emmasfibromyalgi.blogg.se

 

Fibrosmärtan härjar i min kropp och jag är helt orkeslös. Jag är utmattad och orkar inte röra mig en meter. Gråtandes skriver jag detta, för hopplösheten, för orättvisan, för ensamheten jag känner trots att jag är omringad av massa kärleksfulla människor. Ensamheten är nog värst. Varför måste jag vara strandsatt när jag vill vara social? Varför måste jag bli så reserverad mot andra när jag mår så dåligt? Varför blir jag så otrevlig och introvert? Varför ska det vara en sådan svår sjukdom att beskriva för andra? Jag är så kall inuti trots febern som inkräktar. Jag stänger av alla varma känslor för att stå emot smärtan. Jag frågade Erik om han kunde hela mig imorse. Han svarade att han önskade han hade den kraften. Tänk om.

 

Tårarna som rinner nerför mina kinder idag är för orättvisan och ensamheten. Ensamheten som inte är självvald. Orättvisan över bakslagen man får efter en mysig dag med en vän. Det känns som ett straff.

 

Det jag skriver nu känns så rörigt, lika rörigt som det är i mitt huvud just nu. Imorgon kl 08.00 har jag ett möte som jag fruktar men längtar till. Kanske får jag svar på alla frågor jag har?