emmasfibromyalgi.blogg.se

 

Idag är det precis ett halvår tills vi gifter oss, vilket känns så oerhört fantastiskt men det är ändå väldigt svårt att förstå, men så underbart. En mycket härlig känsla. Här ovan är bilden jag skickade till Tonny när jag hade bokat flyg ner till Ängelholm, första gången vi skulle träffas. Några dagar innan hade han ringt mig när jag var ute på en powerwalk och jag kommer ihåg hur hela jag pirrade när vi pratade. Jag tror vi pratade i minst en halvtimme och vi hade kunnat prata hur länge till som helst, men Tommy hade kommit för att hjälpa honom med lite grejer. Jag kommer ihåg hur allting kändes så lätt, som att vi pratat innan, vi skrattade så mycket under de där 30 minutrarna att jag hade ont i käkarna efteråt. Han sa att jag var välkommen ner när som helst men att han den 25 maj hade bjudit över några kompisar för att kolla på Champions League-finalen. Jag tänkte då att han förmodligen inte ville ha mig där, jag menar, det var ju första gången vi skulle träffas? Och så skulle jag träffa hans kompisar dagen efter? Så jag sa det: "Men ska jag verkligen vara där då?", "Ja, det är väl inga problem?" fick jag till svar. Jag kontrade med att om vi inte tyckte om varandra så kunde jag ju gömma mig i garderoben resten av tiden, då sa han att han hade en fin golvmopp jag kunde sällskapa med i tvättskrubben. När vi hade lagt på så nästan svävade jag hem resten av vägen, jag ringde mamma fort som attan men hon svarade inte och jag kommer ihåg hur jag bara skakade av allt adrenalin jag fått av att prata med honom, jag bara behövde prata med någon och bara skrika ut all glädje! Så ringde mamma upp och jag kunde knappt prata för jag var så glad. Och jag sa: "Mamma vet du?! Han sa till och med 'Puss hej' när han skulle lägga på!!". Haha, så glad jag var över det. Sen direkt efteråt när jag och mamma pratat klart hade jag fått ett sms: "Så fin röst du hade". Åh, jag bara smälter nu när jag tänker på det. En annan rolig grej var att allting kändes ju alldeles för bra för att vara sant när vi pratade i början, han är ju den vackraste jag sett och han var rolig, snäll, trevlig, omtänksam, ja ni vet han hade ju ALLT. Så någonting måste ju vara knasigt? Både jag och Tonny är inte jätteglada för att prata i telefon och där satt jag, påhejjad av mamma och min vän Cissa att jag ju måste prata i telefon med honom innan jag åker ner, vilket känns självklart egentligen, men för två stycken som har svårt för detta så är det inte självklart vill jag lova. Han skrev till mig att han pratar inte ens i telefon med sin mamma, utan bara smsar med folk (vilket jag nu märkt är helt sant, telefon talas bara i nödfall ;)). Men jag sa till honom att jag gärna pratar i telefon innan jag bokar, så jag får höra hans röst... Saken var nämligen den att eftersom allting kändes för bra så hade mamma och Cissa sina spekulationer om att han kanske hade pipig röst! Haha, skrattar bara jag tänker på det. Och så kan det ju inte vara? Jag kan säga att jag var livrädd innan han ringde just för detta, för det matchar ju inte med hans stora muskler och utseende, eller hur? ;) (Nu i efterhand tänker jag bara på hur galen den tanken var). Men så går jag ut på min powerwalk en dag och skriver att han gärna får ringa mig nu då jag ändå är ute och går, och hej och hå så ringer han! Oj så nervös jag blev. Jag svarar: "Hej det är Emma!" och han säger: "Haj, di i Tonnie" och ja, där och då bara smalt jag, han hade ju även den finaste rösten. Vi började skratta direkt och jag kommer ihåg att jag tänkte: "Hur dum kunde jag vara som bad honom ringa mig när jag är ute och powerwalkar och blir andfådd?!" Men det gick ju så bra så och som sagt, jag behövde inte längre betänktetid utan vi bestämde en dag jag kunde komma ner och jag bokade flyget, vilket blev till den 24 maj.

 

Om exakt ett halvår så gifter vi oss, och då är det prick ett år sedan vi satte oss i bilen och åkte till den plats som numer är mitt hem ♥