Vem är Emma?
Nu ska jag börja så där formellt som det "ska" vara:
Emma heter jag och är 20 år. I mars 2012 så fick jag min fibromyalgidiagnos (då 19 år gammal) och på ett sätt så vändes hela min värld upp och ner, samtidigt som den inte gjorde det.
Jag har varit med om mycket i mitt liv. När jag var 14 år så gick min älskade mormor bort (2006 och när jag skriver det här så är det exakt 6 år sedan, på dagen) och det gjorde att jag gick in i en depression. Jag träffade en privatpsykolog under en tid och det fungerade då men under de följande åren så skedde en massa jobbiga saker i mitt liv, vilket gjorde att jag, våren 2010, gick in i väggen. Jag fick då diagnosen "utmattningsdepression". Jag blev inlagd på en avdelning på Danderydssjukhus i Stockholm där jag var övervakad varje timma på dygnet och där var jag i 3 veckor. Den vistelsen gjorde att jag fick en ny syn på saker och ting, hur skönt det var att bara sitta skräddare i fotöljen med en bok i händerna, hur det var att gå med lugna steg, hur det var att dela känslor och tankar med andra som lyssnade och framförallt som inte dömde mig.
Det tog lång tid för mig att komma tillbaka, dock kom jag inte tillbaka till den gamla Emma, den jag var innan utmattningsdepressionen, utan jag kom ur denna händelse som en ny människa. Jag byggde en ny Emma på vägen och det har varit det absolut bästa jag gjort. Jag fick otaligt med hjälp av psykolog, överläkare och andra i min närhet, men framförallt så fick jag otroligt med hjälp av mig själv, för det var trots allt jag i slutändan som slutförde de utmaningar och läxor jag fick av psykologen och överläkaren. Utan mig så hade jag inte varit den jag är idag.
Min upplevelse har nu blivit en bok, en bok som jag är väldigt stolt över men som jag inte än förstått att jag skrivit. "Det dödade mig inte det gjorde mig bara starkare".
Jag läkte mig själv och hösten 2011 så kände jag mig riktigt stark. Jag började 3an den hösten då jag tagit ett studiefritt år för att komma tillbaka till vardagen igen och som sagt, läka mitt inre. Jag började 3an, nervös men med målet att klara mig igenom sista året. Och jag lyckades. Den 30 maj 2012 tog jag studenten, lyckligare än aldrig förr.
Dock var inte vägen dit helt rak och lätt. Om vi backar bandet lite så ska jag förklara:
När jag var hemma (under mitt studiefriaår) hösten/vintern 2010 så började jag känna mig lite konstig. Jag stred mot mina psykiska besvär och tampades med alla läxor jag fått av min psykolog, jag var på bra väg mot att bli frisk igen men någonting satte käppar i hjulet. Jag började få en väldigt konstig yrsel och jag svimmade ett antal gånger utan förvarning, jag var inne på akuten en gång och var nästan helt okontaktbar, jag kräktes och mådde riktigt dåligt. Vi hade flera turer med olika läkare, jag befarade det värsta (hjärntumör eller liknande) men neurologerna dementerade det men dem kunde fortfarande inte få fram vad det var för något. Tidigare den hösten så hade jag varit hos en reumatolog på Danderyd, jag misstänkte att jag hade fibromyalgi, då min mormor hade det och det är inte ovanligt att det går ner i ”leden”. Dock hade jag inte tillräckligt med ”tender points” som det heter för att kunna ställa den diagnosen. Hopplösheten växte inom mig när vi inte fick några svar på vad det var. Jag var på olika undersökningar runt om i Stockholm, tog röntgen på hjärnan, ingenting visade någonting. Jag och mina föräldrar for fram och tillbaka samtidigt som vi försökte fixa vardagen tillsammans, samtidigt som jag stred mot depressionen. Flera gånger fick jag höra av läkarna att det var :”Depressionen som gjorde sitt”, att det var därför jag svimmade, kräktes och var yr, att det var panikångestattacker. Jag kunde dock dementera detta då jag hade en historia med kraftiga panikångestattacker och att detta inte var i närheten, men ingen lyssnade. Jag fick strida mot mitt mående och även mot skeptiska och ibland ohövliga läkare.
Det ligger så mycket mer i detta, men om jag skulle skriva ut varenda historia så skulle det ta en evighet.
Det som gjorde att jag började få en större klarhet i saker och ting var att jag efter det att jag hamnade på akuten inte kunde dricka alkohol. Jag har aldrig varit den som varit ute och festat och druckit men sommaren 2010 så fyllde jag 18 år och då hade vi en fest hemma. Under den här festen så drack jag flertalet cider och annat, jag blev inte full men det var mer än jag druckit förut. Jag kände ingenting dagen efter och under den här tiden så åt jag även antidepressiva (man ska egentligen inte dricka när man äter det men jag ansåg att jag hade kontroll på det hela då mina föräldrar var hemma och om jag skulle känna någonting konstigt så skulle jag sluta dricka direkt) men jag mådde bra och ingenting kändes konstigt. Men efter jag var på akuten och allt det där som hände då så har jag inte kunnat dricka alkohol utan att jag har blivit riktigt yr och allting har bara snurrat framför mig. Detta kan ske efter en sipp vin eller efter en svag öl. Det som är med fibromyalgi är att man oftast är känslig eller intolerant mot alkohol.
Saker och ting började falla på plats för mig. Men ändå så tvivlade jag på mig själv, jag hade fått så mycket motgång från läkare att jag tillslut tänkte att: ”Äsch, det är ändå ingen som lyssnar på mig”. Så jag struntade i hur jag mådde, jag bet ihop och envishet är ett släktdrag och det har jag mer än ärvt. När jag började få ännu ondare i leder och när morgonstelheten blev värre så började jag prata med mamma om det igen. Det här var hösten/vintern 2011-2012. Jag kände att jag kan inte leva så här längre, det måste bara vara fibromyalgi. Vi gick till min husläkare och vi fick ytterligare en remiss till reumatologen på Danderyd. Vi fick en tid i mitten av mars och efter en timme inne i undersökningsrummet så fastslogs det att jag har fibromyalgi.
När jag kom hem från läkaren så kände jag lättnad, ledsamhet och chock. Jag började leta på internet efter bra fibromyalgisidor och jag hittade Fibromyalgiförbundetshemsida. Den sidan har hjälpt mig något otroligt, och när jag läste igenom den så hittade jag ”symptom”-sidan och ja, ingenting har väl stämt in så bra på mig som den. Det var som att jag själv hade skrivit det.
Det har nu gått ett halvår sedan jag fick diagnosen och jag tampas med detta varje dag, vissa är bättre, vissa är mycket värre.
Med den här bloggen så vill jag dela med mig av min vardag. Jag har haft 3 bloggar tidigare men den här är den som känts mest rätt. Jag är alltså ”rutinerad” i bloggandet och kommer åtmindstonde blogga en gång om dagen, där jag skriver om mitt mående. Jag kommer inte att ha en klagosamblogg, utan en ärlig blogg där jag skriver om hur min kropp och jag mår just den dagen. Vissa dagar kommer det säkert komma en visa om hur orättvist allting är men det är ju så det kan kännas, så varför undanhålla det?
Jag älskar att skriva, jag älskar att hjälpa andra, jag älskar att jag har fibromyalgi för det betyder att jag fått ärva någonting av min älskade mormor som inte finns längre. Det som skär i hjärtat är att jag inte fått rådfråga min mormor om detta, att jag inte kan få några tips eller bara prata om det med någon som verkligen förstår och vet vad jag pratar om. Men det är det som vi ska göra här, prata med varandra och hjälpas åt. För det behöver man, stöd och uppmuntran, medömkan och sympati när dagarna är som värst. Ingenting som: ”Det går nog över ska du se”, för det gör det inte. Och det är vi väl medvetna om här ♥
