Att göra så gott man kan.

 
 
Oj, så längesedan det var jag skrev här. Jag återkommer i omgångar hela tiden, men det är en del av min sjukdomsbild, antar jag. Ibland har jag orken och ibland inte. Det senaste året, 2015, har varit ett år som enklast kan beskrivas som en enda berg och dalbana. Att bli mamma för första gången, med fibromyalgi och sömnbrist har inte varit enkelt att tackla kan jag säga. Det har varit allt annat än en dans på rosor och det har funnits stunder då jag bara har velat försvinna, lägga mig under täcket och aldrig ta mig därifrån. Fy vilka perioder vi haft. Men, de senaste månaderna, sedan Lucas lärde sig gå, så har det blivit bättre. Han har blivit mer självständig och han verkligen älskar att han är det, det märks. Han springer runt som en tok och upptäcker allt som går att upptäcka och det är så häftigt att se. Visst får man vara på sin vakt hela tiden och det blir mycket springande fram och tillbaka i huset men jag tar det, för de stunder då vi sitter och läser böcker, eller bygger torn av klossor eller försvinner in i någon annan lek så tar jag igen den energin som går åt till att jaga honom och det är så himla underbart att bara få sitta och lära honom allt han vill lära sig. Min lilla gosse.
 
På sjukdomsplanet så har det hänt väldigt mycket. Jag har haft utmattningssyndrom sen i april och det har inte varit lätt att hantera. Och nu är den ytterligare saker som kommit upp, men som jag inte vill gå in på än, och jag får se om jag ens gör det senare, men det är lite saker som håller på att hända och ja, det är väl med skräckblandad förtjusning.
 
Nu har Lucas börjar förskolan och det går upp och ner såklart, men han verkar ändå tycka det är roligt och han har inte alls samma energi hemma på eftermiddagarna som han hade innan och det känns bra, för då vet jag att han springer runt där borta och får utlopp för all den energi han har. Och jag får mer möjlighet till att ta hand om mig själv och försöka vila, men det är inte lätt. Men jag gör så gott jag kan.
 
 

Jag vill leva utan att behöva kämpa för att göra det.

Fotograf ~ Beatrice Bolmgren
 
Det är mycket tankar och känslor inför morgondagen. Jag är nervös, men på ett negativt sätt. Jag är rädd för att jag ska ha kvar masken på mig, le, säga att allt är bra och sedan få bedömningen att jag inte är i behov av hjälp. Allt för att jag är så van, så van vid att le för att inte ge omgivningen någonting att oroa sig för, eller som jag tror att jag är, till belastning om jag inte säger att jag mår bra.
 
Jag hoppas att jag kommer ha orken till att ta av mig masken imorgon, jag måste det. Jag måste ta av mig den, vara naken inför dom, berätta hela min historia och inte vara rädd för vad deras dom kan vara. Att få domen "depression" skulle rent av göra mig deprimenad. Jag vill inte vara i det facket igen, inte för tredje gången. Men, om så är fallet så vet jag varför. Jag vet att det är den här jävla smärtan som har försatt mig i det där jädra facket igen. Det är smärtan som gör att jag mår så här. Och vet ni vad? Jag är så inåt-helvete trött på det. Jag är så inåt helvete trött på att jämt ha ont, jämt vara orkeslös, jämt vara hjärntrött, jämt behöva kämpa för att göra saker. Varenda rörelse, varenda tanke, vad jag än vill göra och vad jag än måste göra så är det en kamp och jag tvingas till att kämpa, igen och återigen och för en endaste gång så skulle jag bara vilja kunna göra en sak utan att behöva kämpa, utan att behöva känna hur energin sinar för varje dag, känna hur jag bokstavligen går på reservtanken nu och bara undrar när den tar slut och vad som kommer hända då. Jag vill inte ta slut. Jag vill vara en frisk, kry och genuint glad och energifylld mamma till Lucas och fru till Tonny och medmänniska till alla andra i min omgivning.
 
Jag vill leva. Jag vill leva utan smärta. Jag vill leva utan att behöva kämpa för att göra det.
 
 
 
 

När man tappar lusten till något man förr älskat

 
 
Jag har nu bestämt mig. Jag har sedan en tid tillbaka haft en privat instagram, där jag måste acceptera nya följare. Detta tycker jag dock inte har gått jättebra, utan bara skapat ännu mer tvivel inom mig. Vissa skriver inte ut om de har fibro på sina biografier, vilket gör det jättesvårt för mig att veta om de vill följa mig för att få inspiration eller bara följa för att följa. Sedan har det också blivit så att när jag accepterat så har dessa personer inte skrivit något eller gillat något eller så, vilket gör mig ännu mer konfunderad, "varför följer dom mig då?". Men idag så bestämde jag mig. Nu har jag gjort min instagram helt privat och har enbart folk där som jag bryr mig om och som jag skapat en viss internetrelation med, och självklart kära vänner och familj. Det känns helträtt och framförallt nu när vi även väntar tillökning så känner jag att jag vill vara mer privat. Alltså så kommer mitt kontaktpersonsarbete enbart skötas härigenom och genom min speciella mailadress som jag skrev ut igår.
 
Det blev för mycket helt enkelt när folk blev irriterade på att jag inte svarade snabbt nog och jag blev överöst av kommentarer och mail från alla håll och kanter där de ifrågasatte varför jag inte svarat. Detta för mig är inte okej. Då detta är helt ideellt arbete och jag får ingen ersättning för det, så har jag använt min fritid till detta och den fritiden går oftast åt till att vila och vara med min man och familj, och när jag då får påtryckningar från alla möjliga håll så tappar jag lusten. Den lusten vill jag inte tappa och förlora, för jag älskar att inspirera och ge folk bevis på att det går att må bra med fibro, därför har jag valt att göra detta, för att få lite avlastning. 
 
Nu ska jag sätta igång med mitt heltidsarbete, skolan, som ska vara klar nästa vecka, så hörs vi snart igen. Kram på er ♥
 
 
 

Vissa dagar tänker jag extra mycket.

Vissa dagar tänker jag extra mycket. Sådana dagar då minnen från förr kommer upp, dagar då saker och ting gör sig påmint och minnen kommer farandes emot mig i flera hundra kilometer i timmen. Jag har ingenstans att ta vägen utan minnena slår mot mig likt en tornado. Huvudet spinner runt och tankarna har ingenstans att ta vägen utan jag måste plocka ner dom ett för ett, sortera och acceptera känslorna som kommer med dom.
 
Idag är en sådan dag då minnena är väldigt starka. Jag tänker på min älskade mormor, min farfar. Älskade människor som gått oss förlorade. Jag tänker på mitt liv. Allt jag varit med om. Alla hemska minnen och alla minnen som gör att jag sitter här idag. Alla beslut jag tagit, allt jag gjort för mig själv och saker som jag tänkt göra med mig själv. 
 
Vissa dagar vill tårarna bara inte sluta rinna och minnena blir allt för starka för mig att kunna tygla. 
 
Idag är en sådan dag då jag inte riktigt vet vart jag är. Just nu vandrar minnena lång tillbaka i tiden, jag är nästan åtta år tillbaka i tiden och två dagar innan mormor gick bort. Jag kommer verkligen ihåg allting som det vore igår, som att jag upplever det nu, igen, idag. Och helt plötsligt så sitter jag i farmor och farfars gamla villa, i köket tillsammans med farmor och äter leverpastejsmackor och telefonen ringer och det var ålderdomshemmet som sa att farmor måste komma för att farfar mår mycket sämre. 
 
På ett väldigt underligt sätt har jag alltid funnits där när det där telefonsamtalet kommit.
 
Det finns så mycket som hänt mig, som så många inte vet om. I vissa fall har jag valt att inte berätta någonting om mitt gamla liv, för den Emma finns inte längre. I vissa fall så känner jag en öppenhet med det och att berätta är inte någonting främmande. 
 
Vissa minnen som kommer tillbaka till mig är så starka och väldigt jobbiga att få tillbaka, men jag är ändå glad att jag har dom och att dom fortfarande är så starka som själva stunden var som när jag skapade dom. 
 
Vissa dagar blir bara för övermäktiga för mig att kunna hantera dom, plocka ner och sortera ut. Och ofta behövs en gammal vän för att jag ska kunna gå vidare och inte fastna där en längre stund. En gammal vän som jag känner mig utan och innan. Ibland är den gamla vännen mig nära och ibland väldigt långt bort. Men när vi möts så är vi lika nära som vi alltid varit. 
 
Vissa dagar tänker jag extra mycket. Sådana dagar då minnen från förr kommer upp, dagar då saker och ting gör sig påmint och minnen kommer farandes emot mig i flera hundra kilometer i timmen. Jag har ingenstans att ta vägen utan minnena slår mot mig likt en tornado. Huvudet spinner runt och tankarna har ingenstans att ta vägen utan jag måste plocka ner dom ett för ett, sortera och acceptera känslorna som kommer med dom. Dessa stunder ska bara genomlevas och jag kommer alltid starkare ur dom, som jag alltid gjort. 
 
 
 
 

Slå undan det logiska och lyssna på dina känslor.

gårdagens mellis
 
God morgon alla kära där ute! Sitter just nu och läser lite bloggar innan jag ska börja dagens plugg. 
 
Har egentligen inte så jättemycket att säga just nu, fast samtidigt känns det som att jag bara behöver vräka ur mig massa saker. Det är en riktigt jobbig känsla tycker jag och jag tampades ofta med den förut, för några år sedan. Någonting som ni kanske inte vet så mycket om är att jag förut brukade skriva, oerhört mycket. Varje dag så blev det nya alster och jag skrev om allting. Redan när jag var tolv-tretton år började jag skriva dikter på engelska och jag brukade läsa upp dom för mina föräldrar. Jag var väldigt tidig med att observera folk, observera händelser som skedde överallt och ingenstans. Jag kunde skriva analyser om moln som jag sett på en promenad, jag kunde skriva om änglar och människor jag saknade, jag har även skrivit om en uteliggare som jag såg på en tunnelbana en gång. Att skriva var mitt sätt att få ur mig känslor och tankar och det var enbart då jag verkligen kunde komma underfund med vad jag kände och det var enbart då jag kunde känna mig tömd efteråt. Att bara tänka gick inte för hur mycket jag än tänkte så gick allting bara runt och jag kom aldrig fram till någonting, att tänka gjorde det bara värre och jag kunde ibland känna att jag var instängd i mina egna tankar och jag kom aldrig ut eller fram till någonting. 
 
Alltid när jag skriver så måste jag ha musik i öronen, det går inte att bara ha på den i bakgrunden utan jag måste ha hörlurar på mig. Det är ungefär som att hörlurarna kapslar in mina tankar och låter dom stanna kvar tills jag sorterat ut dom och låtit dom komma ner på pappret. 
 
Jag kan ibland känna mig känslomässigt avstängd och hjärnan är bara blank, jag kommer ingenvart och jag vet inte riktigt vad som orsakar detta. Då måste jag börja skriva, annars kan jag stanna i det måendet i flera dagar och folk runt omkring mig förstår ingenting. Jag kan bli väldigt introvert stundtals och det är väldigt svårt att tackla när jag vet om att jag måste vara det för att sedan slå mig ur dess grepp och bli extrovert igen och social, ännu värre är det när man vill tillfredställa folk i sin omgivning och vara den som ser och hör, alltid och allting. Det är även en ganska stor chock för många när dom märker den sidan av mig, då jag allt som oftast är väldigt glad och uttåtriktad, social och nära till skratt. Men jag vet om att jag måste ha den där introverta sidan av mig och inte trycka undan den för att kunna vara mitt glada och sociala jag sen. 
 
Jag vet egentligen inte vad jag ville komma med det här, men det är ju uppenbart att jag behövde skriva av mig lite om det, för jag sitter just nu med hörlurarna i öronen och musik strömmar ur dom och jag har precis skrivit om just den sidan som jag brukar låta skriva av sig i dessa lägen egentligen. 
 
Men det jag tror att jag vill komma fram till med det här är att vi måste låta oss själva må som vi gör, att lyssna på kroppen och knoppen i alla lägen, för ingen mår bra utav att tränga undan känslor och tankar och det kan oftast istället leda till att man blir oense med de personerna som står en närmast om man inte lyssnar på detta och gör just det som jag gör just nu, låter mina tankar och känslor styra och inte tänka så rationellt som att jag exempelvis hade lovat mig själv att börja plugga för en kvart sen. För jag vet att jag inte hade kunnat fokusera om jag inte gjort just det jag gör nu. Så lär er att lyssna på era känslor och låt era rationella och logiska tankar vika hädan ibland för bara en stund. Man mår så mycket bättre då efteråt.
 
Kram på er, nu ska min logiska och rationella hjärna ta över och plugget ska få min uppmärksamhet. 
 

att vara orolig inför ett läkarbesök

Fotograf: Beatrice Bolmgren
 
Idag är en sådan dag då jag är väldigt glad att jag har Tonny och mamma. Jag mår inte speciellt bra då jag är nervös inför mitt läkarbesök på onsdag. Mamma är den som stöttar mig och pratar igenom det hela väldigt mycket, vilket känns så himla skönt och Bobbo är den som finns där och försöker få mig på bättre humör. Just nu mår jag lite bättre, men igår och idag på morgonen har jag mått riktigt dåligt och bara varit nära till gråt hela tiden. Det är egentligen ingen stor grej mitt läkarbesök, men för mig är det så mycket mer än så. Jag har en historia med oförstående, otrevliga och rent ut sagt elaka läkare och det har gjort att jag vägrar gå till doktorn om jag inte absolut måste. Det är kanske trångsynt och jag vet att man inte ska ta ut någonting i förskott, jag tror säkert doktorn jag ska till är jätteduktig och trevlig, men jag kan ändå inte undgå att vara orolig. För mig är det värsta som kan hända att hon säger att det inte är någonting fel, utan att allting ser bra ut, för då är jag tillbaka på ruta ett igen, som alla andra gånger när jag jagade efter svar på mitt konstanta dåliga mående i två års tid innan jag fick min diagnos. Jag kan inte räkna upp alla läkare, specialister, sjukhus och olika avdelningar jag har varit på, allt från öra-näsa-hals till neurologer, för att få svar på mina smärtor och jag är fortfarande utmattad efter det. Utmattad, trött och mätt på läkare i allmänhet. Men, nu måste jag få svar på mitt mående och jag får se, beroende på hur det går, om jag berättar allt för er här sen. Dessa två dagar när Bobbo är ledig kommer gå till förberedelser inför besöket (skriva en lång lapp om allt jag vill ta upp), få så mycket energi från Bobbo som möjligt och förbereda inför den efterlängtade helgen då min kära familj kommer ner. Så jag får se hur mycket jag har övers till bloggen, men jag hoppas ni förstår. Kram på er så länge ♥
 
 
 
 

fotspår i snön och tankeställare

Bobbos fotspår när han gick till jobbet och mina när jag gick ut 45 min senare. Blev helt pirrig i kroppen när jag såg hans, töntigt men så sant som det är sagt. Skickade den här bilden till honom direkt ♥
 
God morgon på er! Jag har precis tagit en lång och skön dusch med lite nya produkter som jag tänkte visa er sen. Sitter just nu och doftar lotus. Ni som har koll vet säkert vems produkter jag pratar om. 
 
Jag var så himla trött igår och på kvällen höll jag på att somna i soffan typ under middagen. Det sjuka är att Tonny jobbade 17 h i måndags (vanliga jobbet + kommunen på kvällen) och 12h igår och jag var ändå tröttare? Jag började verkligen tänka på fibron då och hur den tröttheten påverkar oss. Tänk egentligen hur mycket man klarade av förut när man inte var sjuk och nu när man har den här tröttheten varje vaken stund. Dock tycker jag ändå att jag klarar av dagarna rätt så bra, med tanke på att jag går upp kvart i sex varje dag, tränar och pluggar. Det är mest på kvällarna som jag kanske inte är ett jätteroligt sällskap ;) Men jag fick verkligen en tankeställare igår när jag satt och somnade på Tonnys axel och jag fick dåligt samvete över att det var jag som höll på att somna och inte han som gått upp kl 5, jobbat 06-18, 19-23 och sen 06-18 + gym igår. 
 
Nu ska jag surpla lite te, njuta av min godingssällskap, dofta på mitt nytvättade hår och plugga. Vi hörs sen ♥
 
 
 
 

de där storlekarna som börjar på fyra är långt borta...

 
Jag fick ett ryck förut och ställde mig och bakade på förmiddagen, här får ni en liten ledtråd och sneak peak på vad! Ni som följt mig sedan förra året vet säkert vad jag hittat på, jag bara fullkomligen älskar dessa kakor. Visar er mer imorgon!
 
Vi kom in för en stund sedan från en liten promenad och när vi kom hem så tömde vi brevlådan och däri låg ett litet paket som jag budat hem från Tradera. I paketet låg en tröja som jag hittade för några dagar sedan och som  Bobbo sa att jag skulle klicka hem så betalar han allting, min prins. Så sagt och gjort, jag budade och vann för tji och ingenting. Jag var lite orolig att tröjan kanske skulle vara för liten. Saken är den att jag har liksom ingen vidare koll på vad jag är för storlek just nu, jag har ju gått ner en del och jag är ju inte och shoppar så ofta så jag har verkligen ingen aning så det var med vild chansning som jag budade hem tröjan. Jag öppnade paketet och tittade på den, jättefint skick verkligen och så mjukt material. Sen så var det dags att prova och ja, den satt ju som en smäck... Chockad är jag, för jag har då aldrig ägt en tröja i storleken trettiosex.
 
På liite mer än ett år (började i slutet av september förra året) så har jag alltså gått ner nästan 4 storlekar. Jag har dock aldrig varit stor på det sättet, det säger folk till mig också, men det har funnits att ta av ändå. Och ja, man kan ju säga så mycket som att jag har nog aldrig varit så smal och ändå hyffsat tränad som jag är nu någonsin och då har jag ändå spelat badminton på hög nivå innan. Jag måste ändå få klappa mig själv på axeln och inse att de där storlekarna som börjar på fyra är långt borta. 
 
Snart: TACOS! ♥
 
 
 

fibron härjar inuti mig

 
Jag känner aldrig för att ge upp, aldrig. Det är någonting jag har lärt mig efter allting, att hur mycket du än vill att det ska ta slut och för att smärtan ska lämna din kropp så går det inte och att ge upp kommer inte ge dig någonting, förutom ett ännu sämre mående. Men det var längesedan jag mådde så här dåligt i fibron. Kroppen värker, varenda muskel skriker, jag är trött så ögonlocken brinner och ja, fibron lever livet inuti min kropp. Men jag är glad ändå. Glad för allt vi har hunnit med dessa dagar, glad för att det har blivit så bra allting, glad för att jag fått sådan fin hjälp av mina svärföräldrar och ja, jag är bara glad. Jag tror nog att glädjen dock bottnar sig i att jag inte stretar mot smärtan, utan tillåter den finnas i mig, det gör det hela mycket lättare. Ha en fin torsdagskväll, imorgon är det äntligen fredag ♥
 
 
 
 

Tillåt smärtan att bo i din kropp

 
Någonting jag har tänkt på väldigt länge men som jag inte riktigt utvecklat varken i huvudet eller här i skrift är tillåtelsens och acceptansens läkande. Jag har ju skrivit i min "bio" här till vänster om acceptansen men enbart kort. 
 
Jag har, sedan dag ett, sedan diagnosens fastställande, aldrig varit rädd för fibron. Aldrig känt att livet har varit över, eller att mitt liv är utsatt, präglat utav det. Jag har aldrig känt att tillståndet har varit livsförödande för mig, jag har aldrig givit upp eller lagt mig ner för att bli slagen av det, tagen av det och låtit mig övervinnas.
 
Varför? Bland annat för jag har den finaste förebilden. Min mormor. 
 
Min mormor klagade aldrig och hon gav aldrig upp. Detta har satt sina spår och jag kommer ihåg den dagen då jag gick hem från tåget på kvällen och tårarna rann nerför mina kinder, den dagen då jag fått min diagnos. Allting släppte, all anspänning, all stress jakten efter diagnosen skapat, allting som hänt mig det året bara rann nerför mina kinder och jag var så lättad. Äntligen hade jag den där diagnosen, äntligen hade jag det på papper att mitt mående inte var påhittat, det var inte för att jag åren innan gått igenom en utmattningsdepression och det var inte ett vanligt trötthetsbeteende, jag hade fibromyalgi och så var det bara. 
 
Jag är så glad över min diagnos, jag är glad för att jag fick den fastställd och att jag fått sådan hjälp av min älskade mamma, stöd och hjälp när jag behövde det. Men jag var också glad för jag hade sett att man kunde vara glad, stark och en kämpe, med ett kroniskt tillstånd. 
 
Jag var inte ensam och jag hade sett det förut och det har verkligen hjälpt mig.
 
Men någonting som också gjort att jag inte låtit mig övervinnas av den är just den lärdom jag kommit att ta till mig, att tillåta sjukdomen ha sin gång och att acceptera att det är så.
 
Varje gång jag strider, varje gång jag sätter mig mot smärtan och fokuserar på den, sätter mig och tänker på att den krossar mina knän eller att min hud brinner så pass att jag inte vet om jag ska sitta, stå eller ligga ner, så blir det bara värre. Varje gång jag fokuserar på det stället som värker, varje gång jag tillåter smärtan äta upp mig innefrån så kommer jag aldrig ifrån och jag tillåter mig själv att ätas upp. 
 
Det är därför jag sällan gör just det. Fokuserar och tillåter den att göra det värre. 
 
Att acceptera smärtan, tillåta att den finns där är en del av min läkning, rent psykiskt. Fysiskt kommer jag aldrig vara hel eller frisk. Det har jag accepterat till den grad jag kan (Man kan ju aldrig acceptera någonting ont, helt fullt ut) och jag tillåter smärtan bo i min kropp, för vad har jag för val? Jag kan inte skaka av mig den, jag kan inte be den snällt att lämna mig och jag kan definitivt inte skrika på den. För tro mig, jag har försökt, men trott eller ej så lyssnar den inte. 
 
Men, vad den lyssnar på är just Din acceptans och Din tillåtelse. Tänk dig själv, hur bra hade det gått om hamsterhjulet snurrade åt ett håll och du sprang åt det andra? Du skulle hamna där längst ner i hjulet, kravlandes upp, bestämd att du ska springa åt det andra hållet men vafasen att hjulet inte tillåter dig, att det fortsätter snurra åt motsatt håll. Hur länge hade du stått ut? Hur länge hade du orkat ligga där och kravla?
 
Det jag försöker säga är att, lägg dig där längst ner i hjulet, låt det sluta snurra, ställ dig upp och börja gå åt samma håll som hjulet vill snurra. Tillåt smärtan finnas i din kropp och acceptera att den kommer att vara där och lär känna dig och din kropp, hur ni fungerar tillsammans på bästa sätt och jag lovar dig att du kommer att må bättre. 
 
Jag har, sedan dag ett, sedan diagnosens fastställande, aldrig varit rädd för fibron. Aldrig känt att livet har varit över, eller att mitt liv är utsatt, präglat utav det. Jag har aldrig känt att tillståndet har varit livsförödande för mig, jag har aldrig givit upp eller lagt mig ner för att bli slagen av det, tagen av det och låtit mig övervinnas.
 
Jag har lärt mig att leva med mitt kroniska tillstånd och vill ni veta en sak? Jag älskar det, för det har lett mig till underbara människor, kärlek och lärdomen om mig själv. Det har lett mig hit, där jag är idag och jag älskar mitt liv och allting som det innebär och det jag själv bär på. Fibromyalgin.
 
 
 
 
 

att vinna över sjukdomen, varje dag.

 
Ibland så blir man bara så trött. Just nu är jag så oerhört trött på fibron. Jag sitter här och ska börja skriva på uppsatsen och jag är så oerhört otaggad. Jag vet att jag kommer skriva klart den idag men jag kan inte komma för mig att känna mig nöjd över det än. Jag kan liksom inte sätta mig, stänga in mig i min koncentration och bara skriva, trots att jag vet att det finns där i huvudet på mig. Tröttsamt? Ja. 
 
Jag vet inte om det det har med fibron att göra men jag vet ju att koncentrationssvårigheter är ett utav symptomen, så det bottnar väl i det med. Förut kunde jag sitta och skriva i timtals utan problem, utan att ta pauser. Nu måste jag ta micropauser nästan var tiondeminut för att hitta kraft och fokus igen. Det är otroligt enervrerande. 
 
Mina andningssvårigheter har kommit tillbaka också, det kanske har med stress att göra, inte vet jag men det är också väldigt tröttsamt. 
 
Just nu är jag bara så otroligt trött på fibron, att den gör saker och ting så mycket mer besvärligt, jobbigt och ansträngande. Men jag vet även att i slutet utav den här dagen så kommer jag klappa mig själv på axeln, sitta i soffan med T och titta på en film och ha vunnit över den här j*vla sjukdomen en gång till. För det gör jag ju, varje dag. 
 
 

Mitt egna tankearkiv

Två bilder från gårdagens förlovningsfirande
 
God onsdagsförmiddag på er! Hur är allt med er? Här är det bra, gick upp kvart i sex för en morgonpromenad. Vilken underbar start på dagen det är alltså. Tonny är dock på jobbet så jag gick själv, men det är så härligt ändå, trots att jag saknar hans sällskap. När jag går själv så har jag alltid musik i öronen och bara går och tänker på allt och ingenting, just nu så är det dock tankar om allt, hur lycklig jag är, livets underbara vändningar, men även mycket tankar om fibron. Oftast så går jag och tänker på fibron, hur den ter sig, vad jag lärt mig och jag kommer på nya saker hela tiden, varför jag mår som jag gör och så. Det underlättar att ha en anledning till allting. Jag är verkligen en sån person, jag vill ha anledningar till allt som sker. Även varför människor är som dom är, det finns alltid orsaker till varför man är som man är och jag älskar att få veta om dessa orsaker. Allt vi är med om formar oss, så tänker iallafall jag. Tankarna går verkligen på högvarv när jag går, men det är så härligt för när varje tanke är klar så stoppar jag undan dom i olika högar i huvudet, vissa som jag ska komma ihåg, vissa som är färdigtänkta, vissa jag vill glömma bort och vissa som jag vill göra någonting med. Låter säkert jätteflummigt men det är mitt egna arkiv som bara jag bestämmer över, en härlig känsla.
 
Nu ska jag snart iväg för att fixa naglarna, ska som sagt bli så skönt! Sen ska jag göra några ärenden i byn, sen hem och äta lunch och plugga. Vi hörs lite senare! ♥
 
 
 
 
 

att bli andfådd för ingenting - kvällstankar

 
Någonting som jag ofta har problem med när det kommer till fibron är andningen. På något sätt är det som att när jag mår som sämst, så är det andningen som tar stryk. Jag har sällan ont i kroppen, men jag är ofta orkeslös och uttömd på energi. Denna tomhet på energi och ork sätter sig på lungorna och jag blir andfådd för ingenting och då menar jag ingenting. Helt plötsligt kan jag få en andningsrubbning och andningen går upp i hundranittio, hjärtat slår snabbare, kallsvettningarna kommer och så sitter man där och känner hur kroppen springer marathonloppet, utan att röra sig en tum. Det är ofta Tonny frågar mig varför jag suckar, eller om jag är täppt i näsan när vi ska sova, för andningen är så tung och ansträngd. Jag suckar inte, jag letar efter luft och visst, jag har bihålleproblem men jag är opererad för det och det är för att jag la mig ner i sängen som jag har ansträngd andning. Jag trodde aldrig att det skulle bli ett sådant handikapp, andningen. Och jag har egentligen inte lagt så mycket energi på att tänka på det, som jag skrivit innan, jag låter det inte ta över hjärnan, smärtan, diagnosen, handikappet. Men nu denna kväll så har måendet bara skiftat och jag har känt mig distanserad. Jag gick in på fibrohemsidan för jag tänkte för en sekund att det kanske inte står med på symptomlistan, men jo, lika svart på vitt som det alltid är när jag tittar och letar efter någonting nytt. Andfåddhet och andningsrubbningar. 
 
Så om vi talar i telefon någongång, eller om vi sitter och har en fika och jag andas som aldrig förr, är det inte för att jag är uppe i varv, det är för att mitt handikapp letar sig ut genom min kropp och just då så är det andningen som får vara huvudrollsinnehavaren.
 
 

När man mår som den där prinsessan man alltid drömt om att vara.

Ett utav det helt galet många äpplen i svärföräldrarnas äppelträd!
 
Sitter här och gråter utav lycka och kärlek. Tonny har fått mig att bli så blödig förstår ni. Ända sedan vi träffades första gången så har jag gråtit åt sådant jag ALDRIG gråtit åt förut. Förut så grät jag inte ens till de mest känslosammaste filmerna eller tv-dokumentärerna, inte ens till sådant som man "borde" gråta till. Mamma frågade mig till och med några gånger när vi tittade på helt hemska dokumentärer varför jag var så kall, en mycket befogad fråga måste jag säga. Jag började faktiskt själv undra vad jag var gjord av, som aldrig tog åt mig eller ens fick en tillstymmelse till tårar i ögonen. Jag har ju mina terorier om det, men tyvärr så skriker mitt huvud utav värk för tillfället så jag orkar inte riktigt skriva ut dom nu. Men, just nu så gråter jag glädjetårar för egentligen ingenting, men ändå så mycket. Mamma skickade en bild till mig på henne och pappa och jag bara brast ut i tårar, lyckan som fanns i bilden och tanken på min och Tonnys kärlek fick det bara att brista. Det låter säkert banalt och oerhört tråkigt för er att höra om det här och jag är säker på att 80 % av er bara tänker: "Som hon hittar på", men så är det verkligen inte. Jag hade aldrig skrivit så här mycket om det, om det inte var på riktigt. Det finns stunder i livet som man vill försköna, göra finare och bättre än vad det är, tro mig, jag har varit där. Men då väljer man istället att inte skriva om det, eller att bara skriva en del utav det. Inte låta det ta upp en hel blogg, som det ibland kan bli här. 
 
Nu blev det hela ett rätt konstigt inlägg, när jag egentligen bara skulle skriva att jag har en förjävlig huvudvärk och att jag tänkte lägga mig på soffan och kolla Vänner istället för att plugga.
 
Men ni förstår, när man är så kär och lycklig att man till och med kan börja gråta glädjetårar för att man ligger i sin livskärleksfamn om kvällarna tittandes på en action-film, det är då man inser att det man har är den där drömmen som man målade upp om kvällarna som liten. När man ville vara den där rosa-kläddaprinsessan i tornet, ropandes ner på sin prins och släppandes ut sitt milslånga hårsvall och få den där kyssen då fyrverkerierna avfyras i bakgrunden. Ni vet, så där som min vardag ser ut. Jag behöver inte ens den rosaklänningen och det milslånga hårsvallet. Bara min prins och den där kyssen som får hela världen att stanna upp varje gång ♥

Med i senaste FibromyalgiNytt

 
Jag har glömt att berätta att jag fick äran att för andra gången skriva artikeln för "ung med fibromyalgi" i det senaste numret av "FibromyalgiNytt". Eftersom det bara är för medlemmar av förbundet så går tidningen inte att få tag på på något annat sätt. Men här ovan är den iallafall så nu har även ni någonting att läsa medan jag dyker ner i kurslitteraturen, bra va? ;) Vad tycker ni? Gillar ni den? 
 
 
 
 
 

att gå tillbaka och gråta tårar av både kärlek och saknad.

mys hos pappa
 
Lärde mig "strö-socker-tekniken" tidigt av mormor <3
 
Modet såg lite annorlunda ut på 90-talet...
 
En glad ettåring
 
En ledsen ettåring som vill blåsa ljuset?
 
Somna bakom ratten - Detta bådar inte gott inför det kommande körkortet...
 
En utav det väldigt få gångerna som jag var glad vid vinterpåklädning
alla samlade <3
 
Tittade precis igenom min låda med bilder jag har från när jag var liten och oj så många tårar som började rinna nerför kinderna, utav kärlek och saknad. Att sakna min mormor och farfar är någonting som smärtar mig oerhört. Framförallt nu när det har påbörjats ett nytt kapitel i mitt liv. Jag vet att mormor hade skrattat sig knäpp åt Tonnys alla tokigheter och farfar hade älskat hans val av yrke och ordningssamhet, hans ståtliga person och kärleken till hans "kicka".  Jag är dock väldigt glad över att jag var så pass "mogen" redan när jag var liten, att jag lyssnade på allt klokt som de båda hade att säga till mig, att jag var så pass "närvarande" att jag sög åt mig all kärlek jag fick av de båda. Jag kommer fortfarande ihåg hur mormor instruerade mig hur man strödde sockret över kanelbulledegen när jag bara var några år och jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes att bli uppburen i farfars knä och bli kittlad i sidorna av honom, att lära sig vid tidig ålder att man kunde hysa både stor kärlek och respekt för någon. Jag har gråtit så otaliga tårar av saknad och smärtan jag känner inom mig när jag tänker på att dom inte kommer få uppleva sådant som man ville att dom skulle få gör att smärtan gör ännu ondare, men lindringen är att jag vet att dom finns här ändå hos mig, inte minst på min rygg i form av min änglatatuering. Jag bär dom alltid med mig och minnena jag har med dom är ovärderliga. Och sådana här bilder är så otroligt underbara att titta på, att få försvinna en stund och känna deras närvaro igen ♥
 
 
 
 
 
 

Måndagsmorgontankar

morgonkaffet
 
Sitter här nu och sippar på morgonkaffet. Var tvungen att prova lite olika inställningar på kameran nu på morgonen. Efter helgens fotograferande så har jag fått sådan mersmak (och efter all inspiration man ser här och var) och jag vill bara bli bättre på mitt fotande. Att redigera är ju superkul, men man måste kunna få riktigt bra bilder också. Iallafall, nu är T på jobbet och jag ska plugga och planera lite olika saker, svara på mail och så vidare. Jag älskar att hösten är här (trots att det pratas om Brittsommar på vädret) och jag känner bara hur livet spirar. I somras hade jag så svårt att förstå att jag verkligen bodde här nere och tänkte att när hösten kommer så kommer jag förstå det ännu mer, en ny årstid och vardagen drar igång på riktigt. Och visst har jag förstått det och jag fullkomligen älskar att bo här nere. Det passar mig som handen i handsken och jag vill bara se mer och mer utav Skåne och bara börja framtiden och fortsätta livet med mitt livs kärlek. Det enda jag tänker så mycket på och som slår mig väldigt hårt ibland är ju saknaden av familjen och alla fina vänner uppe i Stockholm. Ibland får jag nästan skuldkänslor för att jag bara skriker ut min lycka som jag fått genom att flytta ner till min kärlek, men det är ju så det är och det gör ju inte att jag saknar alla kärlekar uppe i Täby mindre, snarare mer, för jag vill ju att alla ska få uppleva den lyckan jag känner. Allting passar mig så perfekt här och jag önskar verkligen alla den lyckan. Oj så sentimentalt och känslosamt det blev nu, men så kan det bli. Om några veckor så tar vi tåget upp till Stockholm och jag längtar så mycket, då ska jag bara njuta till fullo och insupa så mycket lycka och kärlek av min familj så jag står mig till nästa gång vi ses ♥
 
 
 
 

Lite tankar om plugg i kombo med fibro

 
Nu har jag läst igenom mitt material och har börjat skriva på uppsatsen. Jag är rätt seg i huvudet nu och tänker nog ta ut lunchen lite tidigare för att sedan fortsätta när jag är lite mätt i magen och hjärnan fått lite att pigga upp sig med. Någonting som kan störa mig när det kommer till plugg i kombination till fibron är detta med förlust av ord. Det märker jag sådan tydlig skillnad på nu när jag skriver arbeten gentemot förut när jag gick i gymnasiet och inte hade fibron i samma utsträckning som nu (den utvecklar sig ju med tiden). Det stör mig rätt mycket måste jag säga. Det gör ju att arbetena tar lite längre tid och man får inte samma flyt i skrivandet. Tur då att jag sitter hemma framför datorn och kan slå huvudet i bordet för att skaka fram orden och inte på en tenta i en aula, det hade nog varit rätt... uppseendeväckande... 
 
Nej, nu är det dags att värma på mat! 
 
 
 
 

plugg+fibro = panikångest.

jag och min Bobbis skickar söta grejer till varandra under dagarna.. ♥
 
Som jag behövde T idag på eftermiddagen. Fick ångest och panikkänsla när jag tittade hur mycket plugg jag har. Pluggar ju heltid fast två kurser. Jag vet att det finns dom som läser program på heltid + andra kurser vid sidan av och de är stressade, jag vet det. Men när man ska plugga och har fibron i huvudet (bokstavligen) så får man totala blackouter, en trötthet där alla ord börjar snurra efter bara en tjugo minuter och en obefintlig ork överlag. Men, jag har haft ett litet breakdown där jag kände att, "nej nu hoppar jag av ena", men sen mötte jag upp T efter jobbet och jag fick tänka på lite annat + få distans till det hela och inte fortsätta vara i "panikbubblan". Nu har jag räknat ut hur många sidor jag måste läsa per dag i varje kurs + skrivit upp allting i almanackan (Yey! Den damp ner i brevlådan idag!) och det känns lite lättare. Nu ska jag lämna plugget här vid datorn och gå och laga middag, sen är det myskväll deluxe som gäller. 
 
 
 
 

när allting bara sköljer över en.

 
Igår hade jag en riktigt downdag. Eller ja, jag är mer så att jag mår dåligt stundtals om dagarna, aldrig att jag är nere och ledsen en hel dag. Men som igår, då var jag lite halvnere på förmiddagen, hade ont i kroppen och var stressad inombords för plugget, framtiden, pengar osv med fibron i livet och sen på eftermiddagen kom svärfar och hjälpte oss att hämta massa paket (datorn blandannat) och även sätta upp en tavellist. Då skringrades mina tankar och vi hade det skoj. Sen på kvällen kom det igen, när vi skulle sova. Det här med framtiden är någonting som verkligen kan få mig att bli stressad, vad jag ska komma att jobba med, hur jag ska orka.. När jag mår så där dåligt så behöver jag oftast alltid vara ensam en stund, gråta tills jag knappt kan producera mer tårar och bara sjunka riktigt riktigt lågt, för det är som att alla mina beskymmer, alla mina tankar och all smärta jag gått omkring och lagrat då ett tag (för jag misstänker att det är därför jag får sånadär "attacker") bara rinner ur mig genom tårarna. På ett sätt skulle man kunna säga att jag är som en struts för det mesta, jag stoppar huvudet i sanden, lever för dagen och tänker inte på vad som komma skall, men ibland så måste ju även den där strutsen ta upp huvudet och se sig omkring ovanför sandytan och det är då som käftsmällen kommer. Förut var gråt någonting som kapslade in mig i en sorgevärld, nu för tiden verkar det vara min läkestund från allt som jag går omkring och bär på. 
 
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0