

att vara orolig inför ett läkarbesök

Fotograf: Beatrice Bolmgren
 
Idag är en sådan dag då jag är väldigt glad att jag har Tonny och mamma. Jag mår inte speciellt bra då jag är nervös inför mitt läkarbesök på onsdag. Mamma är den som stöttar mig och pratar igenom det hela väldigt mycket, vilket känns så himla skönt och Bobbo är den som finns där och försöker få mig på bättre humör. Just nu mår jag lite bättre, men igår och idag på morgonen har jag mått riktigt dåligt och bara varit nära till gråt hela tiden. Det är egentligen ingen stor grej mitt läkarbesök, men för mig är det så mycket mer än så. Jag har en historia med oförstående, otrevliga och rent ut sagt elaka läkare och det har gjort att jag vägrar gå till doktorn om jag inte absolut måste. Det är kanske trångsynt och jag vet att man inte ska ta ut någonting i förskott, jag tror säkert doktorn jag ska till är jätteduktig och trevlig, men jag kan ändå inte undgå att vara orolig. För mig är det värsta som kan hända att hon säger att det inte är någonting fel, utan att allting ser bra ut, för då är jag tillbaka på ruta ett igen, som alla andra gånger när jag jagade efter svar på mitt konstanta dåliga mående i två års tid innan jag fick min diagnos. Jag kan inte räkna upp alla läkare, specialister, sjukhus och olika avdelningar jag har varit på, allt från öra-näsa-hals till neurologer, för att få svar på mina smärtor och jag är fortfarande utmattad efter det. Utmattad, trött och mätt på läkare i allmänhet. Men, nu måste jag få svar på mitt mående och jag får se, beroende på hur det går, om jag berättar allt för er här sen. Dessa två dagar när Bobbo är ledig kommer gå till förberedelser inför besöket (skriva en lång lapp om allt jag vill ta upp), få så mycket energi från Bobbo som möjligt och förbereda inför den efterlängtade helgen då min kära familj kommer ner. Så jag får se hur mycket jag har övers till bloggen, men jag hoppas ni förstår. Kram på er så länge ♥
 
 
 
 

Nya kosten - Produkterna

Bobbo ville vara med på sista bilden ; )
 
Jag börjar denna hemtentamorgon med att visa er mina gluten och mjölkproteinfriaprodukter som jag använder nu. Alpro Soyan kommer jag senare byta ut mot mandelmjölk (ett tips från min brors sambo Jeanette ♥) och då kommer även Bobbo börja dricka det har han sagt, vilket känns jätteskoj. Tydligen är inte Soyaprodukter bra för killar då det finns östrogen i det, hade ingen aning om det men min allvetare till fästman kan han och han berättade det. Sen är inte Soyaprodukter bra i längden heller då man kan utveckla allergi mot det. Så sen blir det mandelmjölk alltså. Havregrynen från Semper är alltså helt glutenfria och jag valde att fortsätta äta gröt på morgnarna då det blir alldeles för dyrt i längden att äta soyghurt både till frukost och mellanmål. Knäckebrödet har jag ätit väldigt länge då jag är allergisk mot fullkorn och dinkel, dock hittade jag ett knäckebröd igår som jag kan äta, det där orangea "Frukost" ni vet? Så det känns skoj att kunna bryta av med lite vanligt och billigare knäcke ibland. Sen kommer vi då till soyghurten. Soyghurt smakar ju annorlunda (såklart) men om man har lite bär i så blir det väldigt gott, sen vänjer man sig rätt snabbt vid smaken. Denna från Carlshamn använder jag mest för att den är billigare än Alpro Soyas soyghurt. Steksmör och vanligt bredsmör är också från Carlshamn. Många tror att det smakar annorlunda med dessa men det gör det inte. Jag känner knappt skillnad på detta steksmör och vanligt, det är ju bara mindre smörsmak, men det har fortfarande en "smörig"smak. 
 
Ville dela med mig av mina produkter då det kanske finns några där ute som också är intresserade av att byta och ändra om i kosten, vilket jag rekommenderar om man har möjlighet. Det är dyrare ja, men när man mår så mycket bättre som man gör så tycker jag helt klart att det är värt det. Det jag dock känner mest skillnad av är gluten, jag upplever att kroppen känns mycket lättare och jag har inte lika ont. Mjölkproteinet är mer att man märker skillnad i magen. Om jag skulle behöva välja någonting utav det så hade jag valt glutenfritt, helt klart. Jag tror också man kan komma långt på att bara äta laktosfritt, men just nu när jag kör min detox så ska man inte äta några mejeriprodukter över huvud taget, så då blir det så här. 
 
Nu är det hemtenta som gäller. Hoppas ni gillade detta inlägg. Kram på er ♥
 
 
 
 

fotspår i snön och tankeställare

Bobbos fotspår när han gick till jobbet och mina när jag gick ut 45 min senare. Blev helt pirrig i kroppen när jag såg hans, töntigt men så sant som det är sagt. Skickade den här bilden till honom direkt ♥
 
God morgon på er! Jag har precis tagit en lång och skön dusch med lite nya produkter som jag tänkte visa er sen. Sitter just nu och doftar lotus. Ni som har koll vet säkert vems produkter jag pratar om. 
 
Jag var så himla trött igår och på kvällen höll jag på att somna i soffan typ under middagen. Det sjuka är att Tonny jobbade 17 h i måndags (vanliga jobbet + kommunen på kvällen) och 12h igår och jag var ändå tröttare? Jag började verkligen tänka på fibron då och hur den tröttheten påverkar oss. Tänk egentligen hur mycket man klarade av förut när man inte var sjuk och nu när man har den här tröttheten varje vaken stund. Dock tycker jag ändå att jag klarar av dagarna rätt så bra, med tanke på att jag går upp kvart i sex varje dag, tränar och pluggar. Det är mest på kvällarna som jag kanske inte är ett jätteroligt sällskap ;) Men jag fick verkligen en tankeställare igår när jag satt och somnade på Tonnys axel och jag fick dåligt samvete över att det var jag som höll på att somna och inte han som gått upp kl 5, jobbat 06-18, 19-23 och sen 06-18 + gym igår. 
 
Nu ska jag surpla lite te, njuta av min godingssällskap, dofta på mitt nytvättade hår och plugga. Vi hörs sen ♥
 
 
 
 

"Fibromyalgiförbundet"

 
Tipsarens dag blev det idag tydligen! Vill även uppmärksamma att "Sveriges Fibromyalgiförbund" stängs ner på facebook idag, men misströsta inte! De har sedan ett tag tillbaka öppnat upp en ny sida som enbart heter "Fibromyalgiförbundet", HÄR kan ni hitta den. Gå in och gilla och dela! 
 
 
 

fibron härjar inuti mig

 
Jag känner aldrig för att ge upp, aldrig. Det är någonting jag har lärt mig efter allting, att hur mycket du än vill att det ska ta slut och för att smärtan ska lämna din kropp så går det inte och att ge upp kommer inte ge dig någonting, förutom ett ännu sämre mående. Men det var längesedan jag mådde så här dåligt i fibron. Kroppen värker, varenda muskel skriker, jag är trött så ögonlocken brinner och ja, fibron lever livet inuti min kropp. Men jag är glad ändå. Glad för allt vi har hunnit med dessa dagar, glad för att det har blivit så bra allting, glad för att jag fått sådan fin hjälp av mina svärföräldrar och ja, jag är bara glad. Jag tror nog att glädjen dock bottnar sig i att jag inte stretar mot smärtan, utan tillåter den finnas i mig, det gör det hela mycket lättare. Ha en fin torsdagskväll, imorgon är det äntligen fredag ♥
 
 
 
 

Bevis på att fibromyalgi inte är en påhittad sjukdom

 
 
Hittade en riktigt, riktigt intressant artikel på Fibromyalgis facebook-sida. Läs och begrunda. Jag hade mer än gärna velat trycka upp denna i huvudläkarens ansikte på Danderydssjukhus som sa till mig att "köpa avslappningsband på CDON och gå hem och lyssna på dessa tio minuter om dagen, så kommer du må så mycket bättre sen"... 
 
HÄR hittar ni artikeln,
 
 
 
 
 
 
 
 
 

kvinnosambanden

hade gjort väldigt mycket för att uppleva denna dag igen just nu
 
Här är lite bilder från en överraskningsutflykt som Tonny tog med mig på i somras, så obeskrivligt underbar dag. Här är vi i Kivik och äter på deras restaurang och efteråt åkte vi till Åhus för att äta deras berömda glass. 
 
Men, just nu sitter jag och pluggar samtidigt som ögonen bara klappar ihop. Jag är så trött och svag så jag vet inte vad. Inte för att vara sån, men måste ändå berätta lite bakgrund och förmodligen så kan det hjälpa andra med fibro där ute. När jag har min kvinnliga vecka så mår jag verkligen skit, oftast börjar det en fyra-fem dagar innan och håller i sig. Jag får mycket starkare värk i kroppen, orkeslöshet värre än vanligt (woopwoop), trötthet från h*lvetet och bara allmänt nere och svag. Dock vet jag ju om detta så jag är alltid förberedd på det men man vet ju aldrig hur starkt allt detta kommer vara från gång till gång men denna gång har det tydligen slagit till ännu hårdare, förmodligen för att jag har mycket att göra nu dessa dagar. Men det är lika störigt ändå för man kan ju inte göra någonting åt det. Det måste bara ha sin gång och då får man göra det bästa utav situationen. Som tur är så känner jag mig inte stressad över hemtentan utan jag tar det i den takt jag orkar med. Men jag ville bara dela med mig utav detta för det kanske kan hjälpa några andra kvinnor med fibro där ute som läser. Är det någon mer som upplever detta samband som jag gör? 
 
 
 

Tillåt smärtan att bo i din kropp

 
Någonting jag har tänkt på väldigt länge men som jag inte riktigt utvecklat varken i huvudet eller här i skrift är tillåtelsens och acceptansens läkande. Jag har ju skrivit i min "bio" här till vänster om acceptansen men enbart kort. 
 
Jag har, sedan dag ett, sedan diagnosens fastställande, aldrig varit rädd för fibron. Aldrig känt att livet har varit över, eller att mitt liv är utsatt, präglat utav det. Jag har aldrig känt att tillståndet har varit livsförödande för mig, jag har aldrig givit upp eller lagt mig ner för att bli slagen av det, tagen av det och låtit mig övervinnas.
 
Varför? Bland annat för jag har den finaste förebilden. Min mormor. 
 
Min mormor klagade aldrig och hon gav aldrig upp. Detta har satt sina spår och jag kommer ihåg den dagen då jag gick hem från tåget på kvällen och tårarna rann nerför mina kinder, den dagen då jag fått min diagnos. Allting släppte, all anspänning, all stress jakten efter diagnosen skapat, allting som hänt mig det året bara rann nerför mina kinder och jag var så lättad. Äntligen hade jag den där diagnosen, äntligen hade jag det på papper att mitt mående inte var påhittat, det var inte för att jag åren innan gått igenom en utmattningsdepression och det var inte ett vanligt trötthetsbeteende, jag hade fibromyalgi och så var det bara. 
 
Jag är så glad över min diagnos, jag är glad för att jag fick den fastställd och att jag fått sådan hjälp av min älskade mamma, stöd och hjälp när jag behövde det. Men jag var också glad för jag hade sett att man kunde vara glad, stark och en kämpe, med ett kroniskt tillstånd. 
 
Jag var inte ensam och jag hade sett det förut och det har verkligen hjälpt mig.
 
Men någonting som också gjort att jag inte låtit mig övervinnas av den är just den lärdom jag kommit att ta till mig, att tillåta sjukdomen ha sin gång och att acceptera att det är så.
 
Varje gång jag strider, varje gång jag sätter mig mot smärtan och fokuserar på den, sätter mig och tänker på att den krossar mina knän eller att min hud brinner så pass att jag inte vet om jag ska sitta, stå eller ligga ner, så blir det bara värre. Varje gång jag fokuserar på det stället som värker, varje gång jag tillåter smärtan äta upp mig innefrån så kommer jag aldrig ifrån och jag tillåter mig själv att ätas upp. 
 
Det är därför jag sällan gör just det. Fokuserar och tillåter den att göra det värre. 
 
Att acceptera smärtan, tillåta att den finns där är en del av min läkning, rent psykiskt. Fysiskt kommer jag aldrig vara hel eller frisk. Det har jag accepterat till den grad jag kan (Man kan ju aldrig acceptera någonting ont, helt fullt ut) och jag tillåter smärtan bo i min kropp, för vad har jag för val? Jag kan inte skaka av mig den, jag kan inte be den snällt att lämna mig och jag kan definitivt inte skrika på den. För tro mig, jag har försökt, men trott eller ej så lyssnar den inte. 
 
Men, vad den lyssnar på är just Din acceptans och Din tillåtelse. Tänk dig själv, hur bra hade det gått om hamsterhjulet snurrade åt ett håll och du sprang åt det andra? Du skulle hamna där längst ner i hjulet, kravlandes upp, bestämd att du ska springa åt det andra hållet men vafasen att hjulet inte tillåter dig, att det fortsätter snurra åt motsatt håll. Hur länge hade du stått ut? Hur länge hade du orkat ligga där och kravla?
 
Det jag försöker säga är att, lägg dig där längst ner i hjulet, låt det sluta snurra, ställ dig upp och börja gå åt samma håll som hjulet vill snurra. Tillåt smärtan finnas i din kropp och acceptera att den kommer att vara där och lär känna dig och din kropp, hur ni fungerar tillsammans på bästa sätt och jag lovar dig att du kommer att må bättre. 
 
Jag har, sedan dag ett, sedan diagnosens fastställande, aldrig varit rädd för fibron. Aldrig känt att livet har varit över, eller att mitt liv är utsatt, präglat utav det. Jag har aldrig känt att tillståndet har varit livsförödande för mig, jag har aldrig givit upp eller lagt mig ner för att bli slagen av det, tagen av det och låtit mig övervinnas.
 
Jag har lärt mig att leva med mitt kroniska tillstånd och vill ni veta en sak? Jag älskar det, för det har lett mig till underbara människor, kärlek och lärdomen om mig själv. Det har lett mig hit, där jag är idag och jag älskar mitt liv och allting som det innebär och det jag själv bär på. Fibromyalgin.
 
 
 
 
 

att vinna över sjukdomen, varje dag.

 
Ibland så blir man bara så trött. Just nu är jag så oerhört trött på fibron. Jag sitter här och ska börja skriva på uppsatsen och jag är så oerhört otaggad. Jag vet att jag kommer skriva klart den idag men jag kan inte komma för mig att känna mig nöjd över det än. Jag kan liksom inte sätta mig, stänga in mig i min koncentration och bara skriva, trots att jag vet att det finns där i huvudet på mig. Tröttsamt? Ja. 
 
Jag vet inte om det det har med fibron att göra men jag vet ju att koncentrationssvårigheter är ett utav symptomen, så det bottnar väl i det med. Förut kunde jag sitta och skriva i timtals utan problem, utan att ta pauser. Nu måste jag ta micropauser nästan var tiondeminut för att hitta kraft och fokus igen. Det är otroligt enervrerande. 
 
Mina andningssvårigheter har kommit tillbaka också, det kanske har med stress att göra, inte vet jag men det är också väldigt tröttsamt. 
 
Just nu är jag bara så otroligt trött på fibron, att den gör saker och ting så mycket mer besvärligt, jobbigt och ansträngande. Men jag vet även att i slutet utav den här dagen så kommer jag klappa mig själv på axeln, sitta i soffan med T och titta på en film och ha vunnit över den här j*vla sjukdomen en gång till. För det gör jag ju, varje dag. 
 
 

Som att ha en konstant influensa i kroppen

urkburk
 
Blöö säger jag bara. Vi har iallafall fått i oss lite mat och duschat lite. Ville mest stoppa in och säga hej igen. Jag sitter och tampas med historian, för plugget stannar ju inte upp bara för man är sjuk, även om man hade önskat det ;) Någonting som är lite intressant nu när Bobbo också är sjuk är ju att han har jätteont i kroppen, jag kunde ju inte hålla mig från att säga: "Välkommen till fibrolivet". För det är ju faktiskt den känslan vi har varje dag, som att vi har en konstant influensa i kroppen. Jag fick till svar: "äääh, nej tack?" Sen sa han: "Men vaddå, det kan inte vara så här starkt?". Jag svarade att jag ju inte kunde veta hur ont han hade, men att det är så vi känner oss, då han även sa att han är rastlös men inte har någon ork. Jag hojtade nästan: "BINGO!". Det kanske kan tyckas elakt att tänka så här, men på ett sätt är det rätt så bra också, att man jämför och "visar" hur vi mår med fibro. Sen går ju smärtan upp och ner men den finns ju ändå alltid där. Det går ju inte att visa det på något annat sätt än när ni "vanliga" bär på en influensa eller har feber osv. Dock är det riktigt jobbigt att se Tonny så, men så är det ju alltid när någon man älskar inte mår bra... 
 
Jahapp, då blev det ett inlägg utav det här med. Nu får jag nog dyka ner i boken igen, och fundera på nästa te jag ska koka...
 
 
 

Orkeslösheten och materialintag

 
Denna orkeslöshet. Jag kan inte med ord beskriva hur trött jag är på den. Oftast så trycker jag undan den, försöker inte att tänka på den, men ibland så går det bara inte. Jag tror dessa uppsatser och detta ihärdiga pluggande som varit de senaste dagarna verkligen tagit ut sin rätt på fibron. Igårkväll hade jag den skummaste känslan i benen, det var nästan så jag knappt kände dom, fötterna tog in allt material och när jag gick på köksmattan så gjorde det så ont, det bara skar i fötterna. Jag förstår mig inte på den grejjen, hur fötter och händer "tar in" materialet? Det är så obehagligt så jag tror inte ni förstår. Jag undrar om det bara kommer bli värre, efterdyningarna av pluggandet, eller om det kommer vända idag, jag hoppas det iallafall och jag kommer göra allt för att det ska vända. Tänka positivt och bara försöka ta in all kärlek jag får av Tonny, Siv och Tommy. Och sen fokusera på fredagen, såklart ♥
 
 
 

En helvetisk morgon måendemässigt men glad ändå.

 
NI HAR VÄL INTE MISSAT ATT DET ÄR INTERNATIONELLA CAPS-LOCK DAGEN IDAG?
 
Jag har inte missat det, dock tänker jag inte skriva i caps-lock bara för det, det ser ju för hemskt ut? Usch ja. Dock skulle jag vilja skrika ut hur ont jag har i kroppen idag, men det tjänar ju ingenting till. När jag vaknade imorse så hörde jag hur regnet smattrade utanför, kände att: "Ska jag gå ut i det där?". När jag sedan klev upp så kände jag hur kroppen bara skrek, smärtade och värkte. Det tog en stund innan jag kände att, nej för tusan jag går ut iallafall. Så jag klädde på mig som ovan, mössa med håret instoppat, regnjacka och reflexväst. Jag började gå och ljudet från bilarna bara ekade i huvudet på mig, vattnet som låg i väggrenen gjorde ljudet än högre när bilarna åkte i det och eftersom det regnade ville jag inte ha glasögonen på mig (ser ju ändå ingenting när de blivit blöta) så ögonen fick anstränga sig än mer. Jag kom inte långt för ens jag insåg att jag inte kunde fortsätta gå så här, jag skulle likväl kunnat dra mig igenom rundan men till vilken nytta? Så jag vände om efter en stund, kände mig lullig och allmänt skum bara. När jag kom hem så klev jag in i duschen och satte mig sedan i soffan och åt frukost. Jag avskyr verkligen den här känslan i kroppen. Varenda lem känns som ton, musklerna bara skriker och pockar inom mig och hela kroppen känns som en överkörd jag-vet-inte-vad. Jag hatarhatarhatar det. Men, som jag sagt innan så gör det ingen nytta att gräma sig över det, det är som det är och man får göra det bästa man kan. Jag misstänker att det är vädret som gjort detta, vi hade bara en grad här om morgonen och nu över 10? Det är inte bra för kroppen med dessa omslag... Som tur är så måste jag sitta inne idag och plugga och Bobbo är på jobbet som sagt så jag behöver inte känna att jag måste göra någonting. Vilket är skönt. Dock måste jag till posten sen för att skicka iväg ett paket till mamma, men jag får se det som att det är bra med luft mellan allt plugg. Nu ska jag gå och titta på inslaget med Doktorn på Nyhetsmorgon och sedan börjar plugget. Hoppas ni mår bättre än jag gör, och om inte så skickar jag massa styrkekramar ♥
 
 
 

att bli andfådd för ingenting - kvällstankar

 
Någonting som jag ofta har problem med när det kommer till fibron är andningen. På något sätt är det som att när jag mår som sämst, så är det andningen som tar stryk. Jag har sällan ont i kroppen, men jag är ofta orkeslös och uttömd på energi. Denna tomhet på energi och ork sätter sig på lungorna och jag blir andfådd för ingenting och då menar jag ingenting. Helt plötsligt kan jag få en andningsrubbning och andningen går upp i hundranittio, hjärtat slår snabbare, kallsvettningarna kommer och så sitter man där och känner hur kroppen springer marathonloppet, utan att röra sig en tum. Det är ofta Tonny frågar mig varför jag suckar, eller om jag är täppt i näsan när vi ska sova, för andningen är så tung och ansträngd. Jag suckar inte, jag letar efter luft och visst, jag har bihålleproblem men jag är opererad för det och det är för att jag la mig ner i sängen som jag har ansträngd andning. Jag trodde aldrig att det skulle bli ett sådant handikapp, andningen. Och jag har egentligen inte lagt så mycket energi på att tänka på det, som jag skrivit innan, jag låter det inte ta över hjärnan, smärtan, diagnosen, handikappet. Men nu denna kväll så har måendet bara skiftat och jag har känt mig distanserad. Jag gick in på fibrohemsidan för jag tänkte för en sekund att det kanske inte står med på symptomlistan, men jo, lika svart på vitt som det alltid är när jag tittar och letar efter någonting nytt. Andfåddhet och andningsrubbningar. 
 
Så om vi talar i telefon någongång, eller om vi sitter och har en fika och jag andas som aldrig förr, är det inte för att jag är uppe i varv, det är för att mitt handikapp letar sig ut genom min kropp och just då så är det andningen som får vara huvudrollsinnehavaren.
 
 

En rastlössjäl med noll energi?

min Rocky-ponk. Snart får jag gosa med honom igen
 
Nu är vi precis hemkomna efter en spontan kopp kaffe hos svärizarna ♥ Innan var vi iväg till Ica för att skicka iväg första lasten med sålda plagg från Tradera, skönt att få iväg lite utav det. Annars så händer det inte mycket här idag, skönt med såndana dagar också. Dock är jag en väldigt rastlössjäl, lite som en hund också faktiskt, om jag inte blir stimulerad på ett tag kan jag bli totaltokig. Som dessa dagar då vi är lediga tillsammans, då har ju Bobbo jobbat flera dagar i sträck, tolvtimmarspass, och då är det ju självklart att han vill ta det lugnt och så, men jag däremot som varit hemma och pluggat blir lätt knorrlig i huvudet och kroppen. Det är ju det dumma med fibron också, man har så mycket energi men ändå ingenting, ni som har det förstår precis vad jag menar. Man vill göra så otroligt mycket men har inte orken till det, en såndär känsla som man kan bli totalt skogstokig på. Men nu är jag lugn och fin, nu ser jag fram emot den där chokladkakan som väntar i kylskåpet... 
 
 
 

Fibromyalgi på "Fråga Doktorn"

 
Jag fick ett mail av Nathalie igår där hon skrev att "Fråga Doktorn" hade tagit upp fibromyalgi, väldigt intressant! Om ni inte har sett det eller inte visste om det så kan ni titta på det HÄR. Om ni inte vill se hela så spola fram till 08.15, där börjar inslaget och pågår till 18.10. 
 
Jag får upp massor med tankar, åsikter och jag skulle kunna föra en lång diskussion om det dom säger, framförallt det Professorn Marie Berg säger i slutet om att vården har blivit bättre på vetskapen om hur man ska behandla patienter. Jag kan säga så mycket som att jag inte riktigt håller med henne där. Får se om jag orkar skriva ett längre inlägg med mina åsikter sedan. Hoppas ni tar er tid att titta på inslaget och tack så jättemycket till Nathalie som tipsade mig om detta och önskade mig allt välmående ♥
 
 
 
 
 

Med i senaste FibromyalgiNytt

 
Jag har glömt att berätta att jag fick äran att för andra gången skriva artikeln för "ung med fibromyalgi" i det senaste numret av "FibromyalgiNytt". Eftersom det bara är för medlemmar av förbundet så går tidningen inte att få tag på på något annat sätt. Men här ovan är den iallafall så nu har även ni någonting att läsa medan jag dyker ner i kurslitteraturen, bra va? ;) Vad tycker ni? Gillar ni den? 
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0