tvillingmage?! Eller bara biffig bebis?
hej magen! Från häromdagen när vi solade på balkongen. Här i 14+5
Ber om ursäkt för alla magbilder, men jag kan liksom inte riktigt hålla mig nu när magen äntligen börjat synas (och det med besked?!) och nu när ni alla vet om det. Igår fick jag en smärrechock när Siv berättade att Tonnys gudmor, som vi träffade under påsken, hade sagt till Siv att min mage såg precis ut som deras äldsta dotters gjorde den här tiden när hon väntade tvillingar?! Hehe.. host. Kan ju dock säga att Tonny retat mig hela tiden med att det säkert är två stycken där inne och när mamma och pappa var här nere så åt jag som en häst och ja, då kom ju självklart dom kommentarerna också. Men hey! Det kan ju bara vara så att vår lillbuse är lika biffig som sin pappa och att jag har en framåtliggande livmoder? Allting kommer avslöjas på ultraljudet som är om några veckor... *sitter med andan i halsen*
Nu ska jag iallafall hoppa in i duschen (eller ja, gå upp i badkaret i lugn och ro med tanke på yrseln) och sedan ska jag äta något innan jag ska gå och fixa naglarna, mycket välbehövligt! See yah later alligator! ♥
vecka 15 (14+3)
Vecka 15 (14+3)
Så här står det om vecka 15 (14+0 - 14+6) på gravid.se:
"Ditt förstorade hjärta har nu en 20 % högre kapacitet, allt för att klara syretillförseln till dig och barnet. Runt vecka 15 kan man utföra fostervattensprov för att upptäcka eventuella kromosomrubbningar, som Downs syndrom.
Ditt barn är 104-114mm långt mellan huvud och stjärt och väger omkring 50g. Barnets revben, blodkärl och näthinnor syns tydligt genom den lövtunna huden. Huden börjar täckas av lanugohår, mycket fina hårstrån som hjälper barnet att reglera kroppstemperaturen. Kroppsbehåringen följer mönstret på huden och bildar former som ser ut som fingeravtryck över hela kroppen.
Hörseln fortsätter att utvecklas och i mellanörat börjar ett antal mycket små ben att hårdna. Eftersom hjärnans hörselcentrum inte har bildats än, är barnet inte medvetet om alla ljud. Fostervattnet som finns runt barnet leder dock ljud, så med tiden kommer barnet att börja uppfatta din röst och dina hjärtslag. Både huvudhår och ögonbryn blir grövre hos barnet. Har barnet anlag för mörkt hår börjar pigmentcellerna i hårsäckarna producera svart pigment. Fostrets längd mäts vanligen inklusive ben från vecka 15 av din barnmorska."
Ditt barn är 104-114mm långt mellan huvud och stjärt och väger omkring 50g. Barnets revben, blodkärl och näthinnor syns tydligt genom den lövtunna huden. Huden börjar täckas av lanugohår, mycket fina hårstrån som hjälper barnet att reglera kroppstemperaturen. Kroppsbehåringen följer mönstret på huden och bildar former som ser ut som fingeravtryck över hela kroppen.
Hörseln fortsätter att utvecklas och i mellanörat börjar ett antal mycket små ben att hårdna. Eftersom hjärnans hörselcentrum inte har bildats än, är barnet inte medvetet om alla ljud. Fostervattnet som finns runt barnet leder dock ljud, så med tiden kommer barnet att börja uppfatta din röst och dina hjärtslag. Både huvudhår och ögonbryn blir grövre hos barnet. Har barnet anlag för mörkt hår börjar pigmentcellerna i hårsäckarna producera svart pigment. Fostrets längd mäts vanligen inklusive ben från vecka 15 av din barnmorska."
Det är alltid lika intressant att läsa om den nuvarande veckan. Dock kan jag ju avslöja att jag redan läst alla veckor fram till bröllopet, men man kommer ju inte ihåg allt. Det gör ju dock mer så att man bara vill att tiden ska gå. Just nu har jag en stor och väldigt formad och rätt hård mage när jag står upp och slappnar av helt, men när jag ligger ner så ser man inte så stor skillnad, dock känner man ju att den är lite hårdare än vad den varit innan. Det är väl det som gör mig mest stressad nu, för att vara helt ärlig och nojjig, att det inte syns något när jag ligger ner. Men jag vet ju innerst inne att det inte är så konstigt. Imorse hade jag växtvärk igen (när jag skriver det nu så menar jag ju växtvärk i livmodern, den är precis likadan som mensvärk), så det är ju positivt. Jag skulle kunna ta växtvärk konstant nu, bara för att känna vad som händer. Det sa vår barnmorska när vi var där andra gången, på inskrivningen, att det händer så obeskrivligt mycket inom mig och i min kropp som man inte har en aning om, och då tänker man på alla symptom man har, men ändå så händer det såå mycket mer. Det som jag har tyckt varit mest obehagligt under de senaste veckorna är nu när hjärtat har växt och skapat sig mer kapacitet, det har varit väldigt obehagligt då det känns som hjärtklappning, vilket jag kopplar samman till ångest. Men man får försöka andas sig igenom det och lägga sig och vila. Det är ju normalt och det hör till, för tänk, nu har mitt hjärta 20% större kapacitet än innan, rätt häftigt och väldigt läskigt att tänka på. Sedan är jag mycket bombis på att vår lill-buse kommer ha en svart kaluffs när h*n föds. Både jag och Tonny var svarthåriga när vi föddes, sedan blev vi båda blonda och sedan ljus/mellanbruna. Båda har blåa stora ögon och typ samma form på huvudet... Åh, som jag längtar efter att få se vår bebis ♥
sjukstuga á la EmTonn
sjukstuga
Hej på er! Tack för era glada tillrop om både graviditeten och att jag väljer att dela med mig. Jag har nämligen enda sedan jag fick min diagnos funderat på hur jag kommer må när jag blir gravid och nu vet jag ju. Jag kan säga att jag varit väldigt nervös inför det och jag och Tonny har ju pratat väldigt mycket om detta och tyvärr så känner jag ingen annan med fibro som varit gravid under tiden, så det är bara att kämpa på och som jag alltid gör, lyssna på kroppen så jag lär mig. Idag är en hyffsad dag rent kroppsligt, dock är det sjukstuga för fulla muggar här hemma. Jag blev ju dålig i söndags (som jag skrev i början av veckan) och har mått riktigt piss, men nu är jag på bättringsvägen. Däremot har ju Tonny åkt på en redig salva. Imorse vaknade jag av att han låg jättenära mig på sidan på armen så han nästan hängde över mig, jag blev ju jätteorolig och undrade vad det var och när jag kände på honom så var han så varm! Då sa han att han trots det tagit två panodil för bara några timmar sedan. Så jag gick upp och hämtade tempen och den visade 39 grader, trots två panodil... Min skrutt. Igår låg han i princip i soffan hela dagen, vilket inte hör till vanligheterna vill jag lova, och tittade på film och serier. Känns ändå bra att jag är hemma och kan ta hand om honom för jag vet precis hur jävla (ursäkta språket) dåligt han mår just nu. Den här förkylningen har varit något utöver det vanliga. Jag kämpar just nu med en hosta som ibland kommer ända från lungorna känns det som och det känns även som att det är en rethosta på g, för det tjillar (stavning?) till i halsen när jag andas in. Nehepp. Nu har vi ändå varit duktiga, vi har betalat räkningar och jag har ringt prästen och bokat om vår tid med henne till tisdag istället. Ska bli så skoj att träffa henne och prata igenom vigseln, imorgon är det prick fyra veckor på dagen och igår var det prick en månad på datumet. Jag kan säga som så att om en månad så har vi fullt upp i Bygdegården inför lördagens bravader. Som vi längtar! ♥
Hur den första delen av graviditeten varit
1. Jag har fått morgonfika varje morgon då Bobbo varit ledig sen jag blev gravid, allt för att mota bort morgonillamående och lågt blodsocker. 2. Svärmors pannkakor var en dröm att få äta som frukost. 3. Ett kvällsfika Bobbo gjorde när jag legat och sovit i soffan. 4. En utav alla skumma luncher jag gjort när Bobbo jobbat. 5. Ett sjukt craving som jag fick en dag och var tvungen att gå och Ica för att handla och tryckte i mig när jag kom hem sen.
Så, nu tänkte jag att jag skulle skriva lite mer om själva graviditeten i sig och hur jag har haft det. När vi fick reda på att vi var gravida så började man ju självklart känna efter mer, men faktiskt bara några dagar efter så började symptomen komma. Då var jag i vecka 6. Det som kom först var tröttheten, alltså min gud så trött jag varit. Jag trodde att jag varit trött nu i och med fibron, men man kan tydligen bli ännu tröttare. Jag kan säga som så att jag rörde mig inte från soffan mer än vad jag behövde, och det var ifall jag behövde gå på toa, värma lunch i micron eller om jag var tvungen att i precis sista stund göra en essä till skolan. Jag hade noll ork, noll motivation och nästintill noll glädje. Jag mådde faktiskt väldigt dåligt psykiskt. Allting hade gått så fort så jag hängde verkligen inte med på att jag var gravid. För oss gick det i princip på första försöket och jag hade trott att vi skulle ha svårt att bli gravida (då det finns i min släkt + annat) så när min mens inte kom och testet visade positivt så kunde jag verkligen inte ta in det. Jag pratade i timmar med mamma om det här och om mina tankar. Att jag säkert inte var gravid, att symptomen bara beror på att jag gått in i ett skov (har ni hört talas om ett fibro-symptom där man får kväljningar av lukten av grillkrydda och att man vill sniffa svartpeppar? Inte? Nej inte jag heller). Jag trodde verkligen inte på det för fem öre och en utebliven mens och ett positivt Clearblue-test kunde inte övertyga mig någonstans. Jag mådde som sagt väldigt dåligt och den här tröttheten höll på att kväva mig. Jag kunde inte gå mina morgonpromenader pga morgonillamående och otroligt lågt blodsocker. I början (mellan vecka 6-8 ungefär) så var jag tvungen att ha någonting bredvid mig att äta hela tiden. Mitt blodsocker sjönk så fort så om jag missade på bara några minuter att stoppa något i munnen så blev jag så dålig. Jag kunde sova i flera timmar om jag hade fått mitt på dagen när Tonny var hemma, utan problem. Att vardagen vändes så totalt upp och ner hade jag väldigt, väldigt svårt för. Humörssvängningarna kom ju med besked också kan jag säga. Jag kunde bli blixtförbannad på små saker, som att Tonny kommenterade någonting onödigt eller att stekpannan stod fel på spisen. Sedan i nästa stund kunde jag börja gråta för att Tilde de Paula önskade mig (självklart var det bara mig hon önskade detta, hon tittade ju på mig genom kameran?) "God morgon". Jag menar, hallå?
I början hade jag inga problem med att äta vanlig mat, det var mer i vecka 9-10 och framåt som jag inte klarade av den mat vi ätit ofta i början (såsom kyckling och rotgrönsaker) och stekt mat kunde jag knappt titta åt eller känna lukten av. Men till lunch gick det jättebra att göra omelett med pommes frites och bearnaise till. Jag hade ofta kvällsillamående och halsbränna innan vi skulle sova, men detta har jag även nu. Men det var mer kvällsillamående än morgonillamående, det var mer att mitt blodsocker var så lågt på morgnarna som var jobbigt.
Men, hur har fibron mått under den här tiden då? Jo tack. Den har känts. Mer än vanligt. Jag brukar inte ha ont i kroppen normalt sätt, utan jag har mer en orkelslöshet och trötthet som heter duga. Men smärtan brukade bara komma ibland, och då främst i knäna och benen, jag hade mer mina skov med ont i kroppen som kom ungefär en gång i kvartalet. Men nu, nu har jag mer en små konstant molande smärta, framförallt i benen och knäna. Jag kan vakna mitt i natten och känna mig otroligt tung och värkig i kroppen och att gå upp ur sängen är en kamp vissa dagar. Att gå ut och gå är inte att tänka på när Tonny jobbar och jag är själv, men när han är ledig så får han dra ut mig och när jag väl kommit ut så är det ju skönt. Men jag skulle nog inte våga gå ut själv, mestadels pga blodsockret och blodtrycket. Men jag hoppas det vänder snart.
Som tur är så känner jag ändå att tröttheten har blivit bättre, den är mer hanterbar nu och jag behöver inte ligga på soffan hela dagarna. Men på kvällarna är jag inte mycket till sällskap, det kan jag säga. Men min älskade Bobbis är så underbar så han fixar oftast ett kvällsfika när jag ligger och sover och när jag vaknar så står det fil och mackor och en festis framför mig ♥
Det som har varit allra jobbigast för mig och som har gjort att jag gråtit floder antal gånger är att jag inte känt igen mig själv och att jag inte kunnat vara mig själv. Mina morgonpromenader som inte blivit av har nog varit jobbigast, för det var då jag kände mig riktigt fri och självständig och att bara gå och lyssna på musik när samhället inte riktigt vaknat var så befriande. Och att gå från det till att gå upp, klä på sig mjukiskläder och lägga sig i soffan i väntan på att orka gå och göra frukost har varit väldigt tuff. Jag är verkligen inte en person som bara ligger på soffan och inte gör någonting och det var väldigt svårt att förlika sig med. Sedan har skolan blivit väldigt påverkad och jag har verkligen, bokstavligen, suttit i sista stund och skrivit essäerna, just för att orken inte funnits och det har inte funnits en sportsmössa att jag skulle sitta och läsa flera kapitel... Men på något underligt sätt så har jag klarat av alla dessa veckor. Det är inte för ens nu som jag börjar känna igen mig själv lite mer. Dock har jag mina stunder då jag tvivlar på att jag är gravid och då måste jag ringa mamma och höra hennes försäkrande ord om att jag är ett praktexemplar. Och jag menar, jag har gått över tre menstruationer nu och gjort ett positivt test, varit hos barnmorskan två gånger och fått ett ultraljud inbokat? Men det är tydligen väldigt vanligt att man inte tror på det, för ens man kommer till ultraljudet och få se den lille där inne och höra hjärtat picka. Det är också någonting jag haft väldigt svårt för, att se att andra fått åka och göra ultraljud i vecka 12 och ibland tidigare, men det har ju också haft sina förklaringar. Men visst har jag känt mig snuvad på det.
Jag vågade inte tro på att vår lill-buse ligger där inne för ens i vecka 13, då vågade jag släppa garden lite och jag började känna mer på magen, jag började prata lite med den och jag började även sjunga. Jag börjar gråta nu när jag skriver det här, för det har varit så otroligt påfrestande för mig och jag kan nog inte beskriva min oro och mina tvivel, hur psykiskt påfrestande detta varit. Att jag nästintill började känna igen mitt gamla jag igen när jag mådde dåligt. Hur hårt jag fightats med mina tankar. Men nu har jag lugnat ner mig lite, tillåtit mig själv att tro på det, och magen har ju faktiskt växt och den har ju faktiskt blivit hårdare när jag står upp. Jag börjar bara gråta när jag tänker på att halva jag och halva Tonny ligger där inne och rullar runt, suger på tummen och vänder sig bort ifall jag råkar få för mycket ljus på magen och att det redan nu börjat bildas en kaluffs på huvudet, som förmodligen är korpsvart för både jag och Tonny var det när vi föddes. Idag har jag varit gravid i 100 dagar, 180 dagar återstår och om 28 dagar få vi se vår lill-buse där inne. Om jag längtar? Så jag snart spricker. ♥
När vi plussade
Hur gick det hela till egentligen när vi fick reda på att vi var gravida? Jag hade under hela december och januari-månad haft problem med magen, som jag skrivit lite om men inte allt, och jag bokade tid till gynekologen. Jag fick tid till den 5e februari (Tommys födelsedag) och jag fick hjälp att komma dit med Siv och Tommy (är så tacksam för det!) och jag berättade om mina besvär, att jag hade haft ont i nedredelen av magen och massa annat. Hon lyssnade och sedan sa hon att hon ville göra en undersökning, så upp i stolen och hon kikade efter. Hon sa att allting såg jättefint ut och att livmodern var lite svullen, men hon sa "det är förmodligen för du ska ha din mens nästa vecka". Jag nickade införstående och tyckte det inte var någonting konstigt alls och blev väldigt lättad att allt såg bra ut. Den fredagen kom mamma, pappa och Johan ner för bröllopsfix och vi följde sedan med dom upp till Stockholm igen på söndagen. Då var det dags för tjejmys med mina favorittjejer Tessi och Frida och jag och mamma skulle även prova brudklänningen hos vår släkting som skulle hjälpa oss att ändra den. På onsdagen åker vi hem och min mens var beräknad till lördagen. Allting är som vanligt och det var en jobbehelg för Tonny. Jag hade mina smärtor som jag brukar ha innan mens men det var andra symptom som inte kom, jag brukar alltid få jätteont i kroppen veckan innan och jag brukar kunna svulla i mig minst två chokladkakor, men ingenting utav detta kom. Jag misstänkte dock ingenting utan gick och väntade på att mensen skulle komma.
Lördagen kom och ingenting hände, dock hade jag kraftiga magsmärtor så jag trodde verkligen att den var på väg, lördagen gick och ingenting. Men, jag brukar ibland gå över en dag och i och med magsmärtorna så tänkte jag att den nog är försenad den där dagen den här gången ändå. Söndagen kom och smärtorna fortsatte men ingen mens i sikte. Då började jag tycka att det var skumt, men jag låtsades om att jag hade fått den för Tonny just för jag inte ville skapa några förhoppningar hos varken honom eller hos mig, ifall mensen nu tänkte dyka upp. Fler dagar gick och på onsdagen kunde jag inte hålla tyst längre. Vi satt i soffan och inväntade Tommy som skulle komma och hjälpa oss med lite saker och då sa jag att vi nog behöver gå till apoteket när vi ska in till byn. Tonny tittade på mig med frågande ögon och då sa jag att jag inte hade fått min mens, som jag sagt. Då fick jag ett leende och ett: "Jasså?". Precis då plingar Tommy på dörren och vi fick låtsas som ingenting. Väl in till byn sen så fortsätter jag att berätta för Tonny och lugn som en filbunke som han är så sa han att vi ändå inte ska ta ut någonting i förskott, men att vi självklart skulle köpa ett test om jag kände så. Jag sa till honom att jag aldrig missat en menstruation förut och att en dag över tiden är max för mig. Så väl på apoteket köpte vi ett Clearblue digitaltest och hon i kassan sa försynt "lycka till". Jag var dock väldigt nervös och började tänka mig in i det värsta scenariot att mensen skulle komma när vi köpt testet och att det bara var falskt alarm. Just för detta så ville vi vänta med att ta testet, dels för den sakensskull men även för att om det var så att en liten bebis gömde sig i magen på mig så ville vi att min HcG-halt skulle få tid att öka.
På fredagsmorgonen var det dags och jag vaknade som ett spjut vid fem-tiden. Jag hade förberett allting kvällen innan så det bara skulle vara att gå in och ta testet. Jag försökte somna om, låg och vred och vände på mig, men sen vid halv sex kunde jag inte hålla mig längre! Jag gick upp, öppnade förpackningen och tog testet. Jag stod med bipacksedeln i högsta hugg och försäkrade mig om att testet låg plant och jag stirrade mig blind på det där timglaset som blinkar i displayen. Nu när jag kommer till det här avsnittet är jag nästan helt blank i huvudet nu när jag skriver. Jag kommer ihåg att jag även står med mobilen i högsta hugg för jag lovat min älskade "syster" Cissa att höra av mig om hur det gått. Hon var den enda som visste om detta under den här tiden för jag höll på att spricka under den här veckan och var tvungen att ventilera med henne. Till slut, efter något som känts som en evighet så kommer "Gravid" upp i displayen och jag blir helt till mig och i precis den sekunden så råkar jag trycka av kameran, åt fel håll, det är alltså den bilden som är sist här ovanför som blir till då och jag tror att min lycka syns rätt rejält på bilden. Sedan var det bara att vänta ytterligare för att se vilket veckoantal som skulle komma upp och till slut uppdagar sig "vecka 2-3". Jag kommer ihåg hur jag börjar darra och vet knappt vad jag ska göra. Men i någon auto-pilot så börjar jag fixa i ordning i badrummet, sätter självklart på den blå hylsan på testet, och går ut i köket och lägger testet på köksbordet och slänger plastet och sådant. Sedan tar jag ett djupt andetag och går in och lägger mig bredvid Tonny i sängen. Jag kryper nära honom och han låtsas om att sova, efter några sekunder tittar han på mig och frågar: "Hur gick det?", jag vet inte hur jag ska reagera så jag kryper allt närmre honom och lägger mig med ansiktet mellan hans nacke och axel och kramar om honom hårt och han blir orolig och säger: "hallå??" och då får jag ur mig: "Du ska bli pappa". Åh, jag blir helt tårögd nu när jag skriver det. Han kramar om mig hårt och tar mig från mitt lilla krypin och tittar på mig och bara ler det största leendet.
När vi hämtat oss, gått ut på vår morgonpromenad och ätit frukost och allting så var det dags att ringa mamma. Som jag haft svårt att inte säga någonting till henne om detta, hon som får veta allt först av alla. Men den här gången så vågade jag inte säga någonting, ville inte skapa några falska förhoppningar, så jag hade låtsas om för henne med att min mens kommit och att jag hade väldigt ont. Jag kommer inte ihåg om jag ringde henne eller om jag bad henne ringa mig, jag tror jag bad henne ringa mig när hon hade ätit frukost och satt sig tillrätta i soffan. Hon ringde och jag frågade hur det var och jag hade så svårt att låta normal. Sedan säger jag till sist: "Vi kommer vara en till uppe vid altaret när vi gifter oss" och så brister jag ut och nästan skriker: "DU SKA BLI MORMOR!". Och hon blir så lycklig och börjar gråta. Det var så skönt att få berätta för henne och sedan följdes det ju självklart av att jag låtsas om att jag haft mens och allting. Ett långt samtal med massa känslor och lycka.
Oj, nu känner jag att jag inte orkar skriva mer om den här underbara dagen. Det får bli en fortsättning sen helt enkelt. Idag går vi som sagt in i vecka 15 och det ska jag skriva mer om sen. Och de två första bilderna är på vårt underbara test och snuttefilten ni ser är den snuttefilt som Siv sydde till förlossningen av Tonny, så det är hans allra första snuttefilt som han hade på BB ♥
magstatus och förkyld så in i bomben
Annars så är jag bomb-förkyld! Låter som en man, jag måste snyta mig var tionde minut i princip och min hosta river i bröstet och gör så jädra ont. Men jag hoppas, hoppas, att jag mår bättre snart, helst nu. Nu tänkte jag gå och duscha och göra mig så fräsch en förkyld människa kan göra sig, sedan blir det tillbaka till soffan. Rastlösheten har redan kommit och jag var tvungen att sätta mig här vid datorn och fixa lite för att inte bli helt knäpp! Imorgon går vi in i vecka 15, mer om det imorgon! Kram ♥
vecka 14 (13+2)
Vi ska bli föräldrar. Här i vecka 14 (13+2)
I oktober blir vi tre ♥ Som jag har längtat efter att skriva det här och nu har vi äntligen gått ut med det först och främst till alla våra närmsta och sedan nu på Facebook och instagram. Vi är så otroligt lyckliga men det behöver jag nog inte säga. Som ni ser så har jag redan börjat få mage, längtar tills det är hela bebisen som gör den bara. Nu är hen bara 8-9 cm men nästa vecka blir hen en hel decimeter! Woho! Nu kanske ni förstår också varför jag inte varit lika engagerad här på bloggen, det har nämligen inte funnits mycket energi överhuvudtaget hos mig. Jag har i princip bott i soffan de första veckorna och det är inte för ens de två senaste veckorna som jag mått hyffsat bra och inte varit zombie. Jag får skriva ännu mer om mitt mående med fibron och graviditeten senare.
Igår åkte även mamma och pappa (mojmoj och mojfaj) hem igen och jag blev så himla ledsen, grät som en toka när de åkt och jag skulle försöka hitta något att ha på mig till påsklunchen hos Siv och Tommy och jag bara grät, gick och slängde kläder som inte passade omkring mig och blev irriterad på att ingenting funkade och jag kände mig som en lump. Hej gravidhormoner! Dock är jag jätteledsen att mams och paps har åkt, för jag saknar dom så olidligt mycket när de inte är här och det värker så i hjärtat och själen att vi inte kommer träffas på en månad nu. Men som tur är så får vi nästan mer än en vecka tillsammans där vid bröllopet ♥.
Det är otroligt mycket som händer just nu och planeringen står mig upp över öronen och jag är rätt så stressad, vilket inte är bra nu när jag har en lill-buse att tänka på också. Så vi får se hur mycket jag orkar sitta här. Jag får nästan panik över att svara på sms. Kroppen är inte som den brukar och den värker som attan. Men jag måste verkligen försöka hitta mitt mindfulness-jag igen och andas och ta en sak i taget. Jag måste göra det för min och lill-busens skull nu.
älskade mamma och pappa på väg och brudbukettfix!
Så här såg jag ut igår när jag låg i soffan och försökte illustrera hur jag kände mig när jag hade sprängande huvudvärk, alltså lite trumpen och fundersam. Förmodligen så var det vädret som påverkade då det växlade från solsken till regn och mulet på bara sekunder fram och tillbaka. Idag är det mycket bättre och varför? Jo! För att mina älskade föräldrar är cirka en timme ifrån mig nu och vi ska kolla på brudbukett och massa annat när dom kommer :D Så därför är mitt trumpna ansiktsuttryck utbytet mot ett väldigt glatt ansikte idag. Det har jag dock inte riktigt tid med att visa er nu då jag måste hitta något att ha på mig, slita mig från musiken som jag har i headset på huvudet och även få i mig någonting att äta innan jag går in mot byn. Vi hörs sen mina vänner, kram på er ♥
när vi säger "ja" till varandra
det här väntade mig imorse på köksbordet
Igår när jag stod i duschen så tänkte jag på mig och Tonny och jag visualiserade framför mig hur jag kommer stå där vid altaret och titta upp på honom, in i hans obeskrivligt vackra ljusblåögon och säga "ja" och jag blev lika tårögd då som jag blir nu. Och den känsla som infann sig i hela min kropp var inte kärlek, tillit eller värme, utan trygghet. Jag kom på mig själv med att känna mig trygg där framme vid altaret tillsammans med min bättre hälft. En trygghet att vi gör det här tillsammans, han och jag. Jag kan inte tänka mig någonting bättre och jag känner bara sådan trygghet i att det är han som kommer stå där, en person som jag känner så otroligt bra. Som jag skrattar med varje dag, som jag får pussar i pannan av, som lyfter upp mig när jag mår dåligt, som får mig att känna lycka och glädje även i sådana stunder som jag bara inte orkar. Han är en fantastisk person och jag önskar verkligen att ni alla kunde få uppleva och se hur vi är mot varandra och den kärlek som han ger och visar mig vareviga dag. Det är helt otroligt att vi på mindre än ett år känner varandra så bra som vi gör, vi vet precis hur vi tänker och fungerar i olika situationer och ibland så kommer han till och med före mig i mina tankar och åsikter, precis som jag gör med honom. Och jag har aldrig saknat en person så mycket som jag saknar Tonny när han är ifrån mig. Vi har en helt fantastisk tid till mötes och ja, jag kan knappt vänta på den resa vi har framför oss. Jag och Tonny, min bättre hälft och själsfrände.
tyst som en mus och bröllopsplaneringsveckan(!)
Håret har ju växt en del på mindre än ett år
God morgon på er där ute. Jag sitter i mörker här hemma och försöker vara så tyst jag kan. Tonny ligger och sover nu, han kom hem vid kvart över sex imorse, så fram till ungefär två-tre ska jag öva på att smyga och vara tyst. Men jag måste få säga att jag blivit rätt så duktig på det nu vilket även Tonny tycker. Det är inte så roligt bara för det finns inte jättemycket att göra, men som "tur" är så har jag plugg att göra, så jag tänkte sätta mig i soffan nu och börja med det. Ikväll är det sista jobbnatten för Tonny för denna gång, vilket känns så skönt. Jag/vi har en väldigt rolig och mysig vecka att se fram emot för på onsdag kommer mina älskade föräldrar ner och mellan onsdag till lördagförmiddag så är det bröllopsplanering och fix för fulla muggar. På onsdag ska jag, mamma och Siv till blomsteraffären och jag ska bestämma brudbukett och så ska vi titta på dekorationer till lokalen och efter det ska vi till just lokalen för att mäta och dona en sista gång innan dagen innan bröllopet då det är pyntning av lokalen för fulla muggar. På torsdag så bär det av till klänningsbutiken där mamma och Siv ska prova klänningarna ytterligare en gång och även få dom upplagda och efter det ska vi till Väla för att köpa pyssel och annat. Men, på fredag har vi sagt att det bara blir lugn och ro hemma hos Siv och Tommy, då ska vi grilla och bara vara. Självklart ska jag, mamma och Siv planera och så, men det gör vi nog i lusthuset och det blir inget flängande som dagarna innan. På lördagförmiddag åker de hem igen :( men vi hinner äta frukost med dom iallafall ♥
ett fredagsinlägg
äntligen är håret långt igen! Väx väx väx!
Bilder från de senaste dagarna
Äntligen känner jag motivation till att skriva här igen. Jag har inte känt mig motiverad eller inspirerad till att skriva här, av flera olika anledningar men främst för att min hjärna har varit så fullsmockad. Bröllopet närmar sig med stormsteg nu och varje dag är det planering och fix med det, vilket är helt underbart och roligt, men som ni vet så tar sådant otroligt på orken. Samtidigt så ska jag sköta skolan, ansöka om höstutbildningar och även fokusera på mitt mående. Men de senaste dagarna så har jag kunnat fokusera helt på det och i nu känner jag mig fri igen på något sätt. Väldigt skönt. Ibland behöver jag verkligen min lilla internet-detox, för det är ju ett element i livet som man faktiskt inte behöver (och då menar jag alltså bloggar m.m.) utan är mer utav ett intresse och tidsfördriv. Men på det senaste så har jag märkt att det blivit mer utav ett tidsfördriv och skapat stress, därför har jag försökt hålla mig ifrån det. Därför har också inläggen kommit allt mer sällan, men det är ingenting jag vill be om ursäkt för heller för det är ju min blogg och jag väljer ju när jag vill skriva. Sen finns jag på Instagram ännu mer än här på bloggen, om man vill få tag på mig ;)
Nu åkte iallafall Tonny precis iväg till jobbet, en helg utav nattpass står på schemat. Så jag är solo ikväll och har planerat att ställa fram en skål med chips och godis på vardagsrumsbordet och mysa framför Let's Dance, allt för att försöka göra det så mysigt som jag kan när min Bobbis inte är hemma. Vi har haft några jättemysiga dagar nu när han varit ledig och igår var vi väldigt effektiva då vi äntligen tog tag i lite praktiskt här hemma och i källaren, sedan avslutade vi dagen med att gå på bio i Helsingborg. Vi såg Captain America, så himla bra! Sen tog vi det lugnt när vi kom hem och myste i soffan, eftersom Tonny behövt ändra om dygnet lite, men det har bara varit mysigt faktiskt. Han är så duktig min karl. Saknar honom fruktansvärt när han inte är hos mig. Vill önska er en mysig fredagskväll nu så hörs vi när vi hörs :) Kram ♥
evighetsjobbet och så jäkla stolt
And I'm done!
Och jag är klar med hemtentan! Satan vilket tempo det gick i idag, så himla skönt! Känner mig som en ny människa idag, har känt så hela morgonen och jag bara känner lycka och värme i hela kroppen. Så skönt. Nu har jag det roliga jobbet kvar... Att ta bort alla flikar från alla böckerna *evighetsjobb*. Men skönare det än att behöva bläddra genom alla sidor i sökandet på vart jag fått tag på informationen som finns i huvudet på mig nu efter denna delkurs. Det är så underbart för nu går jag in i den sista delkursen i både Historian och Bokhistorian, så jäkla gött (ursäkta språket) och jag är så stolt över mig själv. Framförallt efter dessa veckor som varit väldigt jobbiga, men nu är jag stark igen och energin finns där. Nu ska jag bara förvalta den på bästa sätt och njuta av denna vinst. Hörs sen mina vänner ♥
bröllopsmakeup och fullspäckat
God morgon måndag och godmorgon på er! Jag har varit rätt frånvarande de senaste dagarna men det har varit välbehövligt. I fredags till lördags var jag hos Siv och Tommy och sov över då Tonny var på Sverigemötet och igår var de förbi här på en kopp kaffe och sedan på kvällen så tog vi det bara lugnt. Vi har sprungit om varandra rätt så mycket den senaste tiden då Tonny har jobbat väldigt mycket och jag har haft fullt upp med bröllopsplaneringen, så gårdagskvällen var välbehövlig. Idag och imorgon är han och jobbar men på onsdag har vi sagt att vi ska göra någonting mysigt tillsammans, bara han och jag ♥ Ska bli så mysigt. Men, nu har jag en hemtenta att göra som ska vara inne om några timmar, så det är bäst jag sätter igång. Vi hörs sen ♥
Frost-imitation
Tycker den här videon är helt underbar. Ett föräldrapar som tolkar en låt från filmen Frost/Frozen, så grymma ♥
Vackra svärföräldrarna och bröllopsplanering
Bilder från vår underbara promenad igår
Hej på er mina sockertoppar! Hur är det med er? Här är det bara bra. Sitter här med tårar i ögonen och tänker på hur underbart mitt liv är och hur obeskrivligt, upp över öronen kär jag är i Tonny. Att jag om mindre än två månader ska få dela hans efternamn och resten av våra liv tillsammans, åh, om ni visste hur lycklig det gör mig och hur lycklig han gör mig. Och hans fantastiska föräldrar, mina obeskrivligt vackra svärföräldrar, jag kan säga att jag aldrig i hela mitt liv träffat så genuint vackra och fina människor. Det är helt ofattbart faktiskt. Som mamma sa igår när jag skulle till dem: "Hälsa änglarna!" ♥
Igår blev jag upphämtad av svärfar och när vi kom hem till dom så började jag babbla på om all bröllopsplanering vi inte hunnit gå igenom och i slutet så satt till och med lilla vovven Moa och gäspade, förmodligen för hon var så trött på att höra min röst, haha, govovve. Sedan klädde vi på oss och gick ut i den underbara skogen och jag fick tillbaka så många minnen från min och Tonnys vår förra året, hur vi gick där och delade med oss av våra liv, minnen, upplevelser. Hur vi gick där och jag bara blev mer kär. Det är verkligen en förtrollande plats den här tiden på året. När vi sedan hade varit ute och gått i en och en halvtimme så gjorde vi iordning fika och gick upp i lusthuset och satte oss och där satt vi nog i ett par timmar och bara njöt. Jag och Siv fick oss en härlig pratstund om allt möjligt då Tommy hade gått för att tvätta bilarna, och vi gick igenom både bröllopsplanering och Siv delade med sig av livshistorier. En helt underbar dag som avslutades med en mumsig middag innan min prins kom och hämtade mig och när vi kom hem gjorde jag fruktsallad till honom och vi tittade på två avsnitt av House of Cards och bara mös. Imorgon åker han iväg på kommunuppdrag i Göteborg och kommer hem på lördageftermiddag och jag saknar honom redan, trots att han inte åkt än. Jag ska spendera dessa dagar med hemtentaplugg, men, imorgon på eftermiddagen/kvällen kommer Tommy och hämtar upp mig och jag ska få sova hos dom, men innan dess ska det avnjutas pizza framför Let's Dance. Så himla mysigt och jag är bara så lycklig.
Nu ska jag plocka ihop mina bröllopsplaneringsgrejor och sätta mig på balkongen och planera. Kram på er ♥
vinden vänder, brudbukett och bröllopstårta
namnamnam!
Halloj mina sockertoppar! Jag känner lite att vinden är på väg att vända och jag börjar känna igen mig själv igen, ingen är gladare än jag. Och min Bobbis var ledig igår och även idag, så underbart! Igår så började vi dagen med en morgonpromenad (som jag inte gått på lääänge, men som jag saknat det) och det var så underbart och skönt. Dock är det riktigt irriterande att det är så kallt om morgnarna nu? Men så skönt på dagarna. Men om det är fler fibros där ute som mår dåligt just nu så tänk på det, det är för väderomställningarna. Vi får hålla ut helt enkelt och se till all värme vi får snart. På eftermiddagen gick vi även en till liten promenad och då passade vi på att gå inom blomsterbutiken som jag valt att beställa min brudbukett ifrån, så jag bokade tid för det och sedan gick vi in i ett utav byns konditori för att kolla på deras bröllopstårtor. Vi fastnade för två olika rent utseendemässigt och till påsk så ska vi beställa en liten sådan tårta som den var gjord på för att provsmaka. Jag har ju inte berättat heller att mina föräldrar kommer ner igen vid påsk för att fixa massor med bröllopet. Som jag längtar efter dom! Så då ska vi provsmaka tårtan allihopa, vi, mamma, pappa, Siv och Tommy ♥
Men idag! Då ska jag äntligen iväg och färga håret. Jag har färgat själv i snart två år tror jag men jag har en bokad tid en vecka innan bröllopet för både färg och klipp och då kände jag att jag vill prova att färga en gång innan dess hos min frisör, dels så vi prickar rätt färg men också för jag har någon knäpp liten idé att håret ska vänja sig vid salongfärg(?) nu när jag färgat hemma så länge. Ska iallafall bli oerhört skönt att bli ompysslad och bli fin i håret, har en fin autobahn (utväxt) nu nämligen. Ska ta lite före och efter-bilder så ni får se :) Kram på er ♥
