emmasfibromyalgi.blogg.se

 

Igår när jag stod i duschen så tänkte jag på mig och Tonny och jag visualiserade framför mig hur jag kommer stå där vid altaret och titta upp på honom, in i hans obeskrivligt vackra ljusblåögon och säga "ja" och jag blev lika tårögd då som jag blir nu. Och den känsla som infann sig i hela min kropp var inte kärlek, tillit eller värme, utan trygghet. Jag kom på mig själv med att känna mig trygg där framme vid altaret tillsammans med min bättre hälft. En trygghet att vi gör det här tillsammans, han och jag. Jag kan inte tänka mig någonting bättre och jag känner bara sådan trygghet i att det är han som kommer stå där, en person som jag känner så otroligt bra. Som jag skrattar med varje dag, som jag får pussar i pannan av, som lyfter upp mig när jag mår dåligt, som får mig att känna lycka och glädje även i sådana stunder som jag bara inte orkar. Han är en fantastisk person och jag önskar verkligen att ni alla kunde få uppleva och se hur vi är mot varandra och den kärlek som han ger och visar mig vareviga dag. Det är helt otroligt att vi på mindre än ett år känner varandra så bra som vi gör, vi vet precis hur vi tänker och fungerar i olika situationer och ibland så kommer han till och med före mig i mina tankar och åsikter, precis som jag gör med honom. Och jag har aldrig saknat en person så mycket som jag saknar Tonny när han är ifrån mig. Vi har en helt fantastisk tid till mötes och ja, jag kan knappt vänta på den resa vi har framför oss. Jag och Tonny, min bättre hälft och själsfrände.