svackans ord väller ut.

 
Jag har kommit i en svacka. Jag har mått så himla bra de senaste veckorna sen jag slutade med värktabletterna och antiinflammatoriska. Jag började äta MSM och Omega-3 istället och som sagt, mått som en lärka. Jag har inte haft ont, inte haft några bekymmer förutom trötthet. Men nu mina vänner. Efter flytten så känns det som att en tontungvägg har ramlat över mig och vägrar ramla av axlarna. Igår så bröt jag ihop och visst, det kanske inte är så konstigt med tanke på flytten och alla anspänningar kring det, men jag blir så fruktansvärt arg. Jag hade nästan glömt bort fibron (ja, nästan iallafall) och tänkt att ja men nu får jag äntligen slippa den, gud så skönt, tills denna vecka. Fy säger jag bara. Och ja, arg är jag. Jag hade äntligen hittat gaisten, orken och lusten att bara köra på, jag körde omkring som en virvelvind hemma efter flytten, packade upp och det verkade inte finnas någon hejd. Jag julpyntade, gjorde egna julblomsdekorationer... Men nu, jag orkar inte ens tänka på att baka. Kan ni tänka er?
 
Det låter kanske fruktansvärt töntigt, men baka som brukar vara min tillflyktsort blir jag bara arg när jag tänker på nu. Säkert därför.
 
Bloggen har blivit lidande av detta också och det blir jag så ledsen för, för jag älskar ju att skriva men det känns inte som att jag ger er tillräckligt. Jag vill visa bilder, jag vill visa er mig, vem jag är och hur jag hanterar fibron, för det är ju faktiskt så bloggen heter och det är det jag vill skriva om, men jag hittar inte inspirationen eller gaisten.
 
Igår hade jag en sådan underbart mysig dag med mamma. Vi gick omkring i snöstormen, pratade, skrattade så vi nästan kikna för vi var så trötta och för att Rocky såg så otroligt lycklig ut i snön. Jag kan inte beskriva min kärlek till mamma och nu kanske det blir tjatigt för jag sagt det förut men det är verkligen så. Vi har börjat prata om så mycket mer nu de senaste månaderna. Om min älskade mormor och om hennes barndom, hur det var, hur det var att leva utan en pappa och hur det var att se sin mamma slita för att ha mat på bordet, se henne leva med smärtan från så mycket hemskt i sjukdomsväg. Hur det var att komma hem och se henne sitta och spela kort med sin syster, hur de munhöggs och smågnabbade med varandra, på ett roligt och underhållande sätt.
 
I förrigår när jag och mamma satt i vår lägenhet och fikade så sa hon: "Jag får en mormorkänsla här inne".
Förstår ni den lyckan för mig? Nu börjar jag gråta här bara för det. Fan vad jag saknar mormor, trots 6 år utan henne så är så är det fortfarande den här andlösa saknaden och jag kan inte komma ifrån den bara.
 
Min kropp värker och orken finns bara inte, ögonen är svullna och blanka, torra och fnasiga. Huvudet är fullt av värk och ångest, hjärtat värker. Jag behöver bara en vecka full med kärlek, prat och lugn. Jag skulle bara behöva ta igen mig, få tillbaka gaisten och lusten till det jag älskar här i livet. Men jag får nog vänta lite till och det har jag inga problem med, för jag har lärt mig att hantera denna smärta och det är väl en himla tur det ♥
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0