le från insidan och ut.

 
 
 
 
 

bigarråer till skrivarstugan.

 
Till skrivarstugan blev det lite bigarråer och en stor kopp te, tände även lite ljus för att få lite extra stämning medans regnet smattrar utanför här i Skåneland. Det finns så mycket tankar i mitt huvud som måste få ramla ut i bokstäver och sedan få formas till ord, jag känner bara att fingrarna tryter och orden blir bara till en sörja som stannar inuti mig och skapar ett litet kaos. Jag måste hitta ett sätt att få ur mig det, jag måste lyckas få väck den där spärren inom mig som hindrar mig från att skapa det jag älskar, ord, meningar, och meningsfullhet bakom dessa ord.
 
 
 
 

tankar om smällar, acceptans och tankekraften.

 
Har precis fått i mig frukost och sitter nu och sippar på en kopp kaffe. Gick upp vid halv sju imorse, Tonny är på jobbet och jag märkte förra veckan att jag blev så himla seg när jag låg kvar länge i sängen och drog mig, så idag ställde jag klockan, gick upp, klädde på mig och gick ut. Måste dock säga att det var riktigt svårt att komma ut idag. Jag tror jag har haft feber i natt, fibrofeber som jag kallar det för, har nämligen varit otroligt varm men frusit på samma gång, så jag var rätt trött och seg när jag skulle upp, vaknade nämligen flera gånger under natten, men jag drog mig upp och efter en stund lyckades jag gå utanför dörren. Det är alltid skönt att ha varit ute på morgonen, men vissa dagar så undrar man varför man gör det och inte ligger kvar i sängen istället, men efteråt så känner man sig ju mycket starkare, både fysiskt och psykiskt. Så det är bara att klappa sig själv på axeln och vara nöjd. Men jag känner nu att det är en rätt värkig dag för mig och jag är väldigt trött, men å andra sidan är det inte konstigt. Jag har hållt ett väldigt högt tempo de senaste månaderna, gjort väldigt mycket, rest mycket och levt livet ♥ Jag har haft i bakhuvudet under hela tiden att jag kommer få en smäll sedan när allt har lagt sig, så jag har fortsatt, inte slagit ner på tempot, för jag ville inte få smällen då, men inte nu heller. Men någon gång måste jag få den och det är väl dags att börja ta den nu, det är bara det där med acceptansen som jag har svårt för. Att acceptera att det är så här. Men jag är så glad att jag ändå mår så pass bra som jag gör, för det där med tankekraften kommer jag aldrig lägga bakom mig, det kommer jag aldrig ge upp, för det är tankekraften som sedan skapat den vilja och styrka jag ändå har, som har tagit mig dit jag är idag. Och det är tack vare tankekraften som jag ändå håller mig uppe, ändå mår så pass bra som jag gör, för om jag lurar hjärnan, säger att jag mår bra, men ändå vilar, så mår jag bra och är glad, under tiden jag sätter mig ner och låter min fibrovärkigakropp andas ut.
 
 
 
 
 

när kärleken tar dig till oanade höjder och ställen.


Som jag har väntat på att kunna berätta det här. Jag kan äntligen förklara alla mina resor, mina bilder med gröna omgivningar och ett leende som jag aldrig burit förut. Jag har gått och blivit upp över öronen kär, förälskad och lycklig och som ni ser är det i den finaste killen på jorden. Min Tonny. Jag har rest fram och tillbaka till Skåne och Klippan nu i några veckor och även stannat i 5-6 dagar i sträck varje gång, förutom denna helg. Det är en svår del att förklara för andra hur vi känner, hur vår kärlek är till varandra men det jag kan säga är att vi är varandras livs kärlek, det var kärlek vid första ögonkastet på Ängelholms flygplats den 24e maj och redan efter första timmen så kändes det som att vi känt varandra i år och dagar. När jag åkte ner den 24e så hade vi inte bokat någon returbiljett då vi inte visste hur det skulle kännas, vi kanske inte alls skulle trivas med varandra. Jag stannade till tisdagen och vi åkte motvilligt till flygplatsen, båda ledsna över att dagarna gått så fort, men även lyckliga för vi kände hur kärleken spirade mellan oss. Vi blev tillsammans den 28e maj, båda högst övertygade om att vi redan fallit för varandra. Jag åkte hem till Stockholm, men redan dagen efter bokade jag tåg för att åka ner samma fredag och den gången stannade jag till Nationaldagen, alltså i hela sex dagar. Jag träffade en del av hans släkt, då vi firade hans mamma som fyllt år och Tonny berättade för mig igår att hans mamma sagt att det såg ut som att vi känt varandra i flera år när hon såg oss, då hade vi spenderat sammanlagt 6 dagar tillsammans.
 
Vi har hunnit med så mycket, åkt runt i Skåne och upptäckt både det ena och det andra. Vi har tagit så fina foton, ätit en massa glass, skrattat så jag har fått ont i magen, vi har upptäckt att vi är varandras avbilder och att vi passar helt perfekt för varandra. Vi är som de där sagoparen man alltid har velat vara, det där paret man aldrig trott man ska bli med någon, för det känns alldeles för bra för att vara sant. Varje beröring, varje gång han tar min hand i sin så pirrar det i hela min kropp, varje gång jag tittar in i hans blåsilvriga ögon så drunknar jag, varje gång jag får honom att skratta så hela hans ansikte bara spritter upp i ett enda stort leende så pirrar det i magen och varje gång jag hör han säga "god natt" och "god morgon" så fylls jag av lycka. Jag har aldrig känt denna kärleken förut, och ja, ni som undrar, jag ska bli skåning. Nästa torsdag den 27e bär flytten av, och det finns de som tycker det är helt fantastiskt och det finns de som tycker det går för fort. Till de som tycker det är fantastiskt kan jag bara säga: Ja, det är obeskrivligt fantastiskt och tack för att ni är glada för vår skull! Och till de som tvivlar och som tycker det går för fort kan jag bara säga: Jag önskar ni får uppleva samma kärlek en dag, för det är vi alla värda ♥
 
 

ett år sedan mösspåtagningen.

 
Tänk att det är ett helt år sedan dessa bilder togs! Idag är det nämligen ett år sedan vi hade mösspåtagning och det var en helt underbar dag. Vi hade superfint väder, solen sken och humöret var självklart på topp! Alla 3or åkte från skolan till stan för att sedan kliva på en båt där vi åt gemensam lunch och satte på oss mössorna för första gången (ja vissa hade ju såklart provat de innan, men ändå) och den känslan var helt obeskrivlig! Efter lunchen så tog vi klassgruppbild och efter det bröt vi upp och alla åkte åt sina olika håll, dock höll sig de flesta kvar i stan och satte sig på olika uteservingar, vilket vi gjorde. Efter en skål och "fy fan vad vi är bra"-känsla gick vi till donken för en hamburgare och sedan åkte vi hem. Eftersom denna dag även innebär valborg så åkte jag hem till mamma och pappa där vi firade min mösspåtagning med champagne och jordgubbar för att sedan gå ner till Gustavsudde för att se på en brasa. Det var en riktigt underbar dag och när jag tänker tillbaka på det så fylls jag av kärlek och glädje. Det är dock väldigt svårt att ta in att det är ett år sedan... Tiden går alldeles för fort.
 
 

hur mycket jag älskar dig.

 
Finns inte tillräckligt med ord för att beskriva min kärlek till dig mamma. Allt vi gått igenom tillsammans har gjort oss så otroligt starka och jag skulle inte klara en dag utan dig vid min sida. Ett simpelt tack räcker inte och jag förstår inte i min vildaste fantasi hur du orkat och hur du orkar, men jag är så oändligt tacksam för att du gjort och gör det, för annars hade jag nog inte funnits här idag. Jag älskar dig, så mycket så mycket. Min älskade mamma ♥
 
 
 

Ensam är inte alltid stark Emma.

/Lånad av min fina Fanny/
 
Jag såg denna bild på Fannys blogg och detta är någonting jag verkligen måste ta till mig och jobba på. Jag ber sällan om hjälp utan tänker att jag ska fixa allt själv och att jag klarar allt själv. När jag var liten så sa jag alltid: "Kan själv!" och ja, det har väl blivit som ett inpräntat motto i skann på mig, men jag måste börja tvätta bort det från huvudet, jag måste börja be om hjälp och vara stolt över det. Ensam är inte alltid stark, så är det, men jag har bara fruktansvärt svårt att få in det i huvudet. Jag ska börja jobba på det, men det kommer vara otroligt svårt och tanken som flyger upp i huvudet när jag skriver det här är: "Äsch, ensam är visst stark, det är bara att köra på!", så ja, utmaningen är ju mastodontstor för mig men jag är inte den som ger upp. Det är bara att köra. Heja på mig är ni snälla!
 
 
 
 
 

Vetskapen att skölden ligger där och väntar.

 
Egentligen är det inte så konstigt att jag mår som jag gör just nu. Men trots att jag vet anledningarna så gör det mig ändå så fruktansvärt frustrerad. Jag hatar att må dåligt, jag hatar att känna mig svag, ömklig, ynklig. Det är verkligen det värsta jag vet och jag tycker jag redan fyllt kvoten i livet för att må dåligt. Jag slängs fram och tillbaka i tankarna när det kommer till fibron och mitt mående. Och självklart baserar sig detta flängande på dagsmåendet, fast ändå inte. De dagar då jag mår bra, då jag inte har en påträngande smärta i kroppen, så är jag så glad och lycklig, jag är då tacksam för vad fibron gett och ger mig. De dagar jag känner en pockande smärta i kroppen som gör sig redo för att bryta ut så håller jag mig fast vid den där positiva känslan jag har kring sjukdomen, trots allt. Men dagar som denna, då ensamheten, svagheten och orkeslösheten bara lyser likt strålkastare med sin närvaro, då orkar jag inte hålla upp den postiva skölden som jag normaltsett orkar hålla upp mot det negativa, den där skölden som jag nästan varje dag gömmer mig bakom och håller ett väldigt hårt tag vid, den där skölden som faktiskt håller mig vid liv och som jag sakta men säkert lär mig att leva med. Nej, en dag som denna så orkar jag inte hålla i skölden, en dag som denna så orkar inte armen hålla den framför mig utan jag tappar den och ser den falla mot marken. Där får den ligga tills den påträngande smärtan sakta men säkert lämnar min kropp, tills jag orkar böja mig ner mot handtaget, tills jag orkar ta kraft att bära upp den och försätta den i positionen som mitt livsgarde. Men trots detta mående som jag bär på denna dag, så kan jag ändå se ner på den där skölden och känna lättnad, för jag vet att en dag, snart, så kommer jag just orka böja mig ner och ta upp skölden, för jag vet att snart så mår jag som jag brukar. Jag ska bra genomlida smärtan ett tag först, och vet ni. Jag klarar det. ♥
 
 
 

"Stå på dig Emma, stå på dig"

 
Ja, bara för att jag skulle gå upp klockan 6 idag så sov jag ju som en liten prinsessa när klockan ringde och inte började byggarbetarna borra och bila idag klockan 7, nej då. Och nej, jag är int' bitter. Jag är bara i stort behov av sömn. Är redigt seg, opeppad och allmänt bläig. Första veckan på evigheter som jag bara känner "piss off", vilket inte är likt mig, men man måste ju ha sådana veckor också, så man uppskattar de peppande veckorna ännu mer sen (Åh herregud, blir till och med trött på mina klyschiga ord själv).
 
Ja ja, så här ser jag ut idag. Har för första gången på väldigt länge helt utsläppt hår, brukar alltid sätta upp en liten del av håret då jag tycker det ser ut som en hjälm på mig annars, men idag fick det blir så här. Lika slappt som kroppen känner sig, ha ha. Idag är även en sådan dag då jag måste fightas med mig själv för att inte åka iväg och göra någonting efter jobbet. Det är alltid så de dagar då jag mår lite sämre än vanligt, då försöker jag fly från smärtan och orkeslösheten genom att göra någonting som jag egentligen inte borde. Ett rätt självdestruktivt beteende egentligen, som jag måste jobba på. I slutändan så stjälper det ju mig bara, men det är ändå ett rätt förståeligt beteende, enligt mig. Vem vill sitta och bara känna hur smärtan dunkar i kroppen, när man kan sysselsätta sig och inte låtsas om den istället? Ja, rätta mig om jag har fel. Men nej, när jag kommer hem från jobbet ska jag byta om till myskläder, göra lunch och sätta mig på balkongen. Alltså, jag får ångest bara jag tänker på det och jag driver inte, det är ingen lätt match för mig det här. "Stå på dig Emma, stå på dig".
 
 

Vad jag skulle ta med mig till en öde ö.

 
 
Jag trotsade de +1,7 graderna som stod på termometern och tog på mig min tjockaste tröja, favvohalsduken of all times, mina handledsvärmare och filten och satte mig på balkongen med penna och papper i högsta hugg. Jag är så glad över att jag hittat tillbaka till skrivandet (Tack till en speciell person, du vet vem du är) för jag mår verkligen aldrig så bra som när jag låter orden flyta ur huvudet, genom pennan och ner på pappret. Även om mina texter allt som oftast handlar om jobbiga saker så är det så befriande, så upplyftande att skriva för jag fylls av ett speciellt rus. Jag tror att om någon skulle sitta och titta på mig när jag skriver skulle de se hur fokuserad, förtrollad och förlorad jag blir i dess värld. Jag satt där en stund och skrev, lyssnade på musiken som drar fram det lilla extra inom mig, kände hur näsan blev kallare och kallare, hur handen och tummen gjorde ondare och ondare. Jag kände hur det kändes att skriva och hur det känns att skriva med ett handikapp som egentligen kan göra att jag slutar upp. Jag får ont av att skriva för hand men jag låter det inte hindra mig. För det finns ingenting vackrare än det skrivna ordet, det datorskrivna kommer aldrig vinna över det. Om någon ber mig prata så pratar jag hellre genom text. Jag ger dig hellre svar genom att du får läsa dig till det, för det är mitt bästa sätt att kommunicera. För jag får inte med allting när jag pratar, när du ber mig berätta, för då blir jag förlorad i en värld där mitt handikapp tar mig i dess gap och låter ord gå förgångna. Dit jag inte hittar dem och jag famlar efter de. Det behöver jag inte i det skrivna ordet. Där blir allting kristallklart och jag behöver inte oroa mig för att missa någonting. Jag behöver inte oroa mig för att någonting ska bli förgånget.
 
Vissa får frågan vad de skulle ta med sig till en öde ö. Jag tror ni redan vet mitt svar på den frågan.
 
 
 
 
 

tankegångar.

 
Mina tankar hopar sig, den ena på den andra. Flera stycken samtidigt som bråkar om utrymmet i mitt huvud. Vilken ska jag tänka på, vilken ska jag tvinga bort ifrån samvetet? Vilka ska jag lyssna på vilka ska jag stänga ute? Så mycket tankar och just nu har jag bara ett svar. Att sluta tänka.
 
Blev ändrade planer kring kvällen. Ska på middag hos min Tessigos, dit ska även Fridie med sin pojk och Tessis boy, känner på mig att det kommer bli en riktigt bra kväll, precis vad jag behöver ♥
 
Få skingra tankarna lite.
 
 
 

"jag har förlorat alldeles för många"

 

Jag har förlorat alldeles för många i mitt liv. Jag har förlorat alldeles för många som jag håller kärt. Jag har förlorat och jag har inte kommit över det. Jag har förlorat och kommer förmodligen aldrig komma över det.

 

Genom att jag förlorat har jag lärt mig känslan av att bli lämnad. Genom att jag förlorat har jag lärt mig hur jag ska hantera känslorna. Genom att jag förlorat har jag lärt mig hur det är att stänga ute det som gör ont. Men det är jag inte stolt över och det är ingenting jag rekommenderar.

 

Känslor är till för att kännas, även om det må göra jävligt ont så ska de kännas. Men jag lever inte som jag lär.

 

Jag har otroligt svårt för att släppa fram känslor, jag har otroligt svårt att låta andra komma innanför mitt skal. Jag må verka öppen, men skenet bedrar. Genom att jag förlorat så har jag lärt mig hur jag ska stänga den där dörren och sätta den i lås och bom. Det är väldigt lätt för mig att stänga den där dörren, vända på klacken och gå ifrån den. Lika lätt som jag har för det, lika svårt är det för mig att sedan öppna den för någon. Det är någonting jag försöker lära mig, men genom att jag förlorat så är jag väldigt rädd för det. Jag har blivit så sårad och såren är inte läkta än så jag vågar inte riskera att få ännu fler sår att försöka läka.

 

Det är få som jag låtit komma genom detta skal. Sammanlagt går de att räkna på ena handen och vi kan till och med kapa några fingrar från den.

 

Att jag känner mig ensam är helt självförvållat. Att jag samtidigt har underbara människor omkring mig som bryr sig är alldeles fantastiskt. Att jag känner mig ensam är någonting som jag själv väljer, just för att jag inte vågar öppna upp mig. Jag har så många som jag vet att jag kan öppna upp mig inför, men jag gör det inte. Jag går och bär på det mesta helt själv och det är tungt, men jag har inte lärt mig att öppna den där dörren ordentligt än. Jag har öppnat den för vissa, så den där ljusstrimman orkar ta sig igenom springan, men inte mer. Jag jobbar på det otroligt mycket, för det värsta jag vet är att vara just, ensam.

 

Jag har förlorat alldeles för många i mitt liv. Jag har förlorat alldeles för många som jag håller kärt. Jag har förlorat, och jag har inte kommit över det. Jag har förlorat och kommer förmodligen aldrig komma över det. Men jag ska göra mitt bästa för att inte känna mig ensam i denna förlust.

 

 

 

 

 

 
 

tre år sedan inskrivningen.

 
Jag vaknar väldigt tidigt om morgnarna nu för tiden, jag vaknar pigg men är oftast otroligt trött på dagarna, men det är ju så det är, med fibron. Musiken är min räddning nu, jag lyssnar så fort jag får tillfälle, försvinner in i den världen och tar texten i låtarna till mig, vissa djupt in i hjärtat, vissa bara till hjärnan. Låtarna som tar sig till hjärtat etsar sig fast, låtarna som tar sig till hjärnan är de jag sedan går och nynnar på. Jag skriver även väldigt mycket nu, det mesta för hand. Jag älskar att skriva för hand, jag älskar att känna pennan bara svepa över pappret och skapa det vackraste som finns, det skrivna ordet. Ofta får jag ont när jag skriver, min handled och mina fingrar tryter och stretar emot, men jag ger mig inte, för det ska bli ord. Det skrivna ordet som finns i min hjärna ska ut på pappret, det ska få bli skrivet. Att ge upp är ingenting jag gör vanligtvis. Så varför då?
 
Det är min årsdag för när jag blev inlagd idag. Det är tre hela år sedan och det är så ofattbart. Det har gått tre år sedan jag var nere i hålet. Nere i det avgrundslösa hålet där jag föll allt djupare och djupare ner i för var dag. Men den första april tvåtusentio så hittade jag en liten avsats, en liten utbuktning i hålet där jag äntligen fick vila mig på. Jag hade blivit mottagen på avdelningen, jag hade fått tid för att andas och komma underfund med mig själv. Det är alltså den första april och jag har inte dragit ett första aprilskämt sedan den dagen. För det var inget skämt, och det är det fortfarande inte. Visst kan jag känna ironin i det, absolut, men det var på det fullaste allvar. Idag är jag så tacksam över det, idag är jag så tacksam gentemot mig själv som gjorde att jag hamnade där, på avdelningen. Annars hade jag inte varit där jag är idag, vart det nu är, jag hade aldrig varit den Emma jag är nu, om jag inte tagit steget själv och tagit tag i det. Så även om jag är så fruktansvärt förvirrad nu, så även om jag har tusentals tankar i huvudet nu om allt och ingenting, så även om jag inte kan föra resonabla tankar om jag inte har musik i öronen, så även om jag skriver, skriver och skriver och handen värker och värker, så även om jag försöker sätta ord på mina känlsor, så vet jag att allting löser sig till slut. För det gör ju det. Jag är ett levande exempel på det, så det är bara att hänga i och lyssna på än lite mer musik och känna smärtan i handen än lite mer. För svaren kommer, förr eller senare.
 
Idag fick jag äntligen sova, jag sov längre än jag brukar göra och det var så välbehövligt. Jag är fortfarande väldigt trött och matt, ont i kroppen och det värker men jag är bättre till mods än jag var igår. Och det är skönt att jag kan vara det en sådan här dag. Tre hela år sedan jag blev inskriven idag, det känns som en enda lång evighet sen, samtidigt som det känns så nära. För tre år sedan var jag på väg till försoningen, försoningen med mig själv.
 
 
 
 
 
 

att sakna.

 
Vaknade upp och trodde det var första april idag, skrev ett långt inlägg om det och insåg sen vid frukost att det är 31 mars? Så kan det gå. Tog iallafall bort inlägget och ändrade så det poppar upp imorgon istället. Har ni kommit ihåg att ställa fram klockan en timme?
 
Är rätt tom förtillfället och har ingen aning om vad jag ska skriva. Bilderna är från igår, det var så härligt väder och på kvällen vad jag rätt flummig och trött av all frisk luft. Tänkte nog dra på mig lite gåkläder och ta med mig Rocky på en promenad nu, har fixat i mitt rum nu på morgonen. Känns fortfarande som jag är i ett mellanläge, på väg någonstans men ändå fast. Provisoriskt men ändå inte. Ja, jag vet inte mycket just nu. Saknar vissa personer så jag nästan går sönder, av olika anledningar, vissa som förstod mig till hundra procent, vissa som jag bara kan få en go kärleksladdad kram av när jag minst anar det, vissa som jag inte ens behövde yppa ett ord för att bli förstådd. Vissa som jag aldrig träffat i verkligheten men som jag ändå hade en tillhörighet med. Jag har förlorat mycket den senaste tiden och jag känner mig rätt ensam, men ändå inte. Ja, jag vet inte vad jag vill få ut av det här egentligen. Jag får nog ta och stänga ner datorn nu, klä på mig någonting och bara gå ut så jag inte skriver något alldeles knasigt här. Vi hörs sen ♥
 
 

den sjunde juli tvåtusenelva

 
 
Jag saknar solen, jag saknar min bruna hy, jag saknar mitt långa hår, jag saknar pysslandet, jag saknar stansandet, jag saknar känslan. Att gå tillbaka i tiden är intressant, givande och ger upphov till en massa tankar.
 
 
 
 

de där ögonen.

 
Idag när vi åt lunch så satt jag och tittade på farmor, det var någonting annorlunda med hennes utseende men jag kunde inte sätta fingret på vad det var, tills jag tittade henne djupt i ögonen. Hon har länge haft en rätt så grå ton i ögonen, så länge som år, men idag så var den tonen borta och hennes fantastiska blå/gröna färg var tillbaka. Det var så länge sedan jag såg denna lyster i hennes ögon så jag blev helt exhalterad och sa det till henne direkt och hon blev så glad. När jag sedan tittade lite mer så insåg jag att jag även ärvt hennes ögonfärg. Både mamma och pappa har blåa ögon men jag har en liten grön ring runt pupillen vilket de inte har. Jag och farmor är otroligt lika i mycket och jag känner igen mig så mycket i hennes beteende och tankegångar. Jag blev så lycklig när jag såg henne idag och hennes ögon, kan inte få nog av bilden på henne och lyckan i ögonen. Jag är så stolt som är hennes barnbarn och om jag är hälften så pigg och vacker som hon är vid 82 års ålder så kan jag skatta mig lycklig. Vad tycker ni? Är vi lika? ♥
 
 
 
 
 
 

"flickrummet" är under konstruktion.

 
Jag vet inte om det är någon som märkt eller känt av att saker och ting kanske inte riktigt är som det brukar här på bloggen. Sedan en vecka tillbaks så har jag bott hos mina föräldrar då jag och Erik gått skilda vägar. Jag vill inte skriva något mer om det men jag vill ändå berätta och skriva ut det här, så jag kan fortsätta skriva och hålla bloggen som den brukar och inte hymla med saker och ting för jag känner mer motivation än någonsin att skriva nu och att blogga. Jag ska flytta in hos mamma och pappa, så nu är det tillbaka till "flickrummet" som gäller, men det känns ändå bra för jag har ju världens finaste föräldrar ♥
 
 

förvandlingen blir helande.

 
Så här ser min lördagsmorgon ut. Te och musik. På något konstigt sätt så tänker jag aldrig så klart som jag gör när jag har musik i öronen. Det är som att musiken och tankarna blandas tillsammans och förvandlas till mer ord, mer tankar, mer utav allt. Musik är mitt sätt att helas. Och det behöver jag mer än någonsin nu.
 
 
 
 
 

nödvändigheter och innebörden av "tillfälligt håravfall"

 
Det blev lite småshopping i fredags med mamma. Sånadär saker som man inte tycker är jättekul att handla men som är nödvändiga. Det börjar skådas en autobahn på huvudet mitt så hårfärg åkte ner i korgen, 3pack sköna boxertrosor och ett nytt underklädesset. Jag måste bara slänga ur mig den här frågan till er fibrosar där ute. Tappar ni mycket hår? Jag skrev ju om det för någon månad sedan att jag vaknade upp en morgon med tussar i sängen och otaliga slingor hår i handen när jag duschar. Detta har bara blivit värre och jag känner nu en stor skillnad i tjocklek på håret, sitter och drar i håret typ konstant pga detta och i fredags när jag stod i omklädningsrummet på H&M så såg jag en stor skillnad på tofsen. Fick även frågan om jag klippt mig på jobbet häromdagen.. Ska till frissan på tisdag och ska då se om Mia märker någon skillnad. Jag vet ju att det är ett symptom i fibron att man har "tillfälligt håravfall", men vad är tillfälligt och hur mycket är håravfall undrar då jag? Jag drar slingor från mitt hår varje gång jag tvättar det och golvbrunnen är halvfull när jag duschat klart. Kanske för mycket information för er men ja, jag mår faktiskt dåligt utav det hela, så jag tänkte kolla med er om det är någon som känner igen sig?
 
 
 

"men vad gör det om hundra år?" - utseendet

bild från igår
 
Jag verkar ha en förkärlek till acne. Ja som ni ser på bilden ovan. Det är sedan fibron blommade ut som jag haft konstant acne, kul? Nja. Men, vad ska man göra? Förut kunde jag hänga upp mig på det otroligt, att om jag var "tvungen" att gå utan smink någon dag så var hela dagen förstörd, jag tittade ner i marken och skämdes. Nu är det inga problem. Igår skulle jag ju till sjukgymnasten och få akupunktur (jag får en nål i pannan då) och då kändes det onödigt att ha mer smink än mascara och ögonbrynen ifyllda, så så fick det bli. Visst kände jag mig inte fräsch men det berodde även på att det kändes som att mina ögon hängde nere i knävecken och att jag kände mig blek och glåmig men vad gör det om hundra år? Och en viktigare tanke, vad gör det med min personlighet? Ingenting. Det är ingenting som förändras bara för att jag inte gömmer lite acne. Nu för tiden så accepterar jag det hela, för det finns ändå ingenting jag kan göra, jag kan inte trolla bort acnen, jag kan inte trolla bort känslan av att mina ögon hänger, jag kan inte trolla bort blekheten, jag kan inte trolla och då är det ingen idé att lägga negativ energi på det. Så det så.
 
Nu blev det ett "djupt" och utseendefixerat inlägg så här på morgonkvisten men jag hoppas det kanske hjälpte någon som har en dålig dag där ute och som känner sig som jag gjorde igår och som jag gör idag, det är fredag och det betyder snart vila och snart helg och det hjälper mig just nu.
 
Jag är i ett avkalkningsmode, kalknar nämligen av bryggaren här på jobbet nu så det ska jag fortsätta med nu. Tjing!
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0