emmasfibromyalgi.blogg.se

 

 

Jag trotsade de +1,7 graderna som stod på termometern och tog på mig min tjockaste tröja, favvohalsduken of all times, mina handledsvärmare och filten och satte mig på balkongen med penna och papper i högsta hugg. Jag är så glad över att jag hittat tillbaka till skrivandet (Tack till en speciell person, du vet vem du är) för jag mår verkligen aldrig så bra som när jag låter orden flyta ur huvudet, genom pennan och ner på pappret. Även om mina texter allt som oftast handlar om jobbiga saker så är det så befriande, så upplyftande att skriva för jag fylls av ett speciellt rus. Jag tror att om någon skulle sitta och titta på mig när jag skriver skulle de se hur fokuserad, förtrollad och förlorad jag blir i dess värld. Jag satt där en stund och skrev, lyssnade på musiken som drar fram det lilla extra inom mig, kände hur näsan blev kallare och kallare, hur handen och tummen gjorde ondare och ondare. Jag kände hur det kändes att skriva och hur det känns att skriva med ett handikapp som egentligen kan göra att jag slutar upp. Jag får ont av att skriva för hand men jag låter det inte hindra mig. För det finns ingenting vackrare än det skrivna ordet, det datorskrivna kommer aldrig vinna över det. Om någon ber mig prata så pratar jag hellre genom text. Jag ger dig hellre svar genom att du får läsa dig till det, för det är mitt bästa sätt att kommunicera. För jag får inte med allting när jag pratar, när du ber mig berätta, för då blir jag förlorad i en värld där mitt handikapp tar mig i dess gap och låter ord gå förgångna. Dit jag inte hittar dem och jag famlar efter de. Det behöver jag inte i det skrivna ordet. Där blir allting kristallklart och jag behöver inte oroa mig för att missa någonting. Jag behöver inte oroa mig för att någonting ska bli förgånget.

 

Vissa får frågan vad de skulle ta med sig till en öde ö. Jag tror ni redan vet mitt svar på den frågan.