emmasfibromyalgi.blogg.se

Utanför faller snön och nästan slänger sig på marken nedanför sig. Ungefär så känner jag mig just nu. Kroppen är så tung och fallet ner mot orkeslöshet och mattheten går allt för fort för att jag ska kunna greppa det som händer. Det är någonting på gång inom mig och jag vet inte vad. Jag har inte mått så här förut och det skrämmer mig på ett sätt samtidigt som jag inte orkar tänka på det. Ibland blir jag bara så trött på eländet. Det är jobbigt för jag är så schizofren i mitt beteende när det kommer till fibron. Jag har verkligen en livsglädje och jag älskar mitt liv, jag är lycklig men det är fruktansvärt svårt att visa det när jag är under fibrons styre. Även om jag vill släppa alla hämningar och bara leva så måste jag ta hänsyn till fibron. Vara eftertänksam, "imorgon ska vi ju iväg på det där då kan jag inte göra detta för då kommer jag inte orka imorgon" och så vidare.

 

Förut blev jag förbannad på fibron. Nu ger jag bara upp. Varför streta emot, det hjälper ju inte.

 

Det är så svårt för mig att prata om fibron med andra, för det låter som ett elände när jag rabblar upp alla negativa saker med det. Det gör ont då, det känns så här då, jag har problem när jag ska göra si och så bla bla bla. Det är jobbigt för jag är inte en negativ människa egentligen och jag vet att om jag lyssnar på mina negativa ord kring fibron så är det så lätt att fastna i dem också och det vill jag inte. Jag vill hålla min positivism uppe och visa andra att jag inte gräver ner mig för det. Men som sagt, det är inte lätt. Jag vill få andra att förstå men vill själv inte förklara.

 

Det jobbigaste är att hålla det borta från Erik. Att inte klaga för mycket, att inte gräma sig och "ohj:a" sig för ofta. Att inte visa sina krämpor för tydligt. Att gömma dem lite, att inte halta så mycket jag egentligen skulle behöva när jag suttit för länge, att inte hänga sig på bordet för mycket när jag ska resa mig så jag inte ser ut som en 90-åring... För jag är ju inte det, utåt.

 

En klagosång som jag länge velat sjunga ut har nu blivit skriven och ja, jag skulle kunna fortsätta länge länge, men hur kul är det för er att läsa? Just nu så är det bara jobbigt och jag går som i ett töcken, samtidigt som min kärlek till Erik bara spirar och jag kan knappt gå en meter utan honom för då försvinner en del av mitt hjärta. Jag är så orolig för alla mina älskade, ingenting får hända dem och katastroftankarna bara hoppar likt lärkor i huvudet på mig. Bort med dem och in med kärlek, det är ju förtusan jul, inte sant?