När man mår som den där prinsessan man alltid drömt om att vara.

Ett utav det helt galet många äpplen i svärföräldrarnas äppelträd!
 
Sitter här och gråter utav lycka och kärlek. Tonny har fått mig att bli så blödig förstår ni. Ända sedan vi träffades första gången så har jag gråtit åt sådant jag ALDRIG gråtit åt förut. Förut så grät jag inte ens till de mest känslosammaste filmerna eller tv-dokumentärerna, inte ens till sådant som man "borde" gråta till. Mamma frågade mig till och med några gånger när vi tittade på helt hemska dokumentärer varför jag var så kall, en mycket befogad fråga måste jag säga. Jag började faktiskt själv undra vad jag var gjord av, som aldrig tog åt mig eller ens fick en tillstymmelse till tårar i ögonen. Jag har ju mina terorier om det, men tyvärr så skriker mitt huvud utav värk för tillfället så jag orkar inte riktigt skriva ut dom nu. Men, just nu så gråter jag glädjetårar för egentligen ingenting, men ändå så mycket. Mamma skickade en bild till mig på henne och pappa och jag bara brast ut i tårar, lyckan som fanns i bilden och tanken på min och Tonnys kärlek fick det bara att brista. Det låter säkert banalt och oerhört tråkigt för er att höra om det här och jag är säker på att 80 % av er bara tänker: "Som hon hittar på", men så är det verkligen inte. Jag hade aldrig skrivit så här mycket om det, om det inte var på riktigt. Det finns stunder i livet som man vill försköna, göra finare och bättre än vad det är, tro mig, jag har varit där. Men då väljer man istället att inte skriva om det, eller att bara skriva en del utav det. Inte låta det ta upp en hel blogg, som det ibland kan bli här. 
 
Nu blev det hela ett rätt konstigt inlägg, när jag egentligen bara skulle skriva att jag har en förjävlig huvudvärk och att jag tänkte lägga mig på soffan och kolla Vänner istället för att plugga.
 
Men ni förstår, när man är så kär och lycklig att man till och med kan börja gråta glädjetårar för att man ligger i sin livskärleksfamn om kvällarna tittandes på en action-film, det är då man inser att det man har är den där drömmen som man målade upp om kvällarna som liten. När man ville vara den där rosa-kläddaprinsessan i tornet, ropandes ner på sin prins och släppandes ut sitt milslånga hårsvall och få den där kyssen då fyrverkerierna avfyras i bakgrunden. Ni vet, så där som min vardag ser ut. Jag behöver inte ens den rosaklänningen och det milslånga hårsvallet. Bara min prins och den där kyssen som får hela världen att stanna upp varje gång ♥

Kommentarer
Postat av: Teresia

Så himla fint ! Jag som alltid varit och är än:), den blödiga typen..får tårar i ögonen när jag läser det här. Så himla underbart att få känna så. Livets vackraste är ju kärleken !

Svar: Åh, så rörd du gör mig Teresia!! Du är väldigt lik din mor där, också :) Jag är glad att Tonny fått mig blödig, för det påvisar bara på hur mycket kärlek man har inom sig :) Det är verkligen så, kärleken är verkligen det vackraste i livet och jag är såå lycklig över att få uppleva det här :)) Kram
Emmas fibromyalgi

2013-10-13 @ 09:19:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0