B/W och pysseldag
hej vårt älskade hjärta, mamma och pappa längtar efter dig ♥
Hej på er mina vänner. Idag är det ju Internationella Fibromyalgidagen och jag har gjort ett inlägg på min facebook. Jag har tyvärr inte jättemycket energi till övers idag. Igår hade jag en jättemysig dag hos Siv och Tommy. Jag och Tommy var ute i verkstaden hela förmiddagen och fixade klart med allt pyssel till bröllopet, så himla skoj att få arbeta med händerna igen, men visst känns det idag. Har varit på ett riktigt dåligt humör idag, varit nere och sur på samma gång och min kropp har bara skrikigt, men nu har jag äntligen lyckats komma in och tagit en lång dusch och nu känner jag mig lite mer som en människa. Vi tog även lite bilder innan jag gick in i duschen. Jag fick en bild i huvudet som jag ville ha och så satte jag bara kameran i händerna på Bobbo och så blev bland annat denna knäppt. Jag har börjat få en längre och lite tydligare hormonrand nu, och det glädjer mig väldigt mycket. Det är faktiskt hormonranden som gjort att jag verkligen fått in i huvudet att jag är gravid, lite knasigt men så är det. Nu ska vi sätta oss i soffan med min laptop och göra spotifylistor till bröllopet. Hoppas ni har en jättebra måndag så hörs vi snart igen, kramar på er. Och till mina älskade fibrosar där ute, ett stort grattis på vår dag ♥
vecka 17
jag och magen i vecka 17 (16+0)
Så här står det på gravid.se för vecka 17:
"Ökad svettning är vanligt hos mamman, vilket beror på ökad blodmängd. Många kvinnor blir även täppta i näsan. Behovet av att kissa ofta bör ha gått över vid det här laget.
Ditt barn är 11-12cm långt från huvud till stjärt och väger ca 150g. Huvudet är visserligen stort ännu, men det börjar se mer proportionerligt ut. Ögonen är fortfarande slutna, men de har blivit större och ögonfransar och ögonbryn har blivit längre. Underhudsfett börjar lagras, det hjälper till att hålla värmen samt ger energi. På huvudet växer mer och mer hår. Alla fingrar och tår har nu fått pyttesmå naglar. Det lilla hjärtat pumpar runt ungefär 24liter blod per dygn. Barnet blir medvetet om ljud utifrån och kan reagera på dem. Bröstkorgen hävs och sjunker när det tränar sin andning. Barnet befinner sig nu i den övre delen av livmodern och väger mer än moderkakan. Utifrån sett är barnet mitt emellan blygdbenet och naveln."
Ditt barn är 11-12cm långt från huvud till stjärt och väger ca 150g. Huvudet är visserligen stort ännu, men det börjar se mer proportionerligt ut. Ögonen är fortfarande slutna, men de har blivit större och ögonfransar och ögonbryn har blivit längre. Underhudsfett börjar lagras, det hjälper till att hålla värmen samt ger energi. På huvudet växer mer och mer hår. Alla fingrar och tår har nu fått pyttesmå naglar. Det lilla hjärtat pumpar runt ungefär 24liter blod per dygn. Barnet blir medvetet om ljud utifrån och kan reagera på dem. Bröstkorgen hävs och sjunker när det tränar sin andning. Barnet befinner sig nu i den övre delen av livmodern och väger mer än moderkakan. Utifrån sett är barnet mitt emellan blygdbenet och naveln."
"Ökad svettning", jo man tackar jag. Men den ökade blodmängden kan jag skriva upp på, alltså det är helt sjukt hur varm jag blivit. Känns också bra att Bodil sa att det kommer bli rekordvarmt i slutet av maj här nere, haha oj oj oj. Men hellre det än som vädret är nu på bröllopsdagen. Men, åter till lillbusen. Jag känner att han (vi vet inte om det är en tjej eller kille, än, men vi säger han för det känns inte bra att säga "den" eller "hen", sen får ni tycka vad ni vill :)) krypit upp lite, för jag är mer hård mellan naveln och blygdbenet, som det står att det ska vara också. Och det syns ju på bilderna också, att det putar ut lite extra där. Jag ska även börja prata mer med bebisen nu och jag ska säga det till Bobbo med att han får ha lite snack med lillbusen ;) Man känner att veckorna bara springer förbi nu. Lite skillnad mot i början när varje vecka kändes som en enda lång evighet. Sen får jag be om ursäkt för att jag inte ser så glad ut på bilderna, men jag kände mig inte jättesnygg med mitt rödprickiga ansikte och slitna hår och jag ville få bilderna tagna för annars skulle vi bara glömma bort det och dagarna skulle bara gå. Men nästa vecka får det vara lite ändring på det. På Instagram har jag en lite finare bild där jag ser betydligt mer glad ut, så som jag känner mig när jag tittar och känner på magen, jag heter emmasfibromyalgi där. Den här halsbrännan som varade hela dagen igår kanske har med håret... Jag har nämligen hört att om man har mycket halsbränna som gravid så har bebisen mycket hår. Det lär vi ju märka och jag kan säga som så, att jag skulle bli mycket chockad om lillbusen inte har en redig kaluffs, då både mamman och pappan har två ordentliga kaluffser själva. Som jag längtar efter att få hålla om dig och pussa på dig, vår älskade buse. Om två veckor får vi iallafall se dig, som vi längtar ♥
slut som artist och två veckor till UL
så mumsiga
Idag är jag helt slut. Slut som artist. Jag känner verkligen hur jag har gröt i huvudet och kroppen bara protesterar. Å andra sidan så förväntade jag mig detta i och med det tempo vi hållt de två senaste dagarna men framförallt den veckan som varit nu när Tonny varit ledig. Vi har verkligen proppat varje dag med saker för att hinna med och vi har varit riktigt duktiga, så egentligen ska jag bara klappa oss på axeln men det är ju rätt lätt att glömma bort när man mår som en påse skit. Men jag ska försöka rycka upp mig och se till det positiva.
Vi har precis varit hos cateringfirman och pratat igenom det allra sista och det känns så bra! Bodil är grym och vi känner oss så trygga med henne och tror ni att jag blev något hungrig när hon började gå igenom menyn? Inte alls... Inte alls. *Skulle kunna trycka i mig hela kylskåpet just nu*. Nej men det känns super verkligen och jag tror verkligen inte att vi hade kunnat hitta någon bättre.
Jag hade egentligen tänkt att jag skulle råplugga idag efter lunchen men med tanke på att vi ska laga både lunch till oss och sedan matlådor för tre dagar så känner jag att: Nope. Efter lunchen blir det en lång dusch och sedan sätter jag mig vid vardagsrumsbordet och pysslar med bordsplaceringen och fixar med Spotifylistorna till bröllopet och sätter igång gårdagens program av Sveriges yngsta Mästerkock på min "nya" snabba laptop. Sen blir det nog en tupplur på soffan. Det är ju Bobbos sista lediga dag idag och sen jobbar han hela helgen så jag vill passa på att njuta så mycket som möjligt nu och ta allt gos jag bara kan. Det behövs ganska stora doser sådant dessa tider. Men vet ni? Idag är det prick två veckor till vi får se vår älskade lillbuse för första gången. Jag är mer nervös inför ultraljudet än bröllopet, medans Tonny är helt tvärtom. Det känns dock väldigt skönt för han är lugn som en filbunke inför ultraljudet och det behöver jag verkligen, medans jag lugnar honom inför vår stora dag. Som vi längtar ♥
köttat i två dagar och middagsissue
Bobbo hjälpte mig omprogrammera datorn igår och min middag idag
Pust, stånk och stön! Som vi har köttat med bröllopspyssel nu i två dagar och vi är inte riktigt klara än, men vi har kommit en bra bit på vägen. Önskar jag kunde visa upp er allt fint vi gjort, men det får vänta till våra underbara bilder som Bea kommer ta på bröllopet. Vill ju inte avslöja någonting innan! I övrigt så fick jag faktiskt i mig en vettig middag idag, kycklingsallad med avocado. Jag har haft jättesvårt för att äta middag sen jag blev gravid då jag får en olidlig halsbränna (har dock haft det i princip hela dagen idag, men ändå) och det förstör ju matlusten rätt ordentligt. Så jag har i princip fått i mig ett bra mål om dagen, resten av varit i form av yoghurt och mackor, typ. Men jag ringde vår barnmorska igår och pratade om det och hon var inte ett dugg orolig för att jag hade dåliga matvanor eller någonting, hon sa snarare: "Jag är glad så länge du inte sitter och dricker cola, äter chips och godis varje kväll istället för yoghurten", så det lugnade ner mig rätt mycket. Jag försöker ju verkligen få in mer mat om dagarna, men på kvällarna är det riktigt svårt. Jag är knappt hungrig heller och då ställer man sig ju inte och lagar någonting (om man inte har ett jättecraving för potatismos och sätter sig och äter det klockan åtta en fredag)? Men men, iallafall. Jag ska försöka bättra mig och den här salladen kanske hjälpte mig in på rätt spår? Vi kan ju hoppas. I övrigt så har jag träningsvärk i benen efter dessa morgonpromenader som vi gått ut på tillsammans nu (Tonny har ju gått utan mig innan när jag inte kunde) och det är jätteskönt, jag känner mig redan piggare och starkare. Nu ska vi bara pyssla ihop de sista dagarna inför bröllopet, vilka inte känns överflödiga kan jag ju meddela. Imorgon ska vi till cateringfirman för att fixa med det sista, vilket känns väldigt skönt att få det gjort äntligen. Sen är det råplugg för mig så jag får någon dag ledig antingen i helgen eller i början på nästa vecka så jag och svärfar kan fixa med det sista pysslet. Nehepp, nu ska jag försöka hitta någonting att göra som får bort min rastlöshet och det hormonella påslaget jag precis fick... Suck ♥
en vän för livet och snålvatten
jag fick mina coco pops på sängen imorse, med min "nya coola sked" som Tonny kallar den.
Den här första frukosten gick inte av för hackor vill jag lova. Igår när vi var och handlade så stod de där Coco popsen och kallade på mig i princip, sedan att dom bara kostade en tjuga gjorde det hela mycket roligare. Skeden fick man med också, men den fascinerade Tonny mer än vad den fascinerade mig och nu måste jag äta med den varje gång jag äter Coco pops hälsar han.
Vi hade en helt fantastisk dag med Anni i söndags. Vissa människor träffar en rakt i hjärtat och stannar där för alltid och det gjorde Anni. Vi satt och fikade och pratade och det kändes som vi träffats flera gånger innan. Nej gud så varm jag var i hela kroppen och hjärtat efteråt och jag önskar att vi bodde lite närmre. Samma som jag önskar med mina två andra favvotjejer Cissa och Fanny. Så himla skoj vi alla skulle ha ♥
Igår hade jag plugg för fulla muggar på förmiddagen och jag hade en ganska så tuff dag rent hormonellt. Det verkar vara något med den här veckan (vi byter i och för sig vecka imorgon, igen!) då jag varit mer känslig och "hormonig". Igår började jag störtgråta för absolut ingenting, satt här framför datorn och bara grät. Man kan ju kanske få en liten förvarning? Nej då, vi gör all in på en gång, tydligen. Det underlättade ju inte att jag hade en deadline för en uppsats klockan tolv heller. Men på något sätt så lyckades jag hinna till den med. Efter det var det lunch och en promenad in till byn för fix med Tonny, sen var det soffan resten av dagen och kvällen.
Jag känner nu när jag kommit igång med mina morgonpromenad igen att det var länge sedan mina muskler fick arbeta. Det brinner som attan i höfterna och höftböjarmusklerna när vi är ute, men jag försöker bita i och jag vet att det kommer gå över ju mer jag går och ju mer jag tränar upp dom igen. En stor del av den smärta jag haft i kroppen nu sedan jag blev gravid har nog handlat om att mina muskler har försvunnit och minskat i styrka och jag får en liten kick av att veta det och då vill jag bara träna upp dom igen i försiktig takt.
Idag ska vi till Siv och Tommy för gomiddag (jag fick veta igår att det ska bli köttfärspiroger, ni kan ju tänka er att snålvattnet rann till ordentligt och en preggo som jag jublar ju av denna info) och sedan är det bröllopspyssel för fulla muggar vill jag lova. Men jag ser fram emot det för jag älskar att pyssla ♥
Tips på tre olika serier och första bulan
hemlock grove
Jag har inte kommit igång med plugget än. Gravidhormonerna har gjort att jag varit på ett jättefint humör så här på eftermiddagen, så jag la mig och vilade en stund men var ett lika stort åskmoln när jag vaknade. Men nu är det bättre för jag såg äntligen för första gången en liten bula på magen när jag låg ner i soffan, ni anar inte lyckan över det. Jag har ofta en rätt så stor bula när jag vaknar, men det är för att urinblåsan trycker på. Men nu, äntligen mitt på dagen också! Åh, så då sken jag upp igen och nu är jag lugn och fin som en filbunke. Nu tänkte jag börja plugga och under tiden så vill jag tipsa er om tre olika serier som jag och Bobbo sett nu i några månader. Vi började med Grimm som vi följde som slavar och den senaste säsongen har inte kommit till Netflix än och det var såå spännande slut på sista avsnittet, sedan såg vi på Hemlock Grove med grymma Bill Skarsgård, ni måste se den! Gick och tänkte på sista avsnittet i flera dagar efteråt. Nu är vi totalt knäppa i Misfits. När vi såg första avsnittet så tittade vi på varandra och tänkte: "Vafan är det här? Och hur är det möjligt att den fått 8,5(!) på IMDB och att det finns fyra säsonger?!", men efter cirka tre avsnitt så började vi förstå varför och nu är vi fast. Så sjukt bra skådisar, älskar dom allihopa. Nehepp, nu är det back to the books.
Hur man ska prata med en gravid
Tonny taggade mig på den här på Facebook. Känns bra att han nu vet hur han ska prata med mig, hade dock varit ännu bättre för några veckor sedan ;) Trevlig fredagskväll! Nu ska jag gå och avnjuta glass och Let's Dance, precis som jag lovat mig själv eftersom jag är KLAR MED UPPSATSEN! ♥
Planering till max - 23 dagar till bröllopet
från instagram imorse
Jag har ju mått väldigt dåligt i början av graviditeten och allt med skola, bröllop och hushållsysslor har ju knappt funnits på kartan. Jag har gjort det jag behövt och det har varit tillräckligt. Men nu, äntligen, har jag återfått energin! Jag är så lycklig för detta så ni anar inte. Det var faktiskt igår som jag kände hur det hela vände och den vändpunkten kunde inte kommit mer lägligt. Så imorse satte jag mig och planerade varenda dag som är kvar till bröllopet, allt som har med skola och bröllop att göra och jag känner mig lugnare nu. Nu gäller det bara att jag håller mig på denna väg och att jag lever upp till mina egna tankar och min egna planering och jag känner inom mig att jag måste göra det för min egen skull. Jag börjar känna igen mig själv igen och det är så skönt! Nu ska jag sätta mig och skriva klart krönikan till FibromyalgiNytt som jag fått äran att skriva för igen, tredje gången nu. Den har jag koll på och trots vemod i magen för att jag hellre tar det lugnt, så ska det göras. Tror detta kan vara startskottet för motivationen. Nu kör vi helt enkelt! ♥
tvillingmage?! Eller bara biffig bebis?
hej magen! Från häromdagen när vi solade på balkongen. Här i 14+5
Ber om ursäkt för alla magbilder, men jag kan liksom inte riktigt hålla mig nu när magen äntligen börjat synas (och det med besked?!) och nu när ni alla vet om det. Igår fick jag en smärrechock när Siv berättade att Tonnys gudmor, som vi träffade under påsken, hade sagt till Siv att min mage såg precis ut som deras äldsta dotters gjorde den här tiden när hon väntade tvillingar?! Hehe.. host. Kan ju dock säga att Tonny retat mig hela tiden med att det säkert är två stycken där inne och när mamma och pappa var här nere så åt jag som en häst och ja, då kom ju självklart dom kommentarerna också. Men hey! Det kan ju bara vara så att vår lillbuse är lika biffig som sin pappa och att jag har en framåtliggande livmoder? Allting kommer avslöjas på ultraljudet som är om några veckor... *sitter med andan i halsen*
Nu ska jag iallafall hoppa in i duschen (eller ja, gå upp i badkaret i lugn och ro med tanke på yrseln) och sedan ska jag äta något innan jag ska gå och fixa naglarna, mycket välbehövligt! See yah later alligator! ♥
vecka 15 (14+3)
Vecka 15 (14+3)
Så här står det om vecka 15 (14+0 - 14+6) på gravid.se:
"Ditt förstorade hjärta har nu en 20 % högre kapacitet, allt för att klara syretillförseln till dig och barnet. Runt vecka 15 kan man utföra fostervattensprov för att upptäcka eventuella kromosomrubbningar, som Downs syndrom.
Ditt barn är 104-114mm långt mellan huvud och stjärt och väger omkring 50g. Barnets revben, blodkärl och näthinnor syns tydligt genom den lövtunna huden. Huden börjar täckas av lanugohår, mycket fina hårstrån som hjälper barnet att reglera kroppstemperaturen. Kroppsbehåringen följer mönstret på huden och bildar former som ser ut som fingeravtryck över hela kroppen.
Hörseln fortsätter att utvecklas och i mellanörat börjar ett antal mycket små ben att hårdna. Eftersom hjärnans hörselcentrum inte har bildats än, är barnet inte medvetet om alla ljud. Fostervattnet som finns runt barnet leder dock ljud, så med tiden kommer barnet att börja uppfatta din röst och dina hjärtslag. Både huvudhår och ögonbryn blir grövre hos barnet. Har barnet anlag för mörkt hår börjar pigmentcellerna i hårsäckarna producera svart pigment. Fostrets längd mäts vanligen inklusive ben från vecka 15 av din barnmorska."
Ditt barn är 104-114mm långt mellan huvud och stjärt och väger omkring 50g. Barnets revben, blodkärl och näthinnor syns tydligt genom den lövtunna huden. Huden börjar täckas av lanugohår, mycket fina hårstrån som hjälper barnet att reglera kroppstemperaturen. Kroppsbehåringen följer mönstret på huden och bildar former som ser ut som fingeravtryck över hela kroppen.
Hörseln fortsätter att utvecklas och i mellanörat börjar ett antal mycket små ben att hårdna. Eftersom hjärnans hörselcentrum inte har bildats än, är barnet inte medvetet om alla ljud. Fostervattnet som finns runt barnet leder dock ljud, så med tiden kommer barnet att börja uppfatta din röst och dina hjärtslag. Både huvudhår och ögonbryn blir grövre hos barnet. Har barnet anlag för mörkt hår börjar pigmentcellerna i hårsäckarna producera svart pigment. Fostrets längd mäts vanligen inklusive ben från vecka 15 av din barnmorska."
Det är alltid lika intressant att läsa om den nuvarande veckan. Dock kan jag ju avslöja att jag redan läst alla veckor fram till bröllopet, men man kommer ju inte ihåg allt. Det gör ju dock mer så att man bara vill att tiden ska gå. Just nu har jag en stor och väldigt formad och rätt hård mage när jag står upp och slappnar av helt, men när jag ligger ner så ser man inte så stor skillnad, dock känner man ju att den är lite hårdare än vad den varit innan. Det är väl det som gör mig mest stressad nu, för att vara helt ärlig och nojjig, att det inte syns något när jag ligger ner. Men jag vet ju innerst inne att det inte är så konstigt. Imorse hade jag växtvärk igen (när jag skriver det nu så menar jag ju växtvärk i livmodern, den är precis likadan som mensvärk), så det är ju positivt. Jag skulle kunna ta växtvärk konstant nu, bara för att känna vad som händer. Det sa vår barnmorska när vi var där andra gången, på inskrivningen, att det händer så obeskrivligt mycket inom mig och i min kropp som man inte har en aning om, och då tänker man på alla symptom man har, men ändå så händer det såå mycket mer. Det som jag har tyckt varit mest obehagligt under de senaste veckorna är nu när hjärtat har växt och skapat sig mer kapacitet, det har varit väldigt obehagligt då det känns som hjärtklappning, vilket jag kopplar samman till ångest. Men man får försöka andas sig igenom det och lägga sig och vila. Det är ju normalt och det hör till, för tänk, nu har mitt hjärta 20% större kapacitet än innan, rätt häftigt och väldigt läskigt att tänka på. Sedan är jag mycket bombis på att vår lill-buse kommer ha en svart kaluffs när h*n föds. Både jag och Tonny var svarthåriga när vi föddes, sedan blev vi båda blonda och sedan ljus/mellanbruna. Båda har blåa stora ögon och typ samma form på huvudet... Åh, som jag längtar efter att få se vår bebis ♥
sjukstuga á la EmTonn
sjukstuga
Hej på er! Tack för era glada tillrop om både graviditeten och att jag väljer att dela med mig. Jag har nämligen enda sedan jag fick min diagnos funderat på hur jag kommer må när jag blir gravid och nu vet jag ju. Jag kan säga att jag varit väldigt nervös inför det och jag och Tonny har ju pratat väldigt mycket om detta och tyvärr så känner jag ingen annan med fibro som varit gravid under tiden, så det är bara att kämpa på och som jag alltid gör, lyssna på kroppen så jag lär mig. Idag är en hyffsad dag rent kroppsligt, dock är det sjukstuga för fulla muggar här hemma. Jag blev ju dålig i söndags (som jag skrev i början av veckan) och har mått riktigt piss, men nu är jag på bättringsvägen. Däremot har ju Tonny åkt på en redig salva. Imorse vaknade jag av att han låg jättenära mig på sidan på armen så han nästan hängde över mig, jag blev ju jätteorolig och undrade vad det var och när jag kände på honom så var han så varm! Då sa han att han trots det tagit två panodil för bara några timmar sedan. Så jag gick upp och hämtade tempen och den visade 39 grader, trots två panodil... Min skrutt. Igår låg han i princip i soffan hela dagen, vilket inte hör till vanligheterna vill jag lova, och tittade på film och serier. Känns ändå bra att jag är hemma och kan ta hand om honom för jag vet precis hur jävla (ursäkta språket) dåligt han mår just nu. Den här förkylningen har varit något utöver det vanliga. Jag kämpar just nu med en hosta som ibland kommer ända från lungorna känns det som och det känns även som att det är en rethosta på g, för det tjillar (stavning?) till i halsen när jag andas in. Nehepp. Nu har vi ändå varit duktiga, vi har betalat räkningar och jag har ringt prästen och bokat om vår tid med henne till tisdag istället. Ska bli så skoj att träffa henne och prata igenom vigseln, imorgon är det prick fyra veckor på dagen och igår var det prick en månad på datumet. Jag kan säga som så att om en månad så har vi fullt upp i Bygdegården inför lördagens bravader. Som vi längtar! ♥
Hur den första delen av graviditeten varit
1. Jag har fått morgonfika varje morgon då Bobbo varit ledig sen jag blev gravid, allt för att mota bort morgonillamående och lågt blodsocker. 2. Svärmors pannkakor var en dröm att få äta som frukost. 3. Ett kvällsfika Bobbo gjorde när jag legat och sovit i soffan. 4. En utav alla skumma luncher jag gjort när Bobbo jobbat. 5. Ett sjukt craving som jag fick en dag och var tvungen att gå och Ica för att handla och tryckte i mig när jag kom hem sen.
Så, nu tänkte jag att jag skulle skriva lite mer om själva graviditeten i sig och hur jag har haft det. När vi fick reda på att vi var gravida så började man ju självklart känna efter mer, men faktiskt bara några dagar efter så började symptomen komma. Då var jag i vecka 6. Det som kom först var tröttheten, alltså min gud så trött jag varit. Jag trodde att jag varit trött nu i och med fibron, men man kan tydligen bli ännu tröttare. Jag kan säga som så att jag rörde mig inte från soffan mer än vad jag behövde, och det var ifall jag behövde gå på toa, värma lunch i micron eller om jag var tvungen att i precis sista stund göra en essä till skolan. Jag hade noll ork, noll motivation och nästintill noll glädje. Jag mådde faktiskt väldigt dåligt psykiskt. Allting hade gått så fort så jag hängde verkligen inte med på att jag var gravid. För oss gick det i princip på första försöket och jag hade trott att vi skulle ha svårt att bli gravida (då det finns i min släkt + annat) så när min mens inte kom och testet visade positivt så kunde jag verkligen inte ta in det. Jag pratade i timmar med mamma om det här och om mina tankar. Att jag säkert inte var gravid, att symptomen bara beror på att jag gått in i ett skov (har ni hört talas om ett fibro-symptom där man får kväljningar av lukten av grillkrydda och att man vill sniffa svartpeppar? Inte? Nej inte jag heller). Jag trodde verkligen inte på det för fem öre och en utebliven mens och ett positivt Clearblue-test kunde inte övertyga mig någonstans. Jag mådde som sagt väldigt dåligt och den här tröttheten höll på att kväva mig. Jag kunde inte gå mina morgonpromenader pga morgonillamående och otroligt lågt blodsocker. I början (mellan vecka 6-8 ungefär) så var jag tvungen att ha någonting bredvid mig att äta hela tiden. Mitt blodsocker sjönk så fort så om jag missade på bara några minuter att stoppa något i munnen så blev jag så dålig. Jag kunde sova i flera timmar om jag hade fått mitt på dagen när Tonny var hemma, utan problem. Att vardagen vändes så totalt upp och ner hade jag väldigt, väldigt svårt för. Humörssvängningarna kom ju med besked också kan jag säga. Jag kunde bli blixtförbannad på små saker, som att Tonny kommenterade någonting onödigt eller att stekpannan stod fel på spisen. Sedan i nästa stund kunde jag börja gråta för att Tilde de Paula önskade mig (självklart var det bara mig hon önskade detta, hon tittade ju på mig genom kameran?) "God morgon". Jag menar, hallå?
I början hade jag inga problem med att äta vanlig mat, det var mer i vecka 9-10 och framåt som jag inte klarade av den mat vi ätit ofta i början (såsom kyckling och rotgrönsaker) och stekt mat kunde jag knappt titta åt eller känna lukten av. Men till lunch gick det jättebra att göra omelett med pommes frites och bearnaise till. Jag hade ofta kvällsillamående och halsbränna innan vi skulle sova, men detta har jag även nu. Men det var mer kvällsillamående än morgonillamående, det var mer att mitt blodsocker var så lågt på morgnarna som var jobbigt.
Men, hur har fibron mått under den här tiden då? Jo tack. Den har känts. Mer än vanligt. Jag brukar inte ha ont i kroppen normalt sätt, utan jag har mer en orkelslöshet och trötthet som heter duga. Men smärtan brukade bara komma ibland, och då främst i knäna och benen, jag hade mer mina skov med ont i kroppen som kom ungefär en gång i kvartalet. Men nu, nu har jag mer en små konstant molande smärta, framförallt i benen och knäna. Jag kan vakna mitt i natten och känna mig otroligt tung och värkig i kroppen och att gå upp ur sängen är en kamp vissa dagar. Att gå ut och gå är inte att tänka på när Tonny jobbar och jag är själv, men när han är ledig så får han dra ut mig och när jag väl kommit ut så är det ju skönt. Men jag skulle nog inte våga gå ut själv, mestadels pga blodsockret och blodtrycket. Men jag hoppas det vänder snart.
Som tur är så känner jag ändå att tröttheten har blivit bättre, den är mer hanterbar nu och jag behöver inte ligga på soffan hela dagarna. Men på kvällarna är jag inte mycket till sällskap, det kan jag säga. Men min älskade Bobbis är så underbar så han fixar oftast ett kvällsfika när jag ligger och sover och när jag vaknar så står det fil och mackor och en festis framför mig ♥
Det som har varit allra jobbigast för mig och som har gjort att jag gråtit floder antal gånger är att jag inte känt igen mig själv och att jag inte kunnat vara mig själv. Mina morgonpromenader som inte blivit av har nog varit jobbigast, för det var då jag kände mig riktigt fri och självständig och att bara gå och lyssna på musik när samhället inte riktigt vaknat var så befriande. Och att gå från det till att gå upp, klä på sig mjukiskläder och lägga sig i soffan i väntan på att orka gå och göra frukost har varit väldigt tuff. Jag är verkligen inte en person som bara ligger på soffan och inte gör någonting och det var väldigt svårt att förlika sig med. Sedan har skolan blivit väldigt påverkad och jag har verkligen, bokstavligen, suttit i sista stund och skrivit essäerna, just för att orken inte funnits och det har inte funnits en sportsmössa att jag skulle sitta och läsa flera kapitel... Men på något underligt sätt så har jag klarat av alla dessa veckor. Det är inte för ens nu som jag börjar känna igen mig själv lite mer. Dock har jag mina stunder då jag tvivlar på att jag är gravid och då måste jag ringa mamma och höra hennes försäkrande ord om att jag är ett praktexemplar. Och jag menar, jag har gått över tre menstruationer nu och gjort ett positivt test, varit hos barnmorskan två gånger och fått ett ultraljud inbokat? Men det är tydligen väldigt vanligt att man inte tror på det, för ens man kommer till ultraljudet och få se den lille där inne och höra hjärtat picka. Det är också någonting jag haft väldigt svårt för, att se att andra fått åka och göra ultraljud i vecka 12 och ibland tidigare, men det har ju också haft sina förklaringar. Men visst har jag känt mig snuvad på det.
Jag vågade inte tro på att vår lill-buse ligger där inne för ens i vecka 13, då vågade jag släppa garden lite och jag började känna mer på magen, jag började prata lite med den och jag började även sjunga. Jag börjar gråta nu när jag skriver det här, för det har varit så otroligt påfrestande för mig och jag kan nog inte beskriva min oro och mina tvivel, hur psykiskt påfrestande detta varit. Att jag nästintill började känna igen mitt gamla jag igen när jag mådde dåligt. Hur hårt jag fightats med mina tankar. Men nu har jag lugnat ner mig lite, tillåtit mig själv att tro på det, och magen har ju faktiskt växt och den har ju faktiskt blivit hårdare när jag står upp. Jag börjar bara gråta när jag tänker på att halva jag och halva Tonny ligger där inne och rullar runt, suger på tummen och vänder sig bort ifall jag råkar få för mycket ljus på magen och att det redan nu börjat bildas en kaluffs på huvudet, som förmodligen är korpsvart för både jag och Tonny var det när vi föddes. Idag har jag varit gravid i 100 dagar, 180 dagar återstår och om 28 dagar få vi se vår lill-buse där inne. Om jag längtar? Så jag snart spricker. ♥
När vi plussade
Hur gick det hela till egentligen när vi fick reda på att vi var gravida? Jag hade under hela december och januari-månad haft problem med magen, som jag skrivit lite om men inte allt, och jag bokade tid till gynekologen. Jag fick tid till den 5e februari (Tommys födelsedag) och jag fick hjälp att komma dit med Siv och Tommy (är så tacksam för det!) och jag berättade om mina besvär, att jag hade haft ont i nedredelen av magen och massa annat. Hon lyssnade och sedan sa hon att hon ville göra en undersökning, så upp i stolen och hon kikade efter. Hon sa att allting såg jättefint ut och att livmodern var lite svullen, men hon sa "det är förmodligen för du ska ha din mens nästa vecka". Jag nickade införstående och tyckte det inte var någonting konstigt alls och blev väldigt lättad att allt såg bra ut. Den fredagen kom mamma, pappa och Johan ner för bröllopsfix och vi följde sedan med dom upp till Stockholm igen på söndagen. Då var det dags för tjejmys med mina favorittjejer Tessi och Frida och jag och mamma skulle även prova brudklänningen hos vår släkting som skulle hjälpa oss att ändra den. På onsdagen åker vi hem och min mens var beräknad till lördagen. Allting är som vanligt och det var en jobbehelg för Tonny. Jag hade mina smärtor som jag brukar ha innan mens men det var andra symptom som inte kom, jag brukar alltid få jätteont i kroppen veckan innan och jag brukar kunna svulla i mig minst två chokladkakor, men ingenting utav detta kom. Jag misstänkte dock ingenting utan gick och väntade på att mensen skulle komma.
Lördagen kom och ingenting hände, dock hade jag kraftiga magsmärtor så jag trodde verkligen att den var på väg, lördagen gick och ingenting. Men, jag brukar ibland gå över en dag och i och med magsmärtorna så tänkte jag att den nog är försenad den där dagen den här gången ändå. Söndagen kom och smärtorna fortsatte men ingen mens i sikte. Då började jag tycka att det var skumt, men jag låtsades om att jag hade fått den för Tonny just för jag inte ville skapa några förhoppningar hos varken honom eller hos mig, ifall mensen nu tänkte dyka upp. Fler dagar gick och på onsdagen kunde jag inte hålla tyst längre. Vi satt i soffan och inväntade Tommy som skulle komma och hjälpa oss med lite saker och då sa jag att vi nog behöver gå till apoteket när vi ska in till byn. Tonny tittade på mig med frågande ögon och då sa jag att jag inte hade fått min mens, som jag sagt. Då fick jag ett leende och ett: "Jasså?". Precis då plingar Tommy på dörren och vi fick låtsas som ingenting. Väl in till byn sen så fortsätter jag att berätta för Tonny och lugn som en filbunke som han är så sa han att vi ändå inte ska ta ut någonting i förskott, men att vi självklart skulle köpa ett test om jag kände så. Jag sa till honom att jag aldrig missat en menstruation förut och att en dag över tiden är max för mig. Så väl på apoteket köpte vi ett Clearblue digitaltest och hon i kassan sa försynt "lycka till". Jag var dock väldigt nervös och började tänka mig in i det värsta scenariot att mensen skulle komma när vi köpt testet och att det bara var falskt alarm. Just för detta så ville vi vänta med att ta testet, dels för den sakensskull men även för att om det var så att en liten bebis gömde sig i magen på mig så ville vi att min HcG-halt skulle få tid att öka.
På fredagsmorgonen var det dags och jag vaknade som ett spjut vid fem-tiden. Jag hade förberett allting kvällen innan så det bara skulle vara att gå in och ta testet. Jag försökte somna om, låg och vred och vände på mig, men sen vid halv sex kunde jag inte hålla mig längre! Jag gick upp, öppnade förpackningen och tog testet. Jag stod med bipacksedeln i högsta hugg och försäkrade mig om att testet låg plant och jag stirrade mig blind på det där timglaset som blinkar i displayen. Nu när jag kommer till det här avsnittet är jag nästan helt blank i huvudet nu när jag skriver. Jag kommer ihåg att jag även står med mobilen i högsta hugg för jag lovat min älskade "syster" Cissa att höra av mig om hur det gått. Hon var den enda som visste om detta under den här tiden för jag höll på att spricka under den här veckan och var tvungen att ventilera med henne. Till slut, efter något som känts som en evighet så kommer "Gravid" upp i displayen och jag blir helt till mig och i precis den sekunden så råkar jag trycka av kameran, åt fel håll, det är alltså den bilden som är sist här ovanför som blir till då och jag tror att min lycka syns rätt rejält på bilden. Sedan var det bara att vänta ytterligare för att se vilket veckoantal som skulle komma upp och till slut uppdagar sig "vecka 2-3". Jag kommer ihåg hur jag börjar darra och vet knappt vad jag ska göra. Men i någon auto-pilot så börjar jag fixa i ordning i badrummet, sätter självklart på den blå hylsan på testet, och går ut i köket och lägger testet på köksbordet och slänger plastet och sådant. Sedan tar jag ett djupt andetag och går in och lägger mig bredvid Tonny i sängen. Jag kryper nära honom och han låtsas om att sova, efter några sekunder tittar han på mig och frågar: "Hur gick det?", jag vet inte hur jag ska reagera så jag kryper allt närmre honom och lägger mig med ansiktet mellan hans nacke och axel och kramar om honom hårt och han blir orolig och säger: "hallå??" och då får jag ur mig: "Du ska bli pappa". Åh, jag blir helt tårögd nu när jag skriver det. Han kramar om mig hårt och tar mig från mitt lilla krypin och tittar på mig och bara ler det största leendet.
När vi hämtat oss, gått ut på vår morgonpromenad och ätit frukost och allting så var det dags att ringa mamma. Som jag haft svårt att inte säga någonting till henne om detta, hon som får veta allt först av alla. Men den här gången så vågade jag inte säga någonting, ville inte skapa några falska förhoppningar, så jag hade låtsas om för henne med att min mens kommit och att jag hade väldigt ont. Jag kommer inte ihåg om jag ringde henne eller om jag bad henne ringa mig, jag tror jag bad henne ringa mig när hon hade ätit frukost och satt sig tillrätta i soffan. Hon ringde och jag frågade hur det var och jag hade så svårt att låta normal. Sedan säger jag till sist: "Vi kommer vara en till uppe vid altaret när vi gifter oss" och så brister jag ut och nästan skriker: "DU SKA BLI MORMOR!". Och hon blir så lycklig och börjar gråta. Det var så skönt att få berätta för henne och sedan följdes det ju självklart av att jag låtsas om att jag haft mens och allting. Ett långt samtal med massa känslor och lycka.
Oj, nu känner jag att jag inte orkar skriva mer om den här underbara dagen. Det får bli en fortsättning sen helt enkelt. Idag går vi som sagt in i vecka 15 och det ska jag skriva mer om sen. Och de två första bilderna är på vårt underbara test och snuttefilten ni ser är den snuttefilt som Siv sydde till förlossningen av Tonny, så det är hans allra första snuttefilt som han hade på BB ♥
magstatus och förkyld så in i bomben
Annars så är jag bomb-förkyld! Låter som en man, jag måste snyta mig var tionde minut i princip och min hosta river i bröstet och gör så jädra ont. Men jag hoppas, hoppas, att jag mår bättre snart, helst nu. Nu tänkte jag gå och duscha och göra mig så fräsch en förkyld människa kan göra sig, sedan blir det tillbaka till soffan. Rastlösheten har redan kommit och jag var tvungen att sätta mig här vid datorn och fixa lite för att inte bli helt knäpp! Imorgon går vi in i vecka 15, mer om det imorgon! Kram ♥
vecka 14 (13+2)
Vi ska bli föräldrar. Här i vecka 14 (13+2)
I oktober blir vi tre ♥ Som jag har längtat efter att skriva det här och nu har vi äntligen gått ut med det först och främst till alla våra närmsta och sedan nu på Facebook och instagram. Vi är så otroligt lyckliga men det behöver jag nog inte säga. Som ni ser så har jag redan börjat få mage, längtar tills det är hela bebisen som gör den bara. Nu är hen bara 8-9 cm men nästa vecka blir hen en hel decimeter! Woho! Nu kanske ni förstår också varför jag inte varit lika engagerad här på bloggen, det har nämligen inte funnits mycket energi överhuvudtaget hos mig. Jag har i princip bott i soffan de första veckorna och det är inte för ens de två senaste veckorna som jag mått hyffsat bra och inte varit zombie. Jag får skriva ännu mer om mitt mående med fibron och graviditeten senare.
Igår åkte även mamma och pappa (mojmoj och mojfaj) hem igen och jag blev så himla ledsen, grät som en toka när de åkt och jag skulle försöka hitta något att ha på mig till påsklunchen hos Siv och Tommy och jag bara grät, gick och slängde kläder som inte passade omkring mig och blev irriterad på att ingenting funkade och jag kände mig som en lump. Hej gravidhormoner! Dock är jag jätteledsen att mams och paps har åkt, för jag saknar dom så olidligt mycket när de inte är här och det värker så i hjärtat och själen att vi inte kommer träffas på en månad nu. Men som tur är så får vi nästan mer än en vecka tillsammans där vid bröllopet ♥.
Det är otroligt mycket som händer just nu och planeringen står mig upp över öronen och jag är rätt så stressad, vilket inte är bra nu när jag har en lill-buse att tänka på också. Så vi får se hur mycket jag orkar sitta här. Jag får nästan panik över att svara på sms. Kroppen är inte som den brukar och den värker som attan. Men jag måste verkligen försöka hitta mitt mindfulness-jag igen och andas och ta en sak i taget. Jag måste göra det för min och lill-busens skull nu.
