emmasfibromyalgi.blogg.se

Fotograf ~ Beatrice Bolmgren

 

Det är mycket tankar och känslor inför morgondagen. Jag är nervös, men på ett negativt sätt. Jag är rädd för att jag ska ha kvar masken på mig, le, säga att allt är bra och sedan få bedömningen att jag inte är i behov av hjälp. Allt för att jag är så van, så van vid att le för att inte ge omgivningen någonting att oroa sig för, eller som jag tror att jag är, till belastning om jag inte säger att jag mår bra.

 

Jag hoppas att jag kommer ha orken till att ta av mig masken imorgon, jag måste det. Jag måste ta av mig den, vara naken inför dom, berätta hela min historia och inte vara rädd för vad deras dom kan vara. Att få domen "depression" skulle rent av göra mig deprimenad. Jag vill inte vara i det facket igen, inte för tredje gången. Men, om så är fallet så vet jag varför. Jag vet att det är den här jävla smärtan som har försatt mig i det där jädra facket igen. Det är smärtan som gör att jag mår så här. Och vet ni vad? Jag är så inåt-helvete trött på det. Jag är så inåt helvete trött på att jämt ha ont, jämt vara orkeslös, jämt vara hjärntrött, jämt behöva kämpa för att göra saker. Varenda rörelse, varenda tanke, vad jag än vill göra och vad jag än måste göra så är det en kamp och jag tvingas till att kämpa, igen och återigen och för en endaste gång så skulle jag bara vilja kunna göra en sak utan att behöva kämpa, utan att behöva känna hur energin sinar för varje dag, känna hur jag bokstavligen går på reservtanken nu och bara undrar när den tar slut och vad som kommer hända då. Jag vill inte ta slut. Jag vill vara en frisk, kry och genuint glad och energifylld mamma till Lucas och fru till Tonny och medmänniska till alla andra i min omgivning.

 

Jag vill leva. Jag vill leva utan smärta. Jag vill leva utan att behöva kämpa för att göra det.