emmasfibromyalgi.blogg.se

♥

 

Jag har så mycket tankar. Jag har så mycket funderingar. Jag kan knappt bena ut dem själv. Jag vet bara att det är en enda stor knut i mitt huvud som bara väntar på att få redas ut. När det ska ske vet jag inte. Det som upptar mycket utav min tänkandes tid är mormor. Min älskade mormor som är så otroligt långt bort att hon blir nära. Hon är så otroligt långt bort så hon alltid finns hos mig. Den senaste tiden så har det känts som att hon följt mig som en skugga. Jag har inte saknat henne på samma sätt som jag gjort i 6 års tid. Jag har inte haft den där andlösa saknaden just för att hon är hos mig. Hon är hos mig hela tiden, just så känns det. Det känns som att hon svävar ovanför mig med sitt vakande öga och hela tiden styr mig i rätt riktning. När jag tänker på henne nu så känns det som att hon är i mitt huvud. Att det är hon som tänker. Fullkomligt obegripligt för er förmodligen men helt fascinerande och skrämmande för mig. Är du här hos mig mormor? Varför känns det som att det är ett sådant litet avstånd mellan oss? I 6 års tid så har jag väntat på att du ska komma tillbaka och nu när du gjort det så blir jag rädd och fundersam. Där du var förut är du inte nu.

 

Ibland tänker jag att jag är jävligt stark. Jag klarar av att leva med en kronisk smärta utan smärtstillande. Är det du som skänker mig styrkan? Styrkan som du fått utav 6 år i himlen utan din smärta, mormor?

 

Att vara "jävligt stark" är något jag är stolt över, men samtidigt är jag så fruktansvärt dumdristig. Varför svälja smärtan och gå med den? Men samtidigt, varför äta piller och förstöra så mycket annat inom mig? Varför gå ännu tröttare och difus än vad jag redan blir utav sjukdomen? Hellre utan då än med.

 

Tänk att leva med mig. Tänk hur det är att leva med en som är kronisk sjuk, en som bär på ständig smärta. Jag undrar hur det är. Påfrestande. Ja.

 

Jag tänker på hur mitt liv var innan sjukdomen kom. Jag var en liten tonåring, frisk och olycklig. Nu är jag 20 år och lycklig, men sjuk. Det känns så fel på något sätt. Borde det inte vara tvärtom? Eller ska det vara som det är?

 

Jag skulle vilja veta hur det är att ha mig som vän. Hur det är att ibland få sms där det står att "jag orkar inte träffas idag, har för mycket smärtor", eller "fibrohelvetet förstör, därför jag inte hört av mig". Jag undrar hur det känns. Sårande. Ja.

 

Sårande. Ja, nej?

 

"Det är alltid för tidigt att ge upp"

 

Ja mormor det är det. Jag vet det. Och det gör jag inte, jag måste bara få gråta ut mina tankar. Dock kan jag inte säga att jag känner mig så mycket klokare nu. Men kommer jag någonsin bli klok på detta liv?