emmasfibromyalgi.blogg.se

Så, nu tänkte jag att jag skulle skriva lite mer om själva graviditeten i sig och hur jag har haft det. När vi fick reda på att vi var gravida så började man ju självklart känna efter mer, men faktiskt bara några dagar efter så började symptomen komma. Då var jag i vecka 6. Det som kom först var tröttheten, alltså min gud så trött jag varit. Jag trodde att jag varit trött nu i och med fibron, men man kan tydligen bli ännu tröttare. Jag kan säga som så att jag rörde mig inte från soffan mer än vad jag behövde, och det var ifall jag behövde gå på toa, värma lunch i micron eller om jag var tvungen att i precis sista stund göra en essä till skolan. Jag hade noll ork, noll motivation och nästintill noll glädje. Jag mådde faktiskt väldigt dåligt psykiskt. Allting hade gått så fort så jag hängde verkligen inte med på att jag var gravid. För oss gick det i princip på första försöket och jag hade trott att vi skulle ha svårt att bli gravida (då det finns i min släkt + annat) så när min mens inte kom och testet visade positivt så kunde jag verkligen inte ta in det. Jag pratade i timmar med mamma om det här och om mina tankar. Att jag säkert inte var gravid, att symptomen bara beror på att jag gått in i ett skov (har ni hört talas om ett fibro-symptom där man får kväljningar av lukten av grillkrydda och att man vill sniffa svartpeppar? Inte? Nej inte jag heller). Jag trodde verkligen inte på det för fem öre och en utebliven mens och ett positivt Clearblue-test kunde inte övertyga mig någonstans. Jag mådde som sagt väldigt dåligt och den här tröttheten höll på att kväva mig. Jag kunde inte gå mina morgonpromenader pga morgonillamående och otroligt lågt blodsocker. I början (mellan vecka 6-8 ungefär) så var jag tvungen att ha någonting bredvid mig att äta hela tiden. Mitt blodsocker sjönk så fort så om jag missade på bara några minuter att stoppa något i munnen så blev jag så dålig. Jag kunde sova i flera timmar om jag hade fått mitt på dagen när Tonny var hemma, utan problem. Att vardagen vändes så totalt upp och ner hade jag väldigt, väldigt svårt för. Humörssvängningarna kom ju med besked också kan jag säga. Jag kunde bli blixtförbannad på små saker, som att Tonny kommenterade någonting onödigt eller att stekpannan stod fel på spisen. Sedan i nästa stund kunde jag börja gråta för att Tilde de Paula önskade mig (självklart var det bara mig hon önskade detta, hon tittade ju på mig genom kameran?) "God morgon". Jag menar, hallå? 

 

I början hade jag inga problem med att äta vanlig mat, det var mer i vecka 9-10 och framåt som jag inte klarade av den mat vi ätit ofta i början (såsom kyckling och rotgrönsaker) och stekt mat kunde jag knappt titta åt eller känna lukten av. Men till lunch gick det jättebra att göra omelett med pommes frites och bearnaise till. Jag hade ofta kvällsillamående och halsbränna innan vi skulle sova, men detta har jag även nu. Men det var mer kvällsillamående än morgonillamående, det var mer att mitt blodsocker var så lågt på morgnarna som var jobbigt.

 

Men, hur har fibron mått under den här tiden då? Jo tack. Den har känts. Mer än vanligt. Jag brukar inte ha ont i kroppen normalt sätt, utan jag har mer en orkelslöshet och trötthet som heter duga. Men smärtan brukade bara komma ibland, och då främst i knäna och benen, jag hade mer mina skov med ont i kroppen som kom ungefär en gång i kvartalet. Men nu, nu har jag mer en små konstant molande smärta, framförallt i benen och knäna. Jag kan vakna mitt i natten och känna mig otroligt tung och värkig i kroppen och att gå upp ur sängen är en kamp vissa dagar. Att gå ut och gå är inte att tänka på när Tonny jobbar och jag är själv, men när han är ledig så får han dra ut mig och när jag väl kommit ut så är det ju skönt. Men jag skulle nog inte våga gå ut själv, mestadels pga blodsockret och blodtrycket. Men jag hoppas det vänder snart.

 

Som tur är så känner jag ändå att tröttheten har blivit bättre, den är mer hanterbar nu och jag behöver inte ligga på soffan hela dagarna. Men på kvällarna är jag inte mycket till sällskap, det kan jag säga. Men min älskade Bobbis är så underbar så han fixar oftast ett kvällsfika när jag ligger och sover och när jag vaknar så står det fil och mackor och en festis framför mig ♥

 

Det som har varit allra jobbigast för mig och som har gjort att jag gråtit floder antal gånger är att jag inte känt igen mig själv och att jag inte kunnat vara mig själv. Mina morgonpromenader som inte blivit av har nog varit jobbigast, för det var då jag kände mig riktigt fri och självständig och att bara gå och lyssna på musik när samhället inte riktigt vaknat var så befriande. Och att gå från det till att gå upp, klä på sig mjukiskläder och lägga sig i soffan i väntan på att orka gå och göra frukost har varit väldigt tuff. Jag är verkligen inte en person som bara ligger på soffan och inte gör någonting och det var väldigt svårt att förlika sig med. Sedan har skolan blivit väldigt påverkad och jag har verkligen, bokstavligen, suttit i sista stund och skrivit essäerna, just för att orken inte funnits och det har inte funnits en sportsmössa att jag skulle sitta och läsa flera kapitel... Men på något underligt sätt så har jag klarat av alla dessa veckor. Det är inte för ens nu som jag börjar känna igen mig själv lite mer. Dock har jag mina stunder då jag tvivlar på att jag är gravid och då måste jag ringa mamma och höra hennes försäkrande ord om att jag är ett praktexemplar. Och jag menar, jag har gått över tre menstruationer nu och gjort ett positivt test, varit hos barnmorskan två gånger och fått ett ultraljud inbokat? Men det är tydligen väldigt vanligt att man inte tror på det, för ens man kommer till ultraljudet och få se den lille där inne och höra hjärtat picka. Det är också någonting jag haft väldigt svårt för, att se att andra fått åka och göra ultraljud i vecka 12 och ibland tidigare, men det har ju också haft sina förklaringar. Men visst har jag känt mig snuvad på det. 

 

Jag vågade inte tro på att vår lill-buse ligger där inne för ens i vecka 13, då vågade jag släppa garden lite och jag började känna mer på magen, jag började prata lite med den och jag började även sjunga. Jag börjar gråta nu när jag skriver det här, för det har varit så otroligt påfrestande för mig och jag kan nog inte beskriva min oro och mina tvivel, hur psykiskt påfrestande detta varit. Att jag nästintill började känna igen mitt gamla jag igen när jag mådde dåligt. Hur hårt jag fightats med mina tankar. Men nu har jag lugnat ner mig lite, tillåtit mig själv att tro på det, och magen har ju faktiskt växt och den har ju faktiskt blivit hårdare när jag står upp. Jag börjar bara gråta när jag tänker på att halva jag och halva Tonny ligger där inne och rullar runt, suger på tummen och vänder sig bort ifall jag råkar få för mycket ljus på magen och att det redan nu börjat bildas en kaluffs på huvudet, som förmodligen är korpsvart för både jag och Tonny var det när vi föddes. Idag har jag varit gravid i 100 dagar, 180 dagar återstår och om 28 dagar få vi se vår lill-buse där inne. Om jag längtar? Så jag snart spricker. ♥