tankar om smällar, acceptans och tankekraften.

 
Har precis fått i mig frukost och sitter nu och sippar på en kopp kaffe. Gick upp vid halv sju imorse, Tonny är på jobbet och jag märkte förra veckan att jag blev så himla seg när jag låg kvar länge i sängen och drog mig, så idag ställde jag klockan, gick upp, klädde på mig och gick ut. Måste dock säga att det var riktigt svårt att komma ut idag. Jag tror jag har haft feber i natt, fibrofeber som jag kallar det för, har nämligen varit otroligt varm men frusit på samma gång, så jag var rätt trött och seg när jag skulle upp, vaknade nämligen flera gånger under natten, men jag drog mig upp och efter en stund lyckades jag gå utanför dörren. Det är alltid skönt att ha varit ute på morgonen, men vissa dagar så undrar man varför man gör det och inte ligger kvar i sängen istället, men efteråt så känner man sig ju mycket starkare, både fysiskt och psykiskt. Så det är bara att klappa sig själv på axeln och vara nöjd. Men jag känner nu att det är en rätt värkig dag för mig och jag är väldigt trött, men å andra sidan är det inte konstigt. Jag har hållt ett väldigt högt tempo de senaste månaderna, gjort väldigt mycket, rest mycket och levt livet ♥ Jag har haft i bakhuvudet under hela tiden att jag kommer få en smäll sedan när allt har lagt sig, så jag har fortsatt, inte slagit ner på tempot, för jag ville inte få smällen då, men inte nu heller. Men någon gång måste jag få den och det är väl dags att börja ta den nu, det är bara det där med acceptansen som jag har svårt för. Att acceptera att det är så här. Men jag är så glad att jag ändå mår så pass bra som jag gör, för det där med tankekraften kommer jag aldrig lägga bakom mig, det kommer jag aldrig ge upp, för det är tankekraften som sedan skapat den vilja och styrka jag ändå har, som har tagit mig dit jag är idag. Och det är tack vare tankekraften som jag ändå håller mig uppe, ändå mår så pass bra som jag gör, för om jag lurar hjärnan, säger att jag mår bra, men ändå vilar, så mår jag bra och är glad, under tiden jag sätter mig ner och låter min fibrovärkigakropp andas ut.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0