Idag fick jag nog. Jag är så trött på att gå och tänka på att jag vill komma igång med någon slags träning igen, trött på att inte komma igång igen med kosten, som jag skötte väldigt bra i höstas och mådde så bra(!) och bara trött på att vara trött. Jag har ju en stor erfarenhet av träning i allmänhet efter min tidigare badmintontid när jag var tonåring och tränade flera dagar i veckan och tävlingar nästan varje helg, men det var även där mina skadebekymmer började, men det är en helt annan historia, och innan graviditeten så gick jag nästan en mil varje morgon och mådde riktigt bra i min fibro, vi var i ett då. Inget kämpande mot smärtan eller inga aggressioner på mitt tillstånd (bortsett från vissa dippar, men som bara varade i en kort stund). Jag vill tillbaka dit! Jag kan säga att det är ett himla pusslande med kost och träning när man har små barn, och sen med fibro ovanpå det, ja det känns nästan som en omöjlighet men jag måste verkligen må bättre nu. Jag är så fruktansvärt trött på att må så här, för efter varje misslyckande (som egentligen inte är misslyckanden?) när jag börjat om med kosten och sedan när det skitit sig så mår jag sämre, men som sagt, det är ju egentligen inte ett misslyckande, alla stunder med skött kost är bra stunder och bättre än inga. Men min hjärna spelar mig ett spratt och jag behöver tänka positivt nu för att må bättre.

 

Så, nu har jag precis avslutat ett första träningspass och jag är nöjd. Jag har klappat mig själv på axeln och till och med kramat om mig själv och tackat. Det känns väldigt muppigt men det är så viktigt! Tacka dig själv för allt det du orkar med och det du åstadkommer. Du kan tacka dig själv för vad du vill, för att du orkade sätta igång kaffet i morse, eller för att du kommit upp ur sängen eller för att du sprungit en mil. Var tacksam mot dig själv, din kropp och ditt sinne.

 

Innan jag gjorde passet så hade jag mjölksyra i hela kroppen, hade ont och var stel i nacken och axlarna och hade mycket värk, en sämre dag helt enkelt. Nu efteråt så är mjölksyran borta och nacken och axlarna känns mjukare. Jag har ont i ländryggen men det är en konstant värk jag går med just nu (måste boka tid till kiropraktor). Alltså får träningen tummarna upp, jag känner mig lättare, både i kropp och sinne. Nu är första dellmålet nått och imorgon är det nästa delmål. Nu ska jag gå och förbereda mat, magen kurrar.

 

 

 

 

/Underbara blommor som piggar upp/

 

Hej på er. Vad roligt att några nya har hittat hit, ska göra mitt bästa för att svara på era kommentarer, just nu är inte energinivån så hög tyvärr men vill iallafall säga att jag blir jätteglad för det ni skriver.

 

En ny vecka och med det nya utmaningar. Min utmaning är som alltid att inte ha så höga krav på mig själv när det kommer till det jag vill göra, utan försöka ta allting i en lugn takt. Hellre att det jag vill få gjort blir gjort men att det får ta den tid det tar utan att tömma mig på energi, än att det antingen blir halvfärdigt eller inte gjort alls. Försöker ha detta i huvudet hela tiden, men ibland så försvinner jag i väg i gamla vanors banor igen.

 

Vi har haft en jättemysig helg med mycket utelek som vanligt och igår var vi även till svärföräldrarna på mat och bus. Lucas älskar att vara med farmor och farfar, han lyser upp som en sol varje gång han vet att dom ska komma hit eller att vi ska till dom.

 

Lite halvsnurrig inlägg blev det nu märkte jag men lite så är jag just nu också så då får det bli så. Nu ska jag dricka upp kaffet och vila lite. Kram till er alla ♥

 

 

 

Hej vänner. Hoppas ni har en fin lördag. Nu sitter jag i schäslongen och har en kaffekopp bredvid mig, medan Lucas sover i vagnen. Vi har haft en uppfriskande förmiddag med utelek och lite bus inne, sedan gjorde Tonny och Lucas hamburgare och pommes frites, mums.

 

Jag är väldigt trött idag dock, mycket värk i kroppen, så tröttsamt. Tror att det kan vara natten som är boven i dramat, vaknade nämligen av att Lucas låg och puttade ut mig ur sängen, så till slut hade jag bara några cm att ligga på. Så det satte liksom ribban för den här dagen, stel och trött. Men, jag försöker hålla humöret och det hjälper verkligen när Lucas är på så bra humör. Han älskar verkligen att vara ute och springer runt och kastar jord och håller på. Vi tittade på en ur och skur-förskola till honom, men den ligger en rätt bra bit härifrån så vi får fundera vidare på det, men vi är säkra på att han skulle älska det.

 

Nu ska jag sitta och drömma mig bort till inredning till sovrummet. Det är det rummet som jag inte är nöjd med här hemma. Jag har fått vissa bitar på plats men en stor bit saknas, en hemnesbyrå från Ikea.

 

Ha en fortsatt fin lördag och helg, kram ♥

 

 

 

Äntligen är det igång. I torsdags var det första besöket på smärtrehab och jag gick därifrån med nyvunnen energi. Det känns verkligen som en spark i rätt riktning och jag är redo för en nystart. Jag vill verkligen börja må bättre och bli ett med fibron igen. Innan jag blev gravid så mådde jag riktigt bra, jag var i ett med fibron och accepterade den och jag lyckades hålla mig på en jämn nivå där jag trivdes, både fysiskt och psykiskt. Under och efter graviditeten så tappade jag bort det och jag har inte hittat dit än och ja, jag har förändrats en del efter det här året och nu känner jag att jag behöver hjälp och energin från andra för att komma på fötter igen. På torsdag är nästa omgång och det ser jag fram emot. Nu ska jag dricka upp mig kaffe och sedan försöka ge mig ut på en promenad. Kram på er ♥

 

P.S Så kul att några nya har hittat hit, ni är varmt välkomna! D.S

Oj, så längesedan det var jag skrev här. Jag återkommer i omgångar hela tiden, men det är en del av min sjukdomsbild, antar jag. Ibland har jag orken och ibland inte. Det senaste året, 2015, har varit ett år som enklast kan beskrivas som en enda berg och dalbana. Att bli mamma för första gången, med fibromyalgi och sömnbrist har inte varit enkelt att tackla kan jag säga. Det har varit allt annat än en dans på rosor och det har funnits stunder då jag bara har velat försvinna, lägga mig under täcket och aldrig ta mig därifrån. Fy vilka perioder vi haft. Men, de senaste månaderna, sedan Lucas lärde sig gå, så har det blivit bättre. Han har blivit mer självständig och han verkligen älskar att han är det, det märks. Han springer runt som en tok och upptäcker allt som går att upptäcka och det är så häftigt att se. Visst får man vara på sin vakt hela tiden och det blir mycket springande fram och tillbaka i huset men jag tar det, för de stunder då vi sitter och läser böcker, eller bygger torn av klossor eller försvinner in i någon annan lek så tar jag igen den energin som går åt till att jaga honom och det är så himla underbart att bara få sitta och lära honom allt han vill lära sig. Min lilla gosse.

 

På sjukdomsplanet så har det hänt väldigt mycket. Jag har haft utmattningssyndrom sen i april och det har inte varit lätt att hantera. Och nu är den ytterligare saker som kommit upp, men som jag inte vill gå in på än, och jag får se om jag ens gör det senare, men det är lite saker som håller på att hända och ja, det är väl med skräckblandad förtjusning.

 

Nu har Lucas börjar förskolan och det går upp och ner såklart, men han verkar ändå tycka det är roligt och han har inte alls samma energi hemma på eftermiddagarna som han hade innan och det känns bra, för då vet jag att han springer runt där borta och får utlopp för all den energi han har. Och jag får mer möjlighet till att ta hand om mig själv och försöka vila, men det är inte lätt. Men jag gör så gott jag kan.

 

 

Hann inte med att blogga igår. Men gårdagen såg ungefär likadan ut som dagen innan, vi var ute och bara njöt av det fantastiska vädret. Dock tog solen ordentligt på mig i måndags så igår var det jag som smörjde in mig med 50+! Blev så irriterad på mig själv att jag glömde det i måndags, så dumdristigt! Men det gör jag inte om nu. 

Däremot fick jag ett litet bakslag igår, mådde rätt dåligt på eftermiddagen och jag vet ärligt talat inte varför. Kanske en reaktion av vädret? Och att jag tvättat en maskin per dag i två dagar.. Tragiskt att det är så, men det är bara att acceptera. 

Våra nätter är väldigt jobbiga nu med, det är en fas nu där Lucas upptäcker avstånd och känner sig lätt övergiven om man inte är nära honom jämt eller har honom hos sig, så det är tärande. Dagarna går rätt så bra men nätterna är tuffa, och samtidigt så är det tänder på gång. Vi får se om någon behagar att spricka igenom snart. Imorgon ska vi på 6-månaderskollen på BVC, ska bli spännande att se hur stor han är nu, jag tycker det känns som han är närmre 8500 g nu... Vi hörs sen kompisar och om ni tycker mina inlägg är röriga och osammanhängande så avspeglar det min hjärna just nu ;) Kram