emmasfibromyalgi.blogg.se

♥

Vi gick där i den häpnadsväckande naturen, kylan slog sina armar omkring mig och nästa sekund så slog värmen till, kylansarmar släppte taget om mig och värmen omfamnade mig. Jag vände mig om och tappade nästan fotfästet. Där gick han, någon meter bakom mig. Den vackraste jag sett, den jag ville vinna, hjärtat som jag ville få slå snabbare genom åsynen av mig. Han sa: ”Titta framåt, ramla inte!”. Jag började småfnissa, älskade uppmärksamheten han gav mig, de ord som visade att han brydde sig mycket om mig, trots att vi bara träffats tre dagar innan. Jag stannade upp, jag var tvungen att föreviga denna stund på bild, nervöst tog jag upp kameran och sneglade mot hans håll. Undra om han kommer misstycka om jag frågar om vi ska ta en bild tillsammans. Jag fick ett rungande: ”Ja det är väl klart vi ska”. Min puls började slå så hårt. Han tog sin arm omkring mig som ingenting och jag försökte gömma min nervositet, jag ställde mig än lite närmre och tog upp kameran, log så bäst jag kunde och knäppte av. Den första bilden på oss var tagen, men det var ingen parbild, än.

När vi gick där i den fantastiska naturen så kände jag en sådan lycka, jag hyste sådan kärlek för honom, redan då. Det var kärlek vid första ögonkastet på Ängelholmsflygplats den tjugofjärde maj och så fort vi började prata med varandra föll sig allting så naturligt, nästan skrämmande naturligt. Hade våra vägar korsats förr?

Jag ville aldrig åka därifrån, aldrig vara en meter från hans famn. Aldrig vara så pass långt ifrån honom att jag inte kände hans närvarande energi som gick rakt in i bröstet på mig och fick mig att känna mig så levande.

När vi gick där på trädäcket som försäkrade besökande att inte trilla så kunde jag inte förmå mig själv att inte fantisera om den önskvärda framtiden med honom. Jag kunde inte förmå mig själv att inte fantisera om att han en dag kanske skulle gå ner på knä, just här, där jag känner mig så levande, med honom. Men vilken tanke då. Så där overklig och alldeles för perfekt och upp i drömmarnas värld så jag nästan var tvungen att just trilla för att återfå fattningen och komma tillbaka till verkligheten. Så där overkligt perfekt, en sådan upplevelse du  enbart tror du kommer få uppleva just där, i drömmarnas värld.

Tänk om jag hade vetat.

Den tjugoåttonde maj blev vi ett par. Vi hade bara känt varandra i någon månad, bara träffats i fyra dygn. De bästa dygnen i mitt liv och aldrig har jag lärt känna någon så fort som vi lärde känna varandra. Vi behövde knappt prata, genom ögonen kunde vi se varandra och med orden sa vi så mycket mer än de som kom ur våra munnar.

Jag for hem, i förtvivlan och den närvarande energin var alldeles för långt ifrån mig, jag kunde knappt andas utan den. Två dagar senare var jag tillbaka, det var den varmaste dagen hittills den våren och pirret i magen när jag såg honom kändes i evigheter efter.

Dagarna gick, vi blev mer förälskade, kärleken växte och grodde sig så stark.

Jag hade mött min själsfrände. Tänk att han funnits femtiofem mil ifrån mig, alltid.

Framtiden kändes med ens så ljus, vacker och spirande och det fanns ingenting att vänta på. Femtiofem mil krympte och snart hade jag flyttat från en trygghet, till den trygghet jag aldrig trodde jag skulle få uppleva.

Jag hade blivit komplett.

Dagarna gick, månaderna kom. Kärleken fortsätter att växa och auran runt omkring oss lyser upp det höstmörker som nu lagt sig över oss. Ingenting kan spräcka denna aura.

En dag gick vi till guldsmeden. Tittade på dom där smyckena som senare gör att vi är bundna till varandra, för all framtid. Det enda jag önskar.

Tiden gick, jag gick i mina tankar, önskningar. Tänk om.

Hoppet höll jag uppe, åh som jag önskade, som jag ville.

Som jag ville bli bunden till denna man, som jag ville visa hela världen vår kärlek.

Dagarna gick.

Den tjugotredje oktober frågade han mig om vi skulle göra någonting dagen efter, kanske åka iväg någonstans, bara för att få tankarna från annat och komma bort lite, för när helgen kom så var det jobb för hans del, skola för min.

Den tjugofjärde kom och jag hade inte kommit på någonting, han hade inte heller någon bra idé. Vi pussades ”vi ses snart” och han gick till gymmet. Jag gick in i duschen och gjorde mig i ordning, med ett distanserat hopp inom mig, jag höll hårt i det men ville inte hoppas för närvarande. För mycket. Tänk om.

Han klev innanför dörren och såg på mig, hans ögon sa så mycket. Som alltid. ”Så vacker du är”, sa han. Mina kinder blev röda och jag gav honom en puss och tackade för de fina orden.

Han var ivrig att åka, men jag tänkte inte mer på det. Vi satte oss i bilen, uträttade ett ärende och han började svänga ut mot vägen dit vi var för nästan fem månader sedan. När jag var uppe i drömmarnas värld.

Jag höll huvudet klart, ville inte göra hoppet för närvarande. Tänk om det är en manöver för någonting annat. Någon annan dag, en annan tid.

Han körde upp mot den plats där vi stått och tagit bilder på varandra, för att ha någonting att titta på de dagar då det fanns femtiofem mil mellan oss. Platsen var lövbeklädd, vi var de enda där. Vi klev ur bilen och jag tog upp kameran, likadant som för fem månader sedan, men med en mer säker och inte lika nervös hand. Knäppte av några bilder, bad honom att le mot mig och jag knäppte av, en lika vacker bild som det alltid blir när han är med.

Vi började bege oss mot den plats där utsikten är andlöst vacker, där man kan se trädtoppar till ögonen inte orkar längre. Det var halt och löven lurade oss genom att gömma stora stenar och rötter. Han höll min hand och var lika beskyddande nu som då, för fem månader sedan. ”Var försiktig, så du inte ramlar älskling”.

Jag hade lagt ner kameran, bestämt mig för att njuta av varje sekund med min kärlek här uppe, där tystnaden är obeskrivlig, där naturen ger dig så mycket energi att du inte vet vad du sedan ska göra med den.

Vi kom ut till avsatsen där vi stått för fem månader sedan och tagit foton, en utav mina favoritbilder på mitt livskärlek är tagen just där, på platsen där tystnaden är obeskrivlig.

Jag ville gå högre upp på avsatsen, där säkerheten inte var lika beskyddande och där man kunde se trädtopparna bilda en horisont. Han gav mig tillåtelse, om jag var väldigt försiktig och med en försäkran att han var precis bakom mig. Jag klev upp och tittade ut. Solen hade precis gått i moln och vinden var lite kylig.

”Så, kom ner nu hjärtat”. Jag hade utnyttjat min tid i osäkerhet för denna gång och jag klev ner, gick lite närmre kanten för att utnyttja den utsikt man fick där nerefrån. Solen sprack genom molnen och träffade mitt ansikte. ”Åh, gud så härligt”, sa jag och slöt ögonen och riktade ansiktet mot solens strålar. Måtte det inte vara de sista för årstiden.

Jag stod där och njöt. Huvudet helt klart och luften omslöt mig med harmoni, precis som den gjort den där dagen, för några månader sedan. När jag var i drömmarnas värld.

”Älskling...”

Jag öppnade ögonen, tittade åt sidan. Vart är han?

”Älskling...”

”Jaa..?” Vart är han?

Jag vände mig om, och där stod mitt livs kärlek på knä. Mitt bland löven som gömde stenar och rötter.

”Vill du gifta dig med mig?”

Är jag i drömmarnas värld?

Jag började småskratta, nicka med huvudet och ut kom ett:

”Jaa!”

Han ställde sig upp igen, lämnade löven åt sitt jobb att vakta det som vi nu svävade ovanför, på våra drömmars moln som blivit verkliga.

Han trädde på mig ringen, den vackraste ringen och jag trädde på honom hans.

Jag slängde mig runt hans hals, skrattade och tårarna vällde upp i mina ögon. Jag började skaka och jag tittade på honom, vi kysstes och vi kramades igen, där mitt bland löven, på avsatsen där vi för fem månader sedan inte ens var ett par men hyste obeskrivlig kärlek för varandra, men då i tysthet.

Vi gick där i den häpnadsväckande naturen, kylan slog sina armar omkring mig och nästa sekund så slog värmen till, kylansarmar släppte taget om mig och värmen omfamnade mig. Vi gick där, hand i hand. Med två ringar om våra vänstraringfingrar som symboliserar den kärlek vi har för varandra. Som visar att vi ska bli man och hustru. Vi gick där i höstkylan, varma utav den kärlek som spirar mellan oss, auran som bara lyser starkare för var dag.

För fem månader sedan gick vi där, i vårens begynnande värme, i hopp om besvarad kärlek.

Fem månader senare går vi där, i höstens kyla, med vetskapen att vi hyser den mest obeskrivliga kärlek till varandra och drömmarnas värld fanns precis där, runt våra vänstraringfingrar.

 

 

Han gick ner på knä, prick sju månader till dagen då vi ska säga ja till varandra och bli man och hustru. Den tjugofjärde maj tvåtusenfjorton kl två, precis ett år efter vi föll för varandra, gifter vi oss, jag och mina drömmars prins ♥